Marco, Murklan Och Massajerna 4q5z16

MARCO, MURKLAN OCH MASSAJERNA Written by Bengt Berggren

Published by Molnfritt Förlag at Smashwords Copyright 2014 Molnfritt Förlag ISBN 978-91-87317-28-6

Smashwords Edition, License Notes. This eBook is licensed for your personal enjoyment only. This eBook may not be resold. If you would like to share this book with another person, please purchase an additional copy for each person you share it with. If you're reading this book and did not purchase it, or it was not purchased for your use only, then you should return to Smashwords.com and purchase your own copy. Thank you for respecting the author's work.

Books written by Bengt Berggren can be found at: www.molnfritt.com

Innehållsförteckning Prolog Kapitel 0 Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6 Kapitel 7 Kapitel 8 Kapitel 9 Kapitel 10 Kapitel 11 Kapitel 12 Kapitel 13 Kapitel 14 Kapitel 15

Prolog

Nairobi, ett privatsjukhus, barnbördsavdelningen, någon gång på 1970-talet Kvinnan gled omkring som en skugga i andra skuggor. Trots den färgglada klädseln hade hon kunnat ta sig in obemärkt på det dyraste och modernaste sjukhuset i hela Kenya. Hennes ansikte var fårat av sorg men hennes smidiga rörelser var inte påverkade av hennes dysforiska tillstånd. Hon rörde sig som en av de stora katterna, som hon som barn ofta hade betraktat från massajbyns utkanter. Ibland hade hon väntat med att larma byns vakter, bara för att titta på hur graciöst katterna smög på savannen för att identifiera ett lättfångat byte bland byns kor som helt ovetande gick och betade i det torra gräset. När hon inte vågat vänta längre hade hon sprungit till vakten, tittat på honom med sina ovanliga gröna ögon och berättat. Sekunderna därefter hade ett stort antal unga män sprungit ut på savannen, larmande och skrikande för att skrämma bort katterna från korna som var bybornas enda inkomstkälla. Nu smög hon som katterna i en mörk korridor, lyssnande, observerande. Ett svagt ljus trängde ut från några av rummen längs hennes väg. Med sin begränsade förmåga att läsa försökte hon tyda namnskyltarna utanför varje rum. Inte där, inte där, men plötsligt stannade hon till. Där! Hon stavade sig genom namnet på skylten och höll andan. Här måste det vara! Hon stod blickstilla och lyssnade. Inga ljud trängde fram till hennes öron. Hon försökte slappna av i sina käkar som var sammanbitna av rädsla och hat. Hatet var starkast, det fick hennes kropp att vibrera och kändes ibland som en ren fysisk smärta som bara väntade på att förlösas och rinna ur henne som vatten. Rädslan kunde hon handskas med. Sedan händelsen utanför byn hade hon varit ständigt rädd, det hade blivit hennes normaltillstånd. Hon tvingade sig sluta tänka på sina minnen och i stället foka på uppgiften hon hade gett sig själv. Hon fäste blicken på dörren igen, det lyste inte under dörrspringan. Hon drog försiktigt i den kromade bygeln på dörrens utsida. Den gled upp utan att ge minsta ljud ifrån sig. Snabbt gled hon in i rummet, stod stilla en stund, försökte vänja ögonen vid mörkret och lyssnade. Där borta hördes långa, djupa och tunga andetag. Lite närmare henne hörde hon snabbare andetag från en mindre kropp. När hon hörde spädbarnet gny, tvekade hon inte längre. Hon tog några tysta steg, kände med händerna i den lilla barnsängen, lyfte snabbt upp det lilla knytet och försvann ut från sjukhuset lika

osedd som hon hade kommit in.

Kapitel 0

Dalajär Trelleborg, före nutid Det doftade underbart av liljekonvalj och syren, men doften stördes då och då av pustar av sur tång från stranden vid Dalabadet utanför östra Trelleborg. Ingen brydde sig, dunsterna från tången kändes numera hemtama. Familjen hade flyttat dit för sju år sedan, när Murklans och Marcos föräldrar hade fått en idé om att klimatet var bättre på breddgraderna längre söderut i landet. De hade trivts väldigt bra de första åren. Barnen hade anat sig utmärkt på Söderslättsgymnasiet, men nu när de hade avslutat skolan kändes Trelleborg för litet. Kanske skulle de flytta tillbaka till Stockholm igen. Beslutet var bordlagt tills de visste hur Marcos och Murklans närmaste framtid skulle gestalta sig. Solen höll på att sjunka men värmde fortfarande. En tornfalk stod och ryttlade över strandängarna och från andra delar av bostadsområdet hördes ”Sjung om studentens…”. Nu var det studentfest, ett hyrtält hade rests på tomten, en cateringfirma hade engagerats för att förse de fåtaliga gästerna med mat och dryck. Stig-Ove Persson, studentens adoptivpappa, reste sig upp och knackade i sitt vinglas. ”Kära vänner, släktingar och studiekamrater till Murklan och Marco. Jag skall be att få hälsa alla hjärtligt välkomna till Murklans studentfest. Jag hoppas ni skall få lika trevligt i kväll som vi hade förra året på Marcos fest. Jag kan med ett snabbt ögonkast konstatera att besättningen är ungefär densamma, med undantag för min bror, Magnus, arkeologen, som inte kunde vara med i fjol, men som naturligtvis är hjärtligt välkommen.” Magnus Bergström reste sig upp och bugade till salongsberusat fnitter och spridda applåder. Festen hade varit igång en stund och de flesta ungdomarna hade redan hunnit förfriska sig med bubbel och alkoläsk. Stig-Ove fortsatte: ”Murklan har bett mig att inte hålla ett tjugo minuters ”gubbtal”, som hon uttryckte det. Det tänker jag inte heller göra, men jag måste ändå a på att dra en kort historik över både Marco och Murklans resa genom livet så här långt. Innan jag börjar med det vill jag bara säga att Karin och jag är otroligt stolta över

er båda.” Han vände sig mot Murklan och Marco. Hans röst stockade sig och han tog ursäktande sig en klunk champagne för att samla ihop sig innan han fortsatte: ”Men i ärlighetens namn måste jag också medge att vi har varit mycket oroliga för er under vissa perioder.” Konst- och ny ihopsamlingspaus. ”Det började redan när Marco var liten, jag tror till och med att det var innan han började skolan. På den tiden jobbade jag i byggbranschen, vilket fick Marco att finurligt kalla mig och Karin för Rot och Rut, så det var inget fel på hans fantasi, redan i dessa unga år.” Kommentaren utlöste mera stämningshöjande skratt och applåder. Han fotsatte: ”Det första som hände var att blixten slog ner i vårt stora träd på gården. Det blev en fruktansvärd smäll som väckte hela grannskapet. Karin och jag tittade ut genom fönstret och såg att trädet hade delats på mitten, men kunde konstatera att det lyckligtvis inte brann. Klockan var väl ungefär tre på natten. Det var omöjligt att somna om så vi satte oss med en kopp kaffe i köket, väntade på morgontidningen och funderade på vad vi skulle göra. För att inte bli långrandig så slog det oss plötsligt att Marco inte hade vaknat. Ni kan föreställa er vår chock när vi tittade in i hans tomma säng och såg hans öppna fönster.” Hans röst stockade sig igen och ögonen började fyllas med tårar. Det blev knäpptyst i tältet. Magnus Bergström frågade uppfordrande: ”Kom igen Stickan, berätta, vad hände?” ”Vi rusade naturligvis ut i trädgården. Där låg han, sotig och blåslagen. Karin rusade in och ringde efter ambulans, jag kollade om han andades och tog pulsen på honom. Det var precis som om jag blev en robot som lade mina panikkänslor på den ena sidan av en mur och mitt agerande på den andra. Jag gjorde precis som man skulle i ett sådant läge, trots att det var Marco, min egen son. Det var en märklig upplevelse, precis som om jag agerade i trans på något sätt. Men trots att jag handlade helt rätt, så stannade tiden och alla möjliga skräckscenarios spelades upp i skallen. Skulle han överleva, bli döv, hade han inre blödningar som inte syntes? Det var fruktansvärt, men jag märkte att han levde och andades.

När Karin kom tillbaka efter att ha ringt ambulansen bar vi in honom i huset.” Han torkade tårarna. Många av gästerna grät och skakade på huvudena. En av Marcos kamrater frågade: ”Marco, vad fan gjorde du där? Vet du det? Kommer du ihåg det?” Marco hann inte svara förrän Stig-Ove svarade: ”Nej, när han vaknade på sjukhuset kunde han inte berätta varför han var ute i trädgården mitt i natten. Inte heller kunde han berätta var alla skrapsår och blåmärken hade kommit från. Enligt den undersökande läkaren kunde skadorna inte enbart härröra från blixtnedslaget. Det var mycket märkligt. Precis innan han vaknade till ordentligt yrade han om att något mörker hade försvunnit och något annat om en amöba, även detta fullständigt obegripligt. Men ännu konstigare var att han höll i några märkliga mynt med obegripliga tecken på. Tecknen liknade pentagram och var tillverkade av en konstig legering som drog mot koppar. Han visste inte var han hade fått tag i dem. Men, han hade klarat sig utan skador, och efter några timmar och ytterligare undersökning fick vi åka därifrån. På vägen ut, gick han bort till en flicka som låg i samma sal och kramade hennes hand. Det verkade precis som om de kände varandra, men när jag frågade om han kände henne, bara log han och såg finurlig ut. Precis som han gör nu.” Alla tittade på Marco, som förvånat och underfundigt lyfte på ögonbrynen och log. Murklan gjorde time-out tecken med händerna och Stig-Ove sade: ”Murklan tycker att det räcker nu, jag har förmodligen erat gubbtalsgränsen. Nu hoppas..” Han blev avbruten av flera gäster: ”Nej, nej, fortsätt att berätta.” På ett ögonblick började en samstämmig talkör med fotstamp och handklappningar: ”Mera, mera, mera.” Murklan reste sig upp, log, tystade ner dem och sade:

”Okej då, jag var bara rädd att ni skulle bli uttråkade.” ”Nej, nej,” hördes från många av gästerna. En av Marcos klasskamrater sade: ”Det här vill vi höra, vi är många som undrat vad ni har sysslat med under er uppväxt. Det verkar inte ha varit main-stream direkt, om man säger så. Ni berättar aldrig något! Försökte ni bara spela märkvärdiga eller?” Kommentaren rev ner våldsamma skratt och bankande i borden. Klasskamraten fortsatte: ”Nej, jag hoppas ni förstår att jag skämtade. Ni har varit fantastiska kamrater och absolut inte satt näsan i vädret. Vi vill verkligen höra vad er pappa har att berätta, för mig verkar det intressantare än att sjunga studentsången arton gånger till.” Murklan skakade uppgivet på huvudet och sade: ”Ja pappa, kör på ett tag till då, men bred inte på för mycket.” Hon log mot Stig-Ove, som svarade och rev ned fler applåder och jubel: ”Ni förstår vem som står vid rodret i den här båten.” Han fortsatte: ”Nästa sak som hände, det var något år innan Murklan kom till oss från Filippinerna, var att Marco försvann under mycket mystiska omständigheter i St. Petersburg. Närmare bestämt på Eremitaget, det stora konstmuseet där borta. Det blev stor kalabalik och Karin och jag blev anklagade av polisen för att, att...ja, jag vet inte riktigt vad de anklagade oss för i samband med Marcos försvinnande, men säkerhetschefen, som hette Metz, sade till polisen att vi hade försökt stjäla en tavla av en konstnär som hette Hartman. Det visade sig senare att det var Metz som var skurken och som höll på med några skumraskaffärer med en okänd kvinna vars identitet ingen kunde komma fram till. Polisen konstaterade att det var Metz och den här mystiska kvinnan som hade kidnappat Marco, förmodligen i syfte att pressa oss på pengar. Hur som helst slutade det hela med en katastrof. Enligt polisen hade duon troligen apterat hela Eremitaget med explosiva ämnen som löstes ut när de höll på att bli avslöjade. Museiintendenten strök med i explosionen, men Marco stod mitt i spillrorna och röken efter smällen och hittades livs levande av polischefen.”

Han gjorde en liten paus och tittade på de storögda gästerna som satt och gapade av förvåning, innan han fortsatte: ”Som ni förstår har vi fått historierna berättade för oss i andra hand och när det gäller St. Petersburghistorien, fick jag en känsla av att polischefen inte var ärlig mot oss, och Marco själv var mycket förtegen med vad han hade varit med om. Eller hur, Marco?” Till gästernas förvånade glädje och skratt gjorde Marco en perfekt fransk axelryckning, höjde ögonbrynen igen och himlade med ögonen. Det var bara Magnus Bergström och Karin som fick bekymrade veck i pannan och såg fundersamma ut. Stig-Ove fortsatte och vände sig mot Marco: ”Jag vet inte om du inte kan, eller inte vill berätta vad du var med om, men jag hoppas en dag att mamma och jag får veta den riktiga versionen.” Han tittade frågande på Marco som började skruva oroligt på sig. Stig-Ove slets mellan att respektera Marcos och Murklans ovilja att berätta om vad som verkligen hade hänt dem under resorna och sin egen nyfikenhet. Det uppstod en pinsam situation och Stig-Ove ångrade som vanligt att han hade pressat Marco. Samma situation hade uppstått ett antal gånger under de senaste sju – åtta lugna åren, men varför skulle han läcka ut sin nyfikenhet just nu, i ett sådant här ögonblick. Han svor för sig själv. Murklan gick in, räddade situationen, och bad sin pappa fortsätta så att gästerna äntligen kunde få börja festa. Hon möttes åter av protester, buanden, visslingar och talkör. Gästerna njöt av historierna och var förväntanfulla på vad som skulle komma. ”Okay, jag fortsätter en stund till. Sedan kom vår älskade dotter till oss. Då dröjde det inte länge förrän ytterligare en katastrof drabbade familjen.” Nu brast det fullständigt för Karin som började stortjuta och skratta samtidigt. Det var en blandning av gammal förtvivlan och glädje över att allt till slut hade gått bra. Hon bad hulkande om ursäkt men lugnade ner sig när Murklan satte sig hos henne och klappade om henne. Stig-Ove tittade bekymrat på sin fru men fortsatte lugnt: ”Det som nu hände var att vi åkte på semester. Vi skulle ta en kryssning från Brindisi i Italien till Istanbul. Under resans gång drabbade vi av en ohygglig storm som pressade fartyget på grund utanför den grekiska kusten. Rädslan för att fartyget hade sprungit läck fick kaptenen att kommendera evakuering. När

Karin och jag satt i livbåten, efter att bryskt ha blivit inknuffade av stressade besättningsmän upptäckte vi att barnen inte var med. Det var ett fruktansvärt ögonblick. Jag försökte klättra tillbaka men livbåten hade glidit ut för långt. Jag ropade till dem där de stod på däck att de skulle ta nästa livbåt, så skulle vi ses i hamn. Ögonblicket därefter försvann fartyget ur sikte i det piskande regnet och skummet från vågorna. Vi pressade besättningsmannen i livbåten att försöka få kontakt med kaptenen via sin radio, men den fungerade uppenbarligen inte. Så där satt vi, helt utom oss av förtvivlan. Känslorna går nästan inte att beskriva. Det sägs att hela livet spelas upp för en när man håller på att dö, det gjorde det verkligen för mig när jag satt där och krampaktigt höll mig fast i båten.” Han stannade upp, tänkte, torkade bort tårar och tittade på sin fru, som nu hade lugnat sig, nickade och uppmanade honom att fortsätta. ”Nåväl, så småningom kom vi till Aten. Där gick vi raka vägen upp till ambassaden och bad dem om hjälp. De var fantastiska, ringde polis, sjöfartsverk och alla myndigheter de kunde tänka sig ha någon form av information. Som ni förstår så gick timmarna otroligt sakta och ångesten satte sina klor i oss på ett sätt som vi aldrig känt förr. De lät oss sitta kvar på ambassaden och gav oss så mycket stöd de kunde, vilket vi än idag är otroligt tacksamma för. Fartyget kunde ju ha gått under.” Gästerna stönade och försökte uttrycka sympati och förståelse. Stämningen blev tung i tältet och alla försökte föreställa sig situationen. Stig-Ove fortsatte: ”Till sist lyckades en ambassadtjänsteman få tag i fartygets kapten via rederiet. Jag fick själv tala med honom och han berättade att barnen var välbehållna, fartyget var flott och nu stävade mot Istanbul. Jag kunde på inga villkor få honom att gå in till Aten, där vi befann oss, för att hämta upp oss eller lämna av barnen. Jag fick tala med Marco och vi bestämde med honom att vi skulle träffas på Svenska ambassaden i Istanbul och kaptenen lovade att ta väl om hand om dem.” Gästerna jublade, applåderade och kände att alla spänningar släppte när Stig-Ove tittade på dem och sade: ”Men tyvärr slutade det inte där, det blev snarare värre.” Total tystnad uppstod. Det enda som hördes i bakgrunden, var de skrålande studentsångerna från bostadsområdet. Gästerna satt med uppspärrade ögon och

såg på Stig-Ove. Han fortsatte: ”Innan vi hade lyckats hitta ett flyg till Istanbul så kom ambassadsekreteraren in till oss och berättade tre saker. Den första var att hela besättningen var arresterad, misstänkt för försäkringsbedrägeri. Det hade nämligen inte registrerats någon som helst storm där fartyget hade befunnit sig. För oss som var där föreföll detta som något oerhört korkat. Båten hade ju tryckts på grund av ett rasande oväder. Vi var glada att vi hade klarat livet och så får vi höra detta. Det andra var att polisen inte hade några uppgifter om att det skulle finnas barn ombord på fartyget när de arresterade besättningen. Den sista saken han berättade var, att några timmar efter att fartyget hade anlöpt hamnen hade en svår jordbävning drabbat Istanbul och raserat stora delar av innerstaden. Yerebatancisternen hade fått ta den värsta smällen. Barnen var borta igen. De var inte med på båten enligt polisen, och om de var med? Var fanns de då? Kanske mitt i en jordbävning?” Han var tvungen att stanna upp inför minnet. Flera av gästerna hade tårar i ögonen och Magnus Bergström stönade högt och slog pannan i bordet innan han samlade ihop sig och sade: ”Fortsätt nu, vi vet ju att de sitter här, så det måste ju ha slutat bra.” ”Ja, du har naturligtvis rätt. Jag skall fortsätta.” Han lyfte sitt glas och utbringade en skål: ”Happy endings.” Alla skålade, men satte snabbt ner sina glas spända på fortsättningen. ”Det som hände därefter är som ett enda virrvarr i huvudet. Via ambassaden fick vi kontakt med en polis i Istanbul som hette Artin Kemal. De hade hittat barnen och började spåra dem. De hade klarat jordbävningen, tagit tåget till Ankara, träffat en falsk professor som hette Zana Tigris på universitetet där. Återigen har jag frågat mig själv varför de åkte just dit, men jag har lovat mig själv att inte pressa Murklan och Marco på information.” Alla i tältet kände av spänningsnivån i katt- och råtta leken som försiggick mellan Murkla, Marco och deras föräldrar. Murklan och Marco hade av något skäl bestämt sig för att hålla tyst om sina upplevelser, deras föräldrar, främst Stig-Ove, försökte hela tiden mjölka dem på information, för det mesta utan framgång. Han fortsatte:

”Den här Zana Tigris utgav sig alltså för att vara professor i arkeologi. Nu när du sitter här Magnus måste jag fråga dig om du känner igen namnet?” ”Absolut. Han är världsberömd inom sitt område. Han behärskar kilskrift och sumerisk kultur som ingen annan. Men varför säger du att han är en falsk professor? Han har ju hittat saker från den tiden på ett helt vidunderligt sätt, det där fattar jag inte.” ”Polisen upptäckte att han inte fanns. Det fanns bara förfalskade födelsebevis, betyg, arbetsintyg och rekommendationer. Allting var fabricerat.” Det hördes spridda utrop av förvåning från gästerna, Magnus Bergström lutade sig tillbaka i stolen och utbrast: ”Det var som fan.” Efter en stunds tystnad fortsatte Stig-Ove: ”Sedan försvann barnen igen. Polisen berättade vidare att det hade varit en attack mot Zana Tigris lägenhet i Ankara, och förövarna hade varit besättningsmännen från fartyget vi alla hade rest med från Brindisi. Förvirringen blev i det läget total. Polisen var mest förvirrad av alla, men det värsta var att barnen var försvunna igen.” Tystnaden återkom i tältet. Ingen sade något, alla gästerna tittade på Marco och Murklan som noga studerade sina händer utan att titta upp. Stig-Ove fortsatte: ”Det hela slutade med att vi fick åka till Basra i södra Irak och hämta barnen, efter att ambassaden hade fått ett telefonsamtal från den amerikanske befälhavaren där. Marco och Murklan hade kommit simmande i floden Eufrat och blivit upplockade av en marinkårssoldat. Lättnaden var förstås oändlig, och frågorna ännu fler. Men Marco och Murklan har varit mycket förtegna och både mamma och jag väntar spänt på när de skall börja berätta. Det är uppenbart att de kommit överens om att håla tand för tunga. En klok terapeut har sagt att var sak har sin tid, så vi respekterar deras överenskommelse att inte prata förrän de anser att tiden är mogen.” Gästerna tittade fascinerat på Murklan och Marco. Ingen av dem kunde tänka sig att hålla ett tystnadslöfte i så många år, speciellt inte efter den typen av upplevelser som de båda varit med om. Några undrade vad för märkligheter som

låg bakom deras tystnad, andra anade fåfänga och barnsligt hemlighetsmakeri. Men ingen av deras vänner var ofina nog att pressa dem. Murklan såg sig om i tältet, försökte le och ryckte på axlarna för att lätta upp stämningen, som var en blandning av förtjusning och skräck. I det läget frågade Stig-Ove: ”Har ni fått nog eller vill ni höra sista historien från ett föräldraperspektiv?” Några av gästerna frågade förbluffat: ”Va! Finns det mer?” ”Jo, det finns det, men den här gången handlar det mest om Murklan.” ”Mera, mera, mera.” Stig-Ove tittade på Murklan som resignerat ryckte på axlarna. ”Jag fick just tillstånd att dra över gubbtiden några minuter till.” Applåder och jubel. Gästerna verkade ha glömt att de var på en studentfest. ”Murklan har vid tillfälle berättat att det fanns en påse, fylld med kulor. Under en resa i Irak förvandlades tillfälligtvis kulorna till sand, men återgick senare till sin ursprungliga form, det var därför hon nämnde den. Hon frågade mig om detta var fysiskt möjligt. Jag hade inget bra svar på den frågan, men det visade sig senare att det var just den påsen med kulor som satte igång nästa händelseförlopp, som för mamma och mig var ytterligare en skräckupplevelse. Vid ett tillfälle började det skramla i huset och Karin satte barnen på att leta upp oljudet. Hon trodde först att det var en musinvasion. Marco och Murklan satte igång letandet och hittade till slut den där påsen, och det visade sig att det var den som hade börjat skramla. Vad som hände sedan vet vi inte riktigt, men det figurerade en didgeridoospelande australisk aborigin på Murklans skola, inbjuden av en lärare för att berätta om Australien och om sitt folk. Polisen är nu övertygad om att han på något märkligt sätt, lyckade smuggla med sig Murklan till Australien när han blev utvisad från Sverige. Han hade inget uppehållstillstånd, eller så berodde de på något annat. Under alla omständigheter så befann han sig i Sverige på något olagligt sätt. Hur som helst så försvann Murklan igen, och återfanns till sist på Hilton hotell i Cairns efter mycket rabalder. Jag skall fatta mig kort och överlämna till Murklan beslutet om vad hon vill berätta eller inte berätta om detta och allt annat som fortfarande är höljt i

dunkel. I alla fall slutade det hela med att vår kära dotter fick medalj av den militären för extraordinära insatser för den australiensiska statens säkerhet. Därefter har det lyckligtvis varit lugnt under alla år vi har bott här i Trelleborg. Murklan och Marco är nu vuxna, har avslutat sina respektive gymnasier, Marco förra året och Murklan i år. Nu skall vi skåla och önska dem lycka till i framtiden och hoppas att de båda så småningom kliver in i den där berömda boxen som de flesta av oss andra då och då försöker ta oss ur. Jag vill också påpeka att presentbordet står där.” Han pekade bort mot ena hörnet av tältet, alla skrattade, och han fortsatte: ”Karins och min gåva till dem är en resa till Kenya, Masai Mara nationalpark, där de skall bli guidade av en gammal vän och affärskontakt till mig. Om jag var religiös skulle jag säga som munken i Robin Hood, Gud ske pris att det inte blir några komplikationer. Det var väl inte riktigt så han sade, men ändå.” Jublet och applåderna i tältet brakade loss. Gästerna rusade fram, kramade och pussade Marco och Murklan, fullständigt chockerade av vad de hade fått höra. Alla hade med sig presenter som de lade på presentbordet. Den ende som sade något var Magnus Bergström: ”Kära Marco och Murklan, det är alltid svårt att ge bort något till ungdomar som ni, men jag har faktiskt kommit på något bra. Du Marco, som visat lite estetiska konstnärstalanger får den här knackstenen från bronsåldern. Den är hittad ute på Österlen vid en hällristning som heter Dansaren och som är värdsunik i sitt slag. Det finns klara indikationer på att det är just den här knackstenen som med hjälp av en skicklig huggare har skapat hällristningen. Du Murklan, får en pilspets från samma tid. Du har ju gått som ett spjut genom gymnasiet så jag tänkte att den skulle a. Lycka till framöver.” Studentfesten avslutades i laga ordning. Släkten stannade kvar och studenterna drog i väg på party. På nattkröken satt Stig-Ove och Magnus kvar och filosoferade. Magnus frågade: ”Varför tror du att de inte berättar om sina upplevelser?” Stig-Ove tvekade en stund innan han svarade: ”De har berättat en del för Karin och mig, men Magnus, du som är en praktisk och realistisk människa, skulle inte tro dina öron. Under de senaste sex till åtta

åren har Murklan och Marco kommit fram till att de inte skall berätta om sina upplevelser för någon. Ingen hade trott på dem och naturligvis börjat betrakta dem som konstiga. Det kan jag mycket väl förstå efter det lilla de har berättat för mig. Dessutom har vi det där med Murklans osannolika förmåga att förstå och snappa upp olika språk. Vi har varit i kontakt med några hjärnforskare i Lund och deras första hypotes är att hon ha fått någon form av hjärnskada i Brocaseller Wernickes område, som konserverat alla nyföddas förmåga att lära sig vilket språk som helst. Hur som helst visar hon inte den här förmågan längre, eftersom hon upptäckte att folk började tycka att hon var underlig. Kan du förstå problematiken, Magnus?” ”Självklart kan jag föreställa mig hur barnen har det och deras våndor. Men nu är de vuxna och står inför ett nytt avstamp i livet. Men jag måste tillägga att det här var den märkligaste studentfest jag varit på.” De skrattade gott, skålade och tömde glasen innan de gick och lade sig i morgonsolens första strålar.

Kapitel 1

1956, Kenya, en militärförläggning i Kaijado söder om Nairobi, på vägen mot Arusha i Tanganyika. (Vid samgåendet med Zanzibar 1964 antogs namnet Tanzania) Den långe underofficerens ben skakade när han närmade sig överstens tält. Han svettades kopiöst, kanske mer av nervositet än av värme trots att temperaturen hade erat 30°-strecket. Hans namn var Brian Ferguson och just nu förbannade han den dag han hade tagit värvning i engelska armén. För två och ett halvt år sedan hade värvningsagenter kommit till Cardiff, samlat ihop så många unga män som möjligt i den lokala skolan och börjat tala om att England behövde dem. Imperiet och kronan var hotat! Om pojkarna enrollerade sig skulle de få utbildning, inte bara i krigskonst, utan även få lära sig att läsa och skriva på en högre nivå än den de nu eventuellt behärskade. De skulle relativt snabbt avancera till underofficerare, sedan låg vägen öppen för ännu högre rang i den stolta engelska armén. Brian kände att agenten talade direkt till honom. Han såg en framtid utan koldamm i lungorna, frisk luft och ljus i stället för kolgruvans mörker. Det trånga kalla radhuset började redan förblekna i hans tankar. Det skulle bli slut på skavfötters nätter, skiftsittning vid frukostbordet, dragiga fönster och iskallt utedass på gården. Nu stod han här i hettan och längtade tillbaka. Det hade inte blivit som han hade tänkt sig, och definitivt inte som agenten hade lovat. Deras utbildning hade i princip inskränkt sig till att de skulle lära sig arméns gradbeteckningar, persedelvård, studera kartor över ett land i Afrika som ingen hade hört talas om samt att marschera i takt. Maten under utbildningstiden hade varit usel och det enda Brian tänkte tillbaka på med värme var att han hade fått ligga i en egen säng. Inga sparkande och svettiga syskon som hela tiden försökte tränga honom ur sängen. Det enda som stämde av vad agenten hade lovat var att han snabbt hade avancerat till underofficer. Snabbare än sina kamrater som tagit värvning samtidig. Han funderade ofta på varför och hade kommit fram till att det förmodligen berodde på att han kunde skriva sitt namn och sin adress på ett läsligt sätt. Nu stod han här, ett år senare, i det här gudsförgätna landet de hade studerat på kartan fullständigt i onödan. Ingenting stämde, orterna hade andra namn. Hemma i England hade de engelska namn, här var de på maa, kikuyu eller swahili. Det enda de hade fått lära sig i de lokala

språken var att Nairobi betydde ”kallt vatten”! Han stod i stram givakt framför överstens adjutant, anmälde sig med namn och grad. Adjutanten sade: ”Vad vill du hos översten?” Brian såg förakt i adjutantens blick. Han kände sig smutsig, hans uniform var skrynklig och sliten. Adjutanten, som förmodligen var adlig och fått sin skrivbords- och uparbefattning av just det skälet, var i hans egen ålder men betydligt kraftigare byggd och välnärd. Brian tänkte att adjutanten säkert hade fått annat än kippers och potatis till frukost och kvällsmat. Förmodligen något mitt på dagen också, en lyx som bara förekom i Brians hem när pappan kom hem med lön från gruvan. ”Jag har ett viktigt meddelande, enbart för överstens öron.” Adjutanten tittade ogillande på honom, tvekade, som om han ville hålla kvar Brian ute i samma hetta som han själv tvingades utstå. Till sist lyfte han på tältfliken och släppte in Brian. Därinne strömmade sval luft mot honom. Fyra stora fläktar tog udden av värmen. Fläktarna drevs av en dieselgenerator som var placerad utom hörhåll för att inte störa översten i hans göranden och låtanden under dagtid eller under hans nattsömn. Tältet fungerade både som stabslokal och bostad för honom. Toaletten var placerad i ett litet extratält bakom huvudtältet och hade dubbla presenningar för ingången. Maten serverades av tjänstefolk som var rekryterade från lojala medlemmar i kikuyustammen. Det var andra medlemmar i samma stam som 1952 hade börjat göra uppror mot engelsmännens förtryck. I England hade revolten fått namnet Mau Mauupproret. Den väpnade protesten som nu drog fram som en gräsbrand var skälet bakom den massiva och snabba engelska mobiliseringen. Brian ställde sig i givakt framför översten och gjorde honnör: ”Överste! Korpral Brian Ferguson anmäler sig!” ”Ledig korpral! Vad kan du ha på hjärtat? Svettig, otvättad med skrynklig uniform, det måste vara något viktig!” Brian samlade sig, tittade rakt in i överstens kritiskt frågande blick och sade: ”Sir, jag har dåliga nyheter. Diamantlasten från Liberia är…!” Han stammade till och svalde hårt:

”Vi blev alltså… De kom från ingenstans och överföll oss. På några minuter var hela truppen skadad eller dödad”, Brians blick flackade, ”Vårt befäl kommenderade reträtt strax innan han själv blev nedgjord. Alla flydde i panik, lasten… Lasten är borta.” Översten bleknade. Han reste sig upp. Han visste inte vad som var värst, förlusten av en låda diamanter som skulle finansiera hela slutfasen av kriget mot upprorsmakarna, eller skammen. Han visste att Mau Maukrigarna inte var utrustade med eldvapen utom i undantagsfall. Han var tvungen att fråga: ”Beväpning?” Brian förstod direkt vad frågan egentligen handlade om. Skammen! ”Klubbor, stenar och spjut, Sir!” Översten satte sig tungt när han hade skickat ut underofficeraren med böjt huvud. Det snurrade i huvudet på översten. Klubbor, spjut och sten. Förlusterna i människoliv kunde alltså inte vara så stora. Men diamanterna. Förlusten av diamanterna var fruktansvärd, hela finansieringen av kriget mot Mau Maurevoltörerna var i fara. Prinsessan Margret var på väg till Arusha och skulle era posteringen om ett par dagar. Hon fick absolut inte få reda på någonting om nederlaget. Det skulle komma många journalister och bevaka hennes resa. Prinsessan hade redan som 20-åring dåligt rykte bland aristokratin, vilket naturligtvis innebar härliga tider för engelska journalister som gärna vältrade sig i överklasskvaller och samlades när de vittrade skandal. Men många journalister var inte bra. Å andra sidan skulle majestätets närvaro avleda de närvarande snokande krigsjournalisternas uppmärksamhet. Hemma i England skulle ingen kunna förstå hur tränade soldater i den stolta brittiska armén hade förlorat en enorm förmögenhet till primitiva vildar utan eldvapen! Han och hela hans manskap skulle dras i vanära och hånas offentligt i tidningar och i debatter. Kanske till och med i den där nya uppfinningen som kallas television som var och varannan familj hade börjat skaffa sig. Han reste sig, ropade in adjutanten och sade irriterat: ”Samla ihop allt manskap som var med under överfallet. Både skadade och friska. Lämpligtvis samling i sjukvårdstältet, som skall var utrymt på alla som inte var med! Uppfattat?” ”Vilket överfall, sir?”

Översten tittade på adjutanten som han ogillade av hela sitt hjärta. Han tyckte att han var en arrogant överklassprätt som säkerligen skulle bli general före honom, uteslutande på grund av släktskap och fast förankring i adelskalendern. ”Spring ikapp korpral Ferguson och informera dig. Ärendet har högsta sekretess, informera honom om det också. Med språng!” ”Ja, sir!” Adjutanten rusade iväg. Översten tänkte att den där sprätten kunde i alla fall ta ett kommando utan att tjura. I rapporterna hem till England angående överfallet utmålades Mau Mau-krigarna som blodtörstiga vildar. Med överlägsen eldkraft hade de massakrerat engelska soldater från ett fegt bakhåll, men lyckligtvis bara lyckats tillskansa sig persedlar, träkol och ammunition av ringa värde. Ingen av de meniga soldaterna i truppen hade känt till den verkliga lasten som hade kommit till Brittiska Östafrika, som de nationalistiska tidningarna hemma fortfarande kallade Kenya, via komplicerade smuggelvägar och inte helt rumsrena affärsuppgörelser. Engelska skattepengar hade använts. Syftet hade varit att finansiera slutkampanjen av det sista avgörande fältslaget mot upprorsmakarna. I själva verket var striden redan över med undantag för små incidenter som den här. De flesta Mau Maukrigarna hade dragit sig tillbaka och försökte nu fly eller gömma sig för att undkomma repressalier, alternativt för att fortsätta kampen för frihet på något annat sätt. Det som hände efter attacken mot diamantlasten, var att massajerna, som varit allierade med engelsmännen under konflikten, nu kände framgångens vindar blåsa. Vid foten av Mount Kenya hade en massajspanare fått syn på en liten grupp om sex Mau Maukrigare som bar på en låda. Två av dem hade störar på sina axlar. Lådan var placerad på störarna mellan dem. Av de fyra övrigas spanande kunde man ana både nervositet och försiktighet. Det var uppenbart att innehållet i lådan var värdefullt. Massajerna smög fram i det höga savanngräset. Attacken kom några hundra meter innan djungeln tog vid, för att fienden inte skulle hinna ta skydd i den täta grönskan. En engelsk patrull i jeep hade i kikare betraktat skärmytslingen. De hade därefter rapporterat till översten att deras så kallade vänner, massajerna, hade slagit ner en grupp Mau Maukrigare och avgått med segern. De hade uppenbarligen kämpat om en låda av något slag. Patrullen satte fart mot massajerna när de såg att slaget var över för att inspektera deras krigsbyte. De hade ju trots allt, som

engelsmän och militär överhöghet, befäl över massajerna. Men innan de hann fram var de borta. De hade bara försvunnit in i skogen och gått upp i rök. De tog en överblick över platsen där sammandrabbningen hade pågått. Alla sex kikuyu, eller Mau Maukrigare som engelsmännen föredrog att kalla dem, låg döda i gräset. En massajkrigare hade strukit med. Han såg utsmyckad ut och hade väldigt färgstarka kläder och fjädrar fästade vid tinningarna. Engelsmännen antog att han hade stått högt i rang i stammen, han hade kanske till och med varit hövding. De lämnade platsen utan att upptäcka att en av Mau Maukrigarna, som de trodde var död, öppnade ögonen, såg sig vaksamt runt för att sedan krypa, åla och hasa bort mot djungeln. Han var svårt sårad av ett spjut genom höger axel, men levde. Spjutet hade inte skadat några vitala delar i hans axel, men den hullingförsedda spetsen stack ut på ryggsidan så att spjutet inte gick att dra ut. Han kravlade vidare och tänkte som i en dimma, att han fick inte dö nu, inte så här. Han var en helig man, stammens medicinman. Han tänkte också på att han ingick i den första gruppen kikuyuer som började revoltera mot engelsmännens förtryck och orättvisor. Nu var de tillbakaslagna av eldvapen mot deras klubbor, spjut och stenslungor. Revolten måste ta andra vägar och diamanterna skulle hjälpa dem att omorganisera. Han svor inom sig på att ta tillbaka stenarna och att hämnas. Han, Itimu, kallad ”Det vassa svärdet”, började rabbla gamla besvärjelser som hade gått i arv i generationer samtidigt som han drog sig allt längre in i djungeln. Han satte sig mot en trädstam för att vila. I samma ögonblick förnam han i ögonvrån att en skugga försiktigt gled ned för en trädstam en bit framför honom. När han skärpte blicken såg han att det var en leopard. Den hade fått blodvittring och fläckarna i pälsen såg ut att dansa i skuggspelet under träden. Itimu sträckte på sig, tittade leoparden i ögonen när den närmade sig och började uttala sina besvärjelser högt. Leoparden stannade till, tvekade och verkade lyssna intensivt. När den stått stilla en stund rörde den sig försiktigt mot Itimus sida där spjutet stack ut. Sedan började den gnaga av spetsen på det. Det knäckte till när spetsen gick av. I samma ögonblick var leoparden borta. Itimu fortsatte rabbla sina urgamla ord, tog ett djupt andetag och ryckte ut spjutet. Smärtan var fruktansvärd, men han blockerade tankarna på hur ont det gjorde och kröp bort till en buske med stora blad som han kände igen. Han ryckte av ett stort antal, packade ihop dem, tryckte dem mot såren på båda sidor av sin axel, drog av sig repet han hade runt midjan, lade det runt axeln och armhålan och snörde till så hårt han kunde. Blodflödet stannade av. Han satte sig igen för att hämta andan. När översten ungefär samtidigt fick rapporten från spaningstruppen lyste han upp men försökte hålla masken. Patrullen fick inte veta vad lådan innehöll om

det nu var just lådan med diamanter massajerna hade erövrat. Han kommenderade ut befälet för patrullen och ropade in adjutanten: ”Ta en jeep, kör och leta upp massajhövdingen. Kör honom hit direkt! Uppfattat?” Adjutanten bleknade: ”Vad får jag för eskort?” ”Eskort, är du imbecill karl! Massajerna är våra vänner. Skulle vi komma med beväpnad eskort till deras läger kunde det lätt misstolkas. Utgå!” Adjutanten kände sig inte väl till mods. På de tre månader han varit här hade han aldrig varit i kontakt med lokalbefolkningen. Men order var order. Han körde den två timmar långa vägen till massajbyn, stannade i utkanten och studerade hyddorna som mestadels var byggda av kodynga och lera. Han försökte lista ut vilken hydda som var hövdingens. Plötsligt stod åtta män i en ring runt honom. De såg bistra ut och var beväpnade med spjut och klubbor. Han höjde högra handen i ett tafatt fredstecken. Han hade egentligen ingen aning om hur man signalerade fredliga avsikter, men trodde att en tom handflata skulle visa att han inte var fientligt inställd. Adjutanten var rädd, mycket rädd! Massajerna stod tysta. De betraktade den darrande adjutanten som på stammande engelska försökte berätta att hans överste hade beordrat deras hövding att följa med till det engelska högkvarteret. Hans ord föll i lösan sand. Ingen av männen gjorde någon min av att de hade förstått. Däremot tog några av dem ett steg närmare jeepen och höjde sina spjut. Adjutanten lade snabbt i backen och körde därifrån. På väg tillbaka funderade han ut vad han skulle säga till översten. När han kom fram till högkvarteret gick han raka vägen bort till dennes tält, klev in utan tillåtelse och började prata: ”Sir, massajhövdingen var inte i lägret och ingen kunde upplysa mig om var han var. Avvaktar nya order, Sir!” Översten kunde inte hålla sin irritation i schack. Dels för att sprätten hade rusat in i hans tält utan tillstånd, dels för att han misslyckats med uppdraget. Översten reste sig häftigt och slog handflatorna i det stora mahognybordet som var belamrat med kartor, brev och allehanda andra dokument och utbrast ilsket:

”Du fick ett enkelt uppdrag. Hur svårt kan det vara, adjutant?” Översten var högröd i ansiktet och hans röst darrade av vrede när han fortsatte: ”Berätta exakt vad som hände. Fatta dig kort!!” ”Ja Sir! Jag körde fram till deras läger, stannade bilen och försökte identifiera hövdingens hydda. Det lyckades jag inte med. Innan jag visste ordet av var jeepen omringad av ett trettiotal krigare. I det läget framförde jag överstens order och kommenderade massajerna att hämta hövdingen för transport hit.” ”Och?” ”Eftersom ingen av dem svarade på mitt kommando tog jag för givet att hövdingen inte var på plats.” Överstens hjärna började koka: ”Vilket språk använde adjutanten?” Adjutanten såg mäkta förvånad ut och svarade: ”Engelska naturligtvis, och teckenspråk.” ”Teckenspråk?” ”Ja, jag höll upp höger handflata för att visa att jag kom i fredliga avsikter Sir.” ”Du höll upp höger handflata mot våra allierade för att visa att du kom i fredliga avsikter. Därefter pratade du engelska med massajkrigare?” ”Ja, Sir!” Adjutanten hörde på överstens röst att planen han hade tänkt ut under hemfärden höll på att spricka. Översten trodde inte sina öron. Det vara bara hövdingen bland massajerna som kunde engelska och bara Gud vet vad en handflata i ansiktet betyder för en massajkrigare. ”Adjutant! Nu går vi ut till jeepen och åker tillbaka till massajbyn. När vi är tillbaka, kommer jag omedelbart att bevilja din ansökan om hemförlovning på grund av att du är överkänslig mot malaria!”

Adjutanten bleknade. Han fann inga ord, tankarna snurrade i huvudet, fanns det överkänslighet mot malaria? Han följde efter översten ut till den parkerade jeepen. Bilresan gick under tryckande tystnad. När de kom fram till massajbyn var den övergiven. Varenda manyatta, hydda, gapade tom. På fem timmar hade de tömt byn, flyttat kreaturen och, förmodade översten, delat upp sig i mindre grupper för att bli snabbare och rörligare. För första gången under sin militära karriär kände han att han skulle kunna strypa en soldat ur sitt eget manskap. Tre månader senare stod Itimu, kallad Det Vassa Svärdet, i gränsen mellan tät djungel och böljande savanngräs. Han studerade noggrant massajernas läger. Det var den grupp massajer han slutligen hade kommit fram till hade lagt beslag på lådan med diamanter. Hans diamanter som Mau Maukrigarna hade erövrat från engelsmännen. Han kände igen krigaren som hade kastat spjutet mot honom och som nu hade tagit över rollen som ledare för gruppen. Itimu frös till när han tänkte på hur han hade legat i den låga vegetationen och skakat av frossa på grund av blodförlusten innan hans vänner hade hittat honom, tagit hem honom till byn och botat hans skador. Axeln var fortfarande obrukbar och armen hängde som en trädgren nedför hans sida. Men såret var nästan helt läkt och det kittlade i musklerna. Han tolkade detta som att han snart skulle vara helt återställd. Framför honom marscherade en kolonn matabelemyror, döpta efter en väldigt krigisk stam längre söderut i Afrika. De var förmodligen på väg att plundra en termitstack. Han drog den slutsaten eftersom raden av de svarta myrorna var flankerade av mindre gråaktiga bärarmyror som skulle ta hem bytet, de dödade termiterna. Han kunde se framför sig hur termitsoldaterna i desperation försökte slå tillbaka attacken från matabelemyrorna samtidigt som arbetartermiterna försökte hinna stänga alla ingångar till stacken. Han blev stärkt av synen, imponerad av matabelemyrornas målmedvetenhet och disciplin. När termitstacken var tömd på invånare skulle en dyngbagge rulla ner sin boll av exkrementer från buffel eller elefant i den. Termitstacken skulle bli barnkammare för dyngbaggens avkomma. Nytt liv skulle uppstå. Själv skulle han ta tillbaka diamanterna med list och uthållighet, oavsett hur lång tid det skulle ta. På så sätt skulle han också skapa nytt liv för sina tre barn. En gycklarörn skuggade solen ett kort ögonblick. Han såg hur den vred sig, lekte i vinden och tolkade det som ett bra tecken. Han skulle lyckas, det visste han. Han började foka. Hans huvud började eka av de gamla besvärjelserna ännu en gång. De blev till en rytmisk sång av nonsensord och hans namn utan början, utan slut.

”mbango mbanga tambo tamba Itimu irang wombo mbango mbanga tambo tamba Itimu irang wombo mbango..” De små började dyka upp runt honom. De kom ensamma eller i grupper om tre och tre. Hans inre sång lockade dem och han kände hur han blev starkare och starkare i deras närvaro. Snart var tusentals mungos samlade runt honom. De satt på bakbenen med nosarna i vädret och inväntade hans tysta kommando. Han hukade sig och smög närmare massajlägret. Mungona följde honom. Det var som om hela marken rörde sig sakta framåt, savanngräset lade sig under den framvällande massan av de små rovdjuren. Femtio meter kvar, fyrtio meter. Den halvsovande massajvakten som stod lutad mot sitt spjut hade ännu inte upptäckt faran. Tjugo meter, tio meter. Itimu stannade. Vakten som stod på ett ben gäspade och bytte ben utan att märka deras närvaro. Itimu lät en känsla av ilska och segervittring strömma igenom honom i samma ögonblick som han rusade fram mot vakten, uppgav ett rasande härskri och slog honom i bakhuvudet med sin klubba. Han stupade direkt. En flodvåg av mungos forsade in över massajbyn. Itimu stannade till och såg hur de rev, bet och klöste allt som kom i deras väg. På ett ögonblick var byn tömd. De totalt överraskade invånarna flydde i panik med mungos hängande i ben och armar. Han gick lugnt fram till den största mayattan, som var dekorerad med kangas, fjädrar och vapen på utsidan. Hövdingens hydda. Han gick in och fick direkt syn på den svarta lådan. Den stod på en piedestal mitt i hyddan, som ett avgudabeläte med små röda mattor runt om. Den såg mindre ut än vad han tyckte sig minnas, men när han öppnade den såg han att största delen av innehållet var kvar. Han stängde locket, tog lådan under den friska armen och försvann in i djungeln tillsammans med alla mungos som skingrades och blev osynliga i vegetationen. De vettskrämda massajerna samlades en bra bit utanför byn. Chockade såg de över sina sår och bitmärken. Några, framförallt hövdingen, var illa däran. Han hade varit det primära målet för attacken. Han blödde från mängder av djupa rivmärken och bett. En mungo hade nått hans strupe och bitit i halspulsådern. Massajerna stod villrådiga runt honom och såg hur hans liv flydde. Då hände det något underligt med kroppen. Den verkade lösas upp och försvinna bit för bit, lem för lem, ända tills den plötsligt var helt försvunnen. Hövdingens syster var den som reagerade starkast, hon skrek ut förtvivlan, vrede och hat, knöt nävarna mot himmeln och svor på att hämnas. De andra massajernas förvirring och chock blev större och större. De tyckte sig förstå att det fanns trolldom med i spelet. Först blev de annars så skygga och försiktiga djuren rasande bestar och sedan försvann massajernas ledare och hövding framför deras ögon när han höll på att

dö. Efter en lång tystnad klev en av hövdingens söner fram och tog befälet. Han kommenderade gruppen att samla ihop boskapen, lämna allt annat, överge byn och dra vidare till ett annat område längre ut på savannen. Närheten till djungeln kändes skrämmande efter vad som hade hänt.

Kapitel 2

Nutid: Ett tältläger, Masai Mara nationalpark Det lät som om någon släppte en stor nickelkula på ett klinkergolv. Klockan var tre på natten. Marco och Murklan for upp ur sina tältsängar. Murklan frågade Marco: ”Vad var det?” ”Jag vet inte!” De var lite rädda även om de hade hört mycket djungelljud från apor, lejon, groddjur och fåglar vid det här laget. Detta lät som något helt annat. Det var skarpt, distinkt och metalliskt. Marco fortsatte: ”Vi ska kanske gå ut och titta?” De tvekade, stod och väntade på ytterligare ljud. Trots att de nu var vuxna smög sig en barnslig rädsla och spänning inför det okända på dem. Men ingenting hördes. De smög fram till dragkedjan vid tältets huvudingång, lyssnande på helspänn. Murklan lade sig på golvet där dragkedjan började för att kunna kika ut genom det lilla hålet. Alla deras tidigare erfarenheter av människor med olika karaktärer och drivkrafter hade gjort dem försiktiga. Golvet kändes kallt. Marco började försiktigt dra upp dragkedjan och frågade: ”Ser du något?” ”Nej, det är kolmörkt ute, vänta så ska jag tända tältlampan.” Hon hakade av lampan som de hade hängt upp i tältställningen när de kom dit. Hon tände den och återvände till golvet och riktade lampans sken ut genom det lilla hålet i dragkedjan. ”Ser du något nu då?” ”Ja, jag ser ett par fötter.”

En röst hördes från mörkret, ackompanjerad av dova strupljud från colobusapor i den täta djungeln: ”Jambo mzungo!” Marco drog upp blixtlåset helt, Murklan skruvade om tältlampan från ljusstråle till spritt ljus för att inte blända mannen som stod på deras lilla träaltan utanför tältet. Båda två svarade artigt: ”Jambo!” De stirrade på varandra en lång stund. Mannen var klädd i en traditionell shúkà, ett rektangulärt tygstycke draperat runt kroppen vackert mönstrat i rött. Han hade flera halsband, några med kulor, några med tänder, förmodligen från rovdjur. Ett av halsbanden var gjort av mycket små vita stenar, tätt lindade med sytrådssmala lädersnören. En fjäder var fäst över hans högra öra och hand- och fotleder var också behängda med utsmyckningar. I händerna hade han spjut och klubba. I repet han hade runt midjan hängde en kraftig spjutslunga. Murklan tyckte att den svarte mannen såg spännande och oerhört bra ut. Han hade symmetriskt ansikte, muskulösa armar och hans vita tänder lyste i dunket. När de stirrat en lång stund frågade Marco: ”Vad gör du här mitt i natten?” Massajen log och svarade på tveksam engelska: ”Protect against big cats! Fågeln varnade kraftigt och jag gick hit. Kanske lejon, kanske leopard.” Murklan tittade på hans spjut och klubba och frågade: ”Med de där?” tandpetarna, tänkte hon, trots att spjutet såg imponerande ut. Det var nästan svart, såg ut som om det var gjort av sammet och matchade hans hudfärg perfekt. Det verkade som han såg på hennes minspel vad hon tänkte och sade: ”Ja, jag är en stor krigare, titta här!” Han böjde sig fram mot dem och visade tre ärr i ansiktet och förklarade att när

man förr i tiden hade dödat ett lejon med spjut fick man ärren inristade i kinderna. Nuförtiden räcker det med att man visar mod och stolthet och jagar bort lejon, leoparder och geparder när de hotar stammens kor. Det hade han gjort flera gånger. Han satte sig med korslagda ben på altanen och fortsatte, helt ointresserad av att det var mitt i natten: ”Jag heter Jomo, det är inget äkta massajnamn, men mina föräldrar var stora beundrare av mannen som senare blev vår förste riktiga ledare efter engelsmännen, Jomo Kenyatta. Han hette egentligen Kamau. Jag har också ett annat namn efter min far, Rramet, men kallas för Jomo. Alla förstfödda pojkar i vår släkt får namnet Rramet. Det är ett hövdinganamn.” Han gjorde en konstpaus för att låta informationen få fäste i ungdomarna, som om han förväntade sig beundran eller nyfikenhet. När reaktionen uteblev fortsatte han. ”Nu har jag skrämt bort katten. Sätt er, och berätta er historia. Här i Masai vill vi höra berättelser! Vilka är ni och vad gör ni här?” De två tittade på varandra, tvekade en kort stund och nickade sedan. Marco sade: ”Jag måste bara gå på toaletten först!” ”Då följer jag med!” Murklan var egentligen bara lite kissnödig men vågade inte vara ensam med massajen. Han nickade och log. Syskonen tog på sig sina kängor. Massajen satt kvar. Han hade inga skor, trots att det fanns ormar, spindlar och skorpioner på marken. Tältlampan fick fungera som ledljus genom tältlägret, som för övrigt var tomt på turister. De siktade på ljusen i den nybyggda vattentoaletten som de visste låg till vänster om restaurangtältet där de åt frukost varje morgon, bestående av en sorts majsgröt som hette ugali, en torr skiva formfranska med danskt smör i en Lurpak och apelsinjuice. Toaletten var en byggnad av vita betongväggar, fyrkantig, utan dörrar och med fönster utan glas. Ljuset var tänt hela natten för att den skulle gå att hitta i djungelmörkret. När de kom fram stannade Murklan utanför. Marco tog ett steg men tvärstannade. Golv, tak och väggar var helt svarta, täckta av skalbaggar och tusenfotingar i alla storlekar och former. De hade blivit ditlockade av ljuset från den nakna glödlampan i taket. Marco hade inget val. Det krasade under kängorna när han gick fram till toaletten. När han kissade tittade han på fötterna för att sparka till om någon

insekt började kräla upp på foten. Taket var värre. När som helst kunde hundratals skalbaggar släppa tagen och falla ner i hans huvud, vilket lyckligtvis inte skedde. När han var klar skyndade han sig ut. Där stod Murklan med en kisspåse från apoteket i handen och fnissade. Marco blev först lite arg: ”Du kunde väl ha sagt att du hade med en sådan!” ”Jag förstod att ljuset skulle locka till sig en miljon insekter.” Sedan fnissade han också åt hela situationen. De gick tillbaka, nyfikna på massajen. Han satt kvar i exakt samma ställning som när de hade lämnat honom. Han tittade upp på dem med nyfikna ögon i lampskenet: ”Seså, berätta nu!” De satte sig mitt emot massajen med korslagda ben liksom denne. Natten var förunderligt ljum och ljuden runt dem var öronbedövande. Det var grymtande, visslande, väsande och kvirrlande. I fjärran hördes ett dovt mullrande rytande. Jomo stack upp ett finger i luften för att göra dem uppmärksamma på det: ”Simba!” De lyssnade och nickade. ”Berätta nu, vi massajer är nyfikna av oss.” Murklan och Marco började berätta om sina liv. Massajen visste varken var Sverige eller Filippinerna låg, men han lyssnade uppmärksamt på hur det hade gått till när Murklan blivit adopterad från Filippinerna till Sverige som låg på andra sidan jordklotet. Han skrattade gott åt historien om Murklans namn som Marco hade gett henne för att han inte kunde uttala hennes namn och för att hennes hår liknade en svamp. De tvekade att berätta om sina äventyr, eftersom de inte visste hur en totalt främmande människa skulle uppfatta det, men till slut nämnde de äventyret med Medusan.* De hade inte behövt oroa sig. För Jomo var demoner inte något onaturligt, de fanns i skogen, bland klipporna och i vattendragen. När de berättade att de nu var nitton och tjugo år gamla undrade han hur de hade hamnat just här, i Masai Mara nationalpark. *Marco, Murklan och Medusa.2014, Molnfritt Förlag

”Våra föräldrar lämnade oss här en vecka hos Kennedy som är guide och chef på anläggningen. Vi fick den här resan som kombinerad födelsedags- och studentpresent. Kennedy och hans fru tar hand om oss när vi är här. De är goda vänner från tiden när vår pappa jobbade här i Kenya”. ”Jag är också vän med Kennedy, en god man, han är min chef samtidigt. Han vet också att jag är hövding i min by. Jag äger flest kor av alla och hos oss räknas rikedom i kor.” Jomo log brett, hans vita tänder glänste i mörkret. Marco och Murklan hade naturligtvis blivit glada för presenten. Samtidigt hade de tvekat. De hade egna liv nu och inte så mycket gemensamt längre, även om deras äventyr hade skapat ett starkt osynligt band mellan dem. Men att tillbringa en vecka tillsammans hade känts lite för mycket. Efter gymnasiet hade Marco börjat jobba på IKEAs lager i väntan på inspiration till vidare studier. Han hade många fritidsaktiviteter och ett stort socialt nätverk. Han tränade karate, spelade gitarr, innebandy och ansågs av många runt honom, framförallt av hans mamma, att ha utvecklats till en stilig karl. Tydlig profil, nästan kantigt ansikte, kraftfull kroppskonstitution, ett smittande leende och tjockt ljust hår. Trots den kraftiga kroppsbyggnaden var han lätt och rörlig. Hans motorik var som när falken flyger. Lite fransk tyckte vissa och inte tysk som hökens flykt. Han var också lättsam och utåtriktad men vardagsslarvig med det mesta. Han tappade alltid nycklar och plånböcker, glömde väskor, var han hade ställt cykeln, men kom däremot aldrig för sent till möten och höll vad han lovat. I krislägen lyfte han, blev offensivt ordningsam och proaktiv. I dessa lägen häpnade människor som trodde att de kände honom. Till skillnad från Marco visste Murklan tidigt vad hon ville. Hon hade sökt direkt vidare till tekniska högskolan efter att ha lämnat gymnasiet med toppbetyg. Hon hade läshuvudet, var psykiskt stabil men ändå kreativ och gatsmart. Hon satte alltid upp tydliga mål, med inplanerade delmål framför sig. Först hade hon satsat på att bli pilot inom flygvapnet, men hon klarade inte testerna. Hon var för kreativ och kunde inte acceptera att det bara fanns en lösning på ett problem. Vad gäller hennes utseende, så hade hon en mystisk aura runt sig. Hon kom från Filippinerna, men hade nu bott i Sverige många år. Det verkade som om hennes vistelse i Sverige påverkade hennes utseende på ett intressant sätt. När hon var i Turkiet och alla tjejer runt henne var mörkhyade och svarthåriga, framstod hon nästan som blond. Hemma var hon alltid den mörka. Samma sak hände bland aboriginerna i Australien.* Hon var inte utåtriktad som sin bror, såg nästan aldrig på TV med undantag för

nyhetsprogram och oroade sig alltid för att killar skulle uppleva henne som en stel tråkmåns. Den oron underblåste Marco lite skämtsamt då och då och menade att hon skulle använda mera hjärta än hjärna i sitt sociala umgänge. Hon kontrade med att han var mannen som gav ärthjärnan ett ansikte. *Murklan och drömtiden. Murklan, Marco och massajen satt och pratade med varandra så länge att syskonen fick kramp i benen. Jomo satt helt avslappnad med korslagda ben, namngav alla sina kor och berättade om sin familj och sin uppväxt på savannen i Masai Mara och på Serengeti. Han och hans släkt rörde sig hela tiden i gränslandet mellan Tanzania och Kenya. De var ett nomadfolk som aldrig stannade länge på samma ställe. Gryningen började komma, sakta blev träden runt dem gröna och i ett baobabträd började ett fågelpar sjunga duett. Hannen började sjunga en lång melodisk rullande strof. Innan strofen var slut föll honan in och förlängde den, varpå hannen började om igen. Jomo tittade upp mot trädet och sade: ”De sjunger för att prisa Herren.” Murklan svarade snabbt: ”Jag tror att de sjunger för att göra nya fåglar.” Jomo skrattade högt och kastade huvudet bakåt. I samma ögonblick stelnade Marco till. Han hade fått syn på att det droppade blod från halsbandet med de små vita stenarna. Det gick en rysning längs hans ryggrad och han blinkade till som om han hade sett fel. När han tittade upp igen reste sig Jomo snabbt, tog spjut och klubba och gick därifrån utan ett ord. Murklan tittade på Marco: ”Han bara gick?” ”Ja, konstigt, men såg du också att det droppade blod från hans halsband?” ”Nä, gjorde det?” ”Jag är inte riktigt säker, jag såg kanske fel, men det verkade som att han upptäckte att jag noterade det. Det var kanske därför han gick?” ”Konstigt. Vi får kolla nästa gång vi ser honom, han är antagligen här varje natt.

Nu är jag hungrig, kom så går vi och äter frukost.” På vägen mot frukosttältet gick de förbi toaletten för att titta på insekterna igen. När de kom till den vitkalkade fyrkantiga byggnaden kikade de in genom dörren. Inte en skalbagge i sikte. Murklan som var nyfiket lagd klev över den höga tröskeln, som var till för att i möjligaste mån hålla ormarna borta, och gick in i själva toalettutrymmet. Hon ropade: ”Marco, kom in skall du få se något.” Han gick in, tittade på Murklan som höll en hand för munnen samtidigt som hon pekade mot toaletten. Marco följde fingrets riktning med blicken. Toaletten var till bredden fylld med skalbaggar och andra krälande insekter. En i städpersonalen hade förmodligen samlat ihop dem och slängt ner dem i toaletten och försökt spola istället för att bara kasta ut dem i djungeln genom det öppna fönstret. Det var så fullt att det skulle vara omöjligt att sätta sig på toalettstolen. Några större tusenfotingar hade lyckats klättra upp för porslinet och var på väg ut. De åt sin frukost, gick tillbaka till tältet, borstade tänderna, hällde vatten från en stor plastdunk i handfatet, tvättade sig, bytte kläder, tog sina malariatabletter och satte sig för att vänta på Kennedy som skulle ta med dem ut på safari. Han kom en stund senare och frågade: ”Hej på er, har ni sovit gott er första natt i djungeln?” De började prata i mun på varandra och berättade att de varit vakna sedan länge eftersom de suttit och pratat med nattvakten Jomo i flera timmar. Murklan frågade innan Kennedy hann svara: ”Kan han verkligen slåss mot lejon med spjut och klubba?” Kennedy var en högrest man från kikuyustammen. Han var klädd i kamouflageuniform, hade grova kängor, kort snaggat hår och ett brett leende. Leendet slätades ut när han hörde vad de sade: ”Nu förstår jag inte riktigt vad ni menar?” Marco tog tag i berättelsen:

”Jo, han sa att han jobbade här för att skydda gästerna mot lejon och andra stora katter, han var jätterolig och berättade om sina kor, han visste namnet på alla och så bodde alla massajerna i hyddor. Han sa också att de rörde sig i gränslandet mellan Tanzania och Kenya.” ”Vänta, vänta”, sade Kennedy. ”Jag förstår inte vad ni menar. Här inne behövs inget skydd mot lejon och leoparder. Vi har elstängsel runt hela anläggningen. En och annan leopard har väl lyckats ta sig in via träden, men leoparder är jätteskygga och närmar sig aldrig människor och någon nattvakt har vi aldrig haft här. Det där förstår jag ingenting av. Jomo? Har aldrig hört namnet.” Murklan svarade: ”Men han sa att du var hans chef och att du var en god man. Han själv var någon typ av hövding och ägde flest kor av alla i stammen!” ”Märkligt! Massajerna här är bofasta och har till och med byggt riktiga hus. Korna har de gjort sig av med för länge sedan och nu lever de på turister. De säljer snidade konstföremål, arm- och halsband och tar betalt för att förevisa sina hem. Dessutom får de ta del av intäkterna från nationalparken. Nä, den där Jomo måste ha varit ett djungelspöke!” Kennedy skrattade. De förstod att han skämtade med dem, tittade frågande på varandra och ryckte på axlarna. De satte sig i en öppen jeep och körde den korta vägen till nationalparkens port. Kennedy gick bort till biljettluckan för att visa deras inträdes. Fem massajkvinnor rusade fram till dem och viftade med saker de ville sälja. Det var allt från träelefanter, giraffer, sebror till armband och annat krafs. De knuffades och bråkade om vem som skulle få sticka in grejerna framför ögonen de potentiella köparna. Både Marco och Murklan blev överraskade och rädda för våldsamheten i försäljningsförsöken. Två av kvinnorna började slåss på riktigt. Den ena klippte till den andre i huvudet med en svart träelefant, som i sin tur kastade sig över den första och drog ner henne på marken, klöste och slog. Mitt i tumultet kom Kennedy tillbaka, satte sig lugnt i jeepen och körde in i parken. Han ryckte på axlarna och mumlade: ”Tänk om de kunde samarbeta istället, vilka pengar de kunde ha tjänat.”

Inne i parken öppnade sig savannen direkt. De såg böljande brunt gräs, en och annan akacia stack upp sitt platta tak och några andra träddungar syntes i fjärran. Solen hade gått upp och började värma ordentligt. De skalade av sig tröjorna och satt i t-shirts och betraktade nyfiket omgivningarna. Då och då dök det upp antiloper. Det var mest impala och thomsongaseller som kom i flockar. En och annan elandantilop stod och betade av gräset. Plötsligt stannade Kennedy jeepen och slog av motorn: ”Hör ni!” De lyssnade. Ett förtvivlat brölande hördes från ett ställe bakom en trädsamling några hundra meter bort. Kennedy startade bilen igen och satte full fart. När de kom förbi träden såg de något som Murklan och Marco tyckte var fruktansvärt. Tre lejonhonor hade fällt en jättestor buffel och höll just på att döda den. Buffeln kämpade, sparkade och försökte stånga lejonen med sina kraftiga horn. Förgäves! En av honorna hade bitit sig fast i buffelns hals och släppte inte. De andra två honorna bet, rev och slet i djuret så att blodet sprutade. Livet rann snabbt ur den liggande buffeln och på någon minut var den död. När dödandet var över backade honorna undan. Ut från trädens skugga kom två lejonhannar och började förse sig av buffelköttet. Några lejonungar följde efter men vågade inte närma sig maten förrän hannarna hade ätit färdigt. De sällade sig till honorna som stod en bit ifrån och tittade på. Murklan sade: ”Det är som hos människorna, kvinnorna fixar maten och männen äter.” Kennedy tittade på henne och nickade fundersamt. ”Det är inte alltid lejonflockarna beter sig så, alltså att hannarna äter först och honor och ungar sedan. Varför det är så vet vi inte. Det skulle vara roligt att kika in i lejonens hjärnor eller hur!” Det kom ett hummade instämmande. När lejonhannarna hade ätit sig mätta, backade de undan och släppte fram honor och ungar. Samtidigt bevakade de bytet så att de ditsmygande hyenorna inte skulle försöka sig på något. Hyenor dök upp från ingenstans. Plötsligt stod de bara där, på behörigt avstånd, hungrigt betraktande den döda buffeln. När honor och ungar ätit färdigt började lejonflocken sakta dra sig bort från bytet. Den

första modiga hyenan rusade fram. En lejonhanne vände direkt och jagade bort den. Så var det en lång stund, hyenorna gjorde aggressiva framstötar, lejonen jagade bort dem. Murklan frågade Kennedy varför de gjorde så där. Lejonen var ju mätta. Kennedy var inte riktigt säker, men sade något om djungelns och savannens lag. Den starkaste sätter sig i respekt. Han sade också att lejonen, tack var sitt samarbete och sociala struktur var Afrikas konungar. De dödade till och med geparder och leoparder när de kom åt. Till slut tröttnade lejonen på hyenorna och lämnade arenan. Nu började nästa våg av asätare dyka upp. Schakaler började smyga fram ur gräset och mängder med gamar började cirkla över kadavret. De flesta väntade tills hyenorna tagit sitt och sedan blev det dags för dem att äta sig mätta. Sist kom insekterna och rensade bort allt ätbart på benknotorna som två timmar efter slakten låg och lyste vita i gräset. Alla tre hade suttit stilla i jeepen och betraktat skådespelet. Marco och Murklan med blandade känslor av både äckel och intresse. Kennedy tittade på dem och frågade hur det kändes och Murklan svarade: ”Jag vet inte riktigt, både hemskt och spännande samtidigt.” ”Ja, jag förstår det”, svarade han och log, ”ni har fått se något väldigt sällsynt, och det på de första timmarna här i Masai Mara nationalpark. Nu kör vi vidare och ser om er tur håller i sig.” Den fortsatta färden bjöd på många upplevelser. De såg elefanter, sebror, giraffer och en massa gnuer, som Kennedy kallade ”Wildebeest”. För Murklan och Marco lät det mer exotiskt än gnu. En ensam gepard satt på en liten kulle och studerade omgivningen. Kennedy stannade jeepen vid ett vattendrag på gränsen till Serengeti, de åt medhavda smörgåsar och tittade på krokodiler och flodhästar. De beväpnade vakterna vid gränsen lät sig gärna fotograferas tillsamman med alla tre mot en liten ersättning. När dagen led mot sitt slut körde de tillbaka mot tältlägret. Kennedy frågade: ”Nå, har ni haft en bra dag?” De nickade trötta överväldigade av alla intryck, men nöjda och glada. Kennedy fortsatte: ”Tyvärr lyckades vi inte se någon leopard. De är jättesvåra att få syn på. Men i morgon kör vi på leopardspaning. Man letar efter antilopkadaver uppe i träden. Leoparderna släpar upp sina byten i träden för att få ha dem ifred för lejonen!”

Kennedy lämnade av dem vid tältlägret. Efter kvällsmaten, som bestod av couscous med kycklingbitar, gick de utmattade till sängs och somnade direkt. De hann inte ens prata om den märkliga upplevelsen med Jomo och Kennedys förnekande av hans existens. När Kennedy körde hem på kvällen kände han sig underlig till mods. Varför visste han inte riktig, men något skavde i hans undermedvetna. Han försökte få tag i vad det var, men hamnade i en fundering runt sitt namn. Kennedy var inte vad han hade blivit döpt till. Alla guider och de flesta som var anställda inom turistnäringen i Kenya hade engelska namn för att underlätta för gästerna på de olika utflyktsmålen i landet. Vissa namn var svåra att uttala för européer och amerikaner. Hans namn var ett exempel på detta: Ngare. Han mumlade sitt namn och undrade varför det var så svårt att uttala. När han körde in på uppfarten till den stora villan kände han sig lite bättre. Huset var stort, vitmålat och låg i utkanten av nationalparken. Precis som tältlägret var det omgärdat av elstängsel för att hålla djuren borta. Dessutom var det utrustat med taggtråd högst upp. Ibland hjälpte det inte mot elefanterna. Det hade hänt att ensamma elefanthannar helt enkelt hade sparkat ner stängslet för att komma åt de lummiga träden på Kennedys stora tomt. På baksidan av huset hade han anlagt en swimmingpool med ett stort trädäck, solstolar och grillplats. Huset var en påkostad lyxvilla, både med afrikanska och europeiska mått mätt. Kennedy parkerade jeepen efter att ha stängt stora grinden efter sig med fjärrkontrollen. Han gick in i huset och ropade till Wakiuru, hans hustru, att han var hemma. Hon kom för att krama om honom, men såg genast i hans ögon att något var på tok och frågade: ”Det har väl inte hänt Marco och Murklan något?” ”Nej inte alls. Men jag har känt mig underlig till mods hela vägen hem och har inte förstått varför förrän nu, när du frågade om dem. De berättade nämligen att de suttit flera timmar i morse och talat med en nattvakt, en massaj, som skulle skydda dem mot lejon och leoparder. Du vet lika bra som jag att vi inte har några vakter inne på anläggingen. Han sade att han hette Jomo.” Wakiuru drog efter andan, satte knogarna mot munnen och viskade panikslaget: ”Nej, nej, det kan väl inte vara…?” ”Nej, lugna ner dig nu, det där är 50-60 år sedan, den där mannen måste vara någon helt annan eller något annat, kanske något de drömt och efteråt övertygat

varandra om att det faktiskt fanns någon där. För övrigt är den där gamla historien bara en legend. Ingen går upp i rök när man dör.

Kapitel 3

Nära nutid. Franska Guyana. Franska Främlingslegionens träningsläger. Billy Ferguson låg och svettades på sin hårda brits i arrestlokalen. Hettan var påträngande här ute på ön Ile du Diable. Visst hade han hört talas om en film, kunde det vara Papillon och om de små förbannade fladdermössen som sög blod ur ens fötter på nätterna. Han hade trott att det var en skräckfilmshistoria, men första natten hade han blivit varse motsatsen. När han kände första sticket i foten förstod han inte vad det var. Halvsovande sparkade han bara till med benet. När det kom tillbaka ytterligare en gång vaknade han ordentligt, tittade i dunklet ner mot sina fötter och frös till is. Det hängde två fladdermöss i hans vänsterfot, de sög blod som små vampyrer. Han for upp ur sängen och sparkade vilt med foten för att bli av med dem. De släppte bettet direkt och flög ut genom det gallerförsedda fönstret. Sedan var det omöjligt att somna om. Det hade varit snyggt att dö av rabies efter alla dessa års träning, umbäranden och krigande. Han tog den fuktskadade kudden och tryckte upp mot gallret i fönstret för att hålla dem borta. Luftfuktigheten var så hög att alla textilier möglade snabbt och ingen visade något intresse av att byta ut de förstörda kuddarna och madrasserna i cellerna. Han lade sig på britsen igen och började fundera över sitt liv. Varför hade han hamnat här? Det var i och för sig inte så konstigt att han hade fått tre dagars arrest för uppstudsighet mot befäl. Han hade kanske förtjänat det, när han med svordomar bad en av Franska Främlingslegionens lägre befäl ta sig i brasan, när de för sjunde gången skulle springa genom hinderbanan med full stridsmundering. Han var nästan medvetslös av trötthet och uttorkning när orden forsade ur munnen på honom. Han märkte knappt när militärpoliserna lyfte bort honom och kastade in honom i en iskall dusch utan att låta honom ta av sig kläder och skor. Efter duschen transporterades han till ön och blev brutalt installerad i den lilla cellen där han föll ihop på den smala britsen. Långsamt började han kränga av sig stridsselen, de blöta kläderna och marschkängorna. Han hade trots värmen börjat frysa av utmattning. Lyckligtvis hade han lyckats sörpla i sig några droppar vatten när han blev duschad. Nu låg han där, funderande, inväntande dagsljuset och en befriande sömn som inte kom. Hans tankar kom och gick i förvirrade fragment. Han tänkte på sin familj i Cardiff: ”Pappa, pappa, berätta en gång till om Afrika och diamanterna.”

Han hade ofta tjatat på pappan som hade kommit hem 1963 som en slagen hjälte efter britternas nederlag i Kenya. Han ville alltid höra hur pappans trupp hade fallit offer för en stor grupp vildsinta Mau Maukrigare som var överlägsna både i manskap och i eldkraft. För varje gång pappan berättade blev motståndarna allt fler och efterhand utrustade med både granatgevär, sofistikerade prickskyttegevär och handeldvapen. För varje version växte också engelsmännens hjältemod i styrka även om de till slut fick kapitulera inför övermakten. Naturligtvis på ett hedersamt sätt med raka ryggar. De få överlevande skonades, men vildarna tog deras last, de ovärderliga diamanterna försvann och stenarnas fortsatta öde var okänt ända tills Brian Ferguson hade snappat upp ett viskande resonemang i logementet. Resonemanget försiggick mellan en avgående adjutant som var på väg hem och ett befäl som hade bevittnat en skärmytsling mellan massajer och Mau Maukrigare. I den förekom en svart låda som hade erövrats av massajerna från Mau Maukrigarna. Under de följande åren när kenyanernas frihetskamp hade blivit mera politisk än militär hade Brian Ferguson även snappat upp rykten bland massajerna, som fortfarande samarbetade med engelsmännen. Ryktena handlade om trolldom, märkliga djurbeteenden och om en kikuyumedicinman som kallades ”Det Vassa Svärdet”. Hans namn bara viskades, ingen vågade uttala det högt. Ferguson tyckte sig ha förstått att diamanterna var inblandade i ryktesfloran, även om ingenting sades öppet. Billy ville höra historien om och om igen under sin uppväxt. Han tittade på den tiden på sin pappa med stora beundrande ögon, sög in hans hjältemod och kände med sina barnafingrar på hans uniform. Som tolvåring hade han bestämt sig för att gå i faderns fotspår och bli militär. Men redan då var det svårt för honom att få ihop ekvationen att hans pappa, sexton år efter hemkomsten från Kenya fortfarande satt fast i kolgruvan, hade gift sig, fått tre barn, varav Billy var yngst och köpt ett kallt och dragigt radhus med två små rum och kök. Pappan hade gått tillbaka till allt det han i sin ungdom hade tagit värvning för att slippa. Detta var för det mesta fortfarande svårt för Billy att förstå. Men nu, just nu, skulle han ge guld och gröna skogar för att själv sitta i ett kallt och dragigt radhus i Cardiff. I sitt omtöcknade tillstånd förstod han ändå att det egentligen inte var det han ville. Hans tankar fortsatte snurra. När han hade slutat grundskolan visste han vad han skulle göra. Han sökte värvning i den engelska armén. Han hade skickat in ansökningshandlingar i förväg och blev intervjuad och lämplighetsbedömd. Efter en mycket kort intervju gick han förbittrad ut från värvningskontoret efter att ha fått beskedet att den stolta brittiska armén inte anställde tjuvar och banditer till sina led. När han var tretton år hade han nämligen blivit tagen för

snatteri på Tesco och polisanmäld. Han hade plockat på sig ett batteri till en platt grå ficklampa han hade fått av sina föräldrar i födelsedagspresent. De hade inte haft råd med batterier, utan uppmanat honom att spara sin minimala veckopeng, vilken ibland uteblev helt och hållet, tills han hade tillräckligt med pengar för att köpa ett ande batteri. Han blev oerhört glad för presenten. Han tyckte sig förstå att den var av militärt ursprung och hade säkerligen varit med pappan på hans äventyr i Kenya. Den brände i fickan, han ville testa den, det blev ödesdigert. Hela hans framtid tycktes krossad på grund av ett stulet ficklampsbatteri. Han blev mycket villrådig, men han var ung, han var stark och han var beslutsam. Han skulle inte börja jobba i gruvan. Han såg fadern framför sig, hans barndoms hjälte, svart av koldamm, krökt rygg, fattig, sorgsen och till slut pensionerad. Det hände sällan att det skrattades i den Fergusonska familjen. Nej, nej, nej, inte gruvan. För honom var den ingången till helvetet och den totala förnedringen. Han gick till biblioteket och letade i uppslagsböcker på ”militärer”, ”arméer”, ”kända slag” och allt han kunde tänka sig i den vägen. Han började hänga där varje dag. Skolan var slut och hans föräldrar började tjata på honom att han skulle söka arbete. Vidareutbildning var inte att tänka på av ekonomiska skäl och de enda jobb som fanns att få, var på det ställe han minst av allt ville vara. Kolgruvan. Tiden gick, Billy jobbade med vad han kunde få tag i, springpojksjobb, gräsklippning, soptömning och andra småjobb där han kunde hoppa in som vikarie. En måndag förmiddag i september 1998, när Billy just hade fyllt tjugo år, fick han syn på något i en av böckerna han bläddrade i. Hans språkkunskaper var visserligen mycket begränsade, men han förstod att det var franska: ”Légion Étrangère”. Han letade upp ett fransk – engelskt lexikon. Han kom fram till att det handlade om Franska Främlingslegionen. De hade rekryteringskontor i Marseille. Hans puls gick upp när han läste ord som ”heder” och ”trofasthet”. Han läste vidare i den franska texten utan att få något större sammanhang. Han kunde ändå, med hjälp av lexikonet och siffror sluta sig till att det fanns sju – åtta tusen legionärer från 130 länder. Där skulle de helt säkert strunta i snatteri av ett ficklampsbatteri. Frågan var hur han skulle ta sig till Marseille utan pengar. Han gick grubblande ut från biblioteket. Med blicken sänkt mot marken gick han runt i Cardiff och hamnade slutligen på en bänk utanför LLandaffkatedralen. Han tittade på den och insåg till sin överraskning att han aldrig hade varit inne i den. Men det var väl som det skulle. Han trodde varken på gud eller på djävulen, så vad hade han där inne att göra. En värdetransportbil erade framför honom för att slutligen stanna framför Bank of England. De två väktarna hoppade ur bilen. De gick runt bilen på var sin sida och började

samspråka glatt när de möttes vid bakluckan. När de öppnat bilen började de lasta ur vita säckar som de bar in i banken. En tanke dök upp i Billys huvud. Pengar! Säckarna innehöll pengar. Om någon hela tiden talar om för en att man ser trött ut, blir man trött till sist. Jag har fått reda på att jag är en tjuv och bandit. Om jag betraktas så, kan jag lika bra stjäla pengarna och sticka till Marseille och ta värvning. Då får myndigheterna rätt och jag får pengar till en enkel biljett bort från gruvan. Det blir en win-win situation, tänkte han och skrattade bittert för sig själv. De följande veckorna parkerade han på bänken vid katedralen och kartlade penningtransporten. Den kom alltid på samma dag, på samma klockslag och det var så gott som alltid samma personal som skötte urlastningen. Väktarna i bilen såg ofarliga ut. Överviktiga, tunnhåriga, obeväpnade och klumpiga i sina rörelser. De gick mellan banken och bilen med en säck i varje hand. Planen var enkel. Han skulle köpa en lätt motorcykel på kredit. Ställa sig på trottoaren en bit ifrån bankens ingång, köra fram och rycka åt sig en säck när väktaren var på väg in. Sedan måste han lasta om pengarna till en resväska, gömma motorcykeln och ta sig till kusten. Bonzo, hans polare, skulle säkert köra honom dit mot betalning. Bonzo var bra, han ställde upp och lånade Billy även till handpenningen för motorcykeln. Han ställde inga frågor, trots att han undrade vad som var på gång. Motorcykelinköpet hade fungerat. Han införskaffade en hjälm med mörkt visir och började träna. Timme efter timme körde han fram och tillbaka på en skogsstig utanför staden och ryckte åt sig en säck, till hälften fylld med sten inlindad i ett gammalt lakan. Han ställde den på en trädgårdstol, som han bedömde hade samma höjd som väktarens hand. Det var svårt. Han måste rycka säcken med vänsterhanden för att inte släppa gashandtaget. Momentet att kasta upp säcken på bensintanken var i det närmsta omöjligt på grund av de hårda stenarna. De studsade på bensintanken och gled av. Han hällde ut stenarna och fyllde säcken med löv och smågrenar istället. Efterhand blev han skickligare och kunde låsa säcken med knäna, samtidigt som han kunde växla motorcykeln och öka farten. Han låg och svettades på den hårda britsen. Hans tankar gick vidare. Kuppen hade gått bra. Väktaren hade inte hunnit reagera. Han insåg också att han hade haft otrolig tur, när det inte fanns andra fotgängare på trottoaren. Det var en liten detalj han hade förbisett under planering och träning. Bonzo hade väntat på honom med bil och resväska på samma skogsstig som han

hade tränat. De hade dumpat motorcykeln tillsammans med hjälm och säck i en skogstjärn. Bonzo hade nästan svimmat när han sett bytet, tjugotusen pund i nya sedlar. Dessutom fanns det en massa andra papper, förmodligen obligationer och annat, som de inte förstod sig på. De fick gå samma väg som motorcykeln. Han log åt minnet. Bonzo hade fått sin del av pengarna, kört Billy till sydkusten och där hade han lyckats få en fiskare att köra honom över kanalen i en fiskekutter mot en rundhänt summa. Han smög iland utan och tog sig till en tågstation via lokalbussar. Franska mynt och lite sedlar hade den förutseende Bonzo försett honom med. Han kunde ännu känna den fantastiska känslan av frihet, som kom över honom när han satt på snabbtåget mellan Paris och Marseille. Nervositeten hade släppt, han hade ett mål och var helt övertygad om att han skulle klara sig. Han var också tacksam över att han inte hade skadat väktaren vid rånet. Han hade fått en skymt av hans förvånade ögon, när han ryckte åt sig säcken och i backspegeln sett hur väktaren bara stod och glodde, som om han inte riktigt förstod vad som hade hänt. 1998 blev Billy inskriven i Franska Främlingslegionen, där han nu gömt sig i tretton år i väntan på att hans brott skulle preskriberas. Åren hade gått och som menig soldat hade han ambulerat mellan olika småkrig i Afrika och de återkommande vistelserna på träningslägret här i franska Guyana. Inte en enda dag under alla dessa år hade han släppt tankarna på diamanterna Brian hade berättat om. Kontakten med hemmet hade brutits helt. Han hade inte hört av sig och varken berättat var han höll hus, varför han hade stuckit eller när han planerade att komma hem. Det blev en inkapslad inre konflikt. Han längtade efter att själv höra av sig eller att få höra något från sin familj, men skammen låg där som en möglig filt över honom och stoppade alla sådana försök till kontakt. Han kände däremot ingen skuld för rånet. I hans huvud hamnade ansvaret för detta på den militära inskrivningsnämnden, som hade dragit undan mattan under hans fötter och gjort honom desperat. Nej, det var skammen i att bara försvinna, att göra familjen orolig och ledsen. När han nu låg där, påverkad av vätskebrist, utmattning och dålig sömn i sitt fuktiga varma fängelse, började en tanke ta form. Tänk om han skulle kunna komma tillbaka med de diamanter pappan hade talat så mycket om. Då skulle han köpa ett nytt hus med ett ordentligt värmesystem, trädgård, altan, fler rum och ett ordentligt kök. I sitt omtöcknade tillstånd insåg han inte att han varit borta i tretton år. Pappan borde vara närmare åttio år gammal och kanske inte ens i livet. De pengar från rånet som fanns kvar, hade han deponerat i legionens egen bank, där soldaterna oftast satte in sina besparingar. Inga frågor hade ställts och successivt hade han växlat punden till andra gångbara valutor, beroende på var han varit stationerad. Det mesta av bytet fanns kvar, men pengarna skulle inte räcka för att täcka hans drömmar.

Kapitel 4

Nutid: Ett tältläger i Masai Mara Nationalpark. Murklan och Marco låg kvar i sina sängar den här morgonen. De pratade om vad de hade sett hittills på resan. ”Du Marco, nu kommer jag ihåg att jag hörde ett radioprogram när jag lånade pappas bil. Det var en professor i fysik som pratade. Han sade att det där med att vattenvirveln går medsols på norra halvklotet och motsols på södra bara är en myt.” ”Vadå? Vi såg det ju själva när vi kom hit och Kennedy körde oss till ekvatorn. Han med hinkarna.” Det hade stått en man med två hinkar 30 meter från varandra, en på varje sida om ekvatorn. Han hade lagt ner små bambustickor i de vattenfyllda hinkarna, lyft upp dem och öppnat en liten lucka i bottnen på varje hink, sakta släppt ut vattnet till en annan hink under den första och fått en vattenvirvel. Kennedy hade stått bredvid, pekat och följt med bambustickorna med sitt finger. Medsols på den norra hinken och motsols på den södra. Murklan svarade: ”Hm, skall man tro på det man ser eller på det man hör?” ”Jag vet väl inte varför den där professorn sade så. Vi såg det ju och jag tvekar inte. Viveln går åt olika håll.” Murklan suckade och sade: ”Du är alltid så konkret och jordnära. Saker och ting behöver inte vara som de ser ut att vara. Tänk om han var illusionist och lurade upp oss på läktaren?” Längre kom de inte. Kennedy ropade på dem utanför tältet. ”Tid att stiga upp, nya äventyr väntar på savannen.” De steg upp, klädde sig, åt frukost, tittade på insekterna i toalettstolen och åkte

iväg i den öppna jeepen. Murklan sade: ”Du Kennedy, kan du inte be den som städar toaletten att sluta kasta ner skalbaggarna i toaletten.” ”Va, gör han det? Jo, det skall jag säga till om. De är inte vana vid vattentoaletter här, det väl därför han gör det.” De körde in i nationalparken på samma sätt som dagen innan. Samma kvinnor stod på och viftade med samma hemslöjd. Samma kvinnor började bråka med varandra och samma kvinnor började slåss. Kennedy kommenterade inte bråket den här gången. Han sade: ”Okej, idag kör vi en annan väg. Vi kommer att hålla oss intill träden och spana efter antilopkadaver och leoparder. Jag har med mig två mycket bra kikare till er, jag har min egen. Var rädda om dem, det är två Leica, 12X50, som av många anses för tunga för att hålla stilla, men de har i regel inte provat. Det är svårt för mig att se när jag kör, men jag kommer att stanna då och då, spana då längs trädstammarna och på grova förgreningar. Räkna med att se kadavret först. Leoparder är extremt skickliga på att smälta in i omgivningen.” De körde runt en timme eller mer. Kennedy stannade då och då för att Marco och Murklan skulle kunna spana av omgivningen. Kikarna var fantastiska, förstoringen förde dem ända in i akaciaträdens kronor och de kunde följa baobabträdens vattenfyllda bark längs stammarna. Kennedy hade berättat att just baobabträdens bark samlade på sig vatten för att för att vara resistent mot de återkommande bränderna på savannen. Vid en större dunge med ett litet vattendrag framför ropade Marco till: ”Vänta Kennedy, stanna en stund, jag tyckte jag såg en rörelse bland träden.” Kennedy svarade: ”Jag kör lite närmare, det kan vara en leopard, men också ett vårtsvin eller vad som helst egentligen.” Han körde närmare dungen och stannade. Marco ropade igen:

”Titta! Det kommer hitåt.” Kennedy och Murklan följde Marcos sikte med kikarna. Kennedy skrek: ”Herregud, det är ett spjut som kommer rakt mot oss, hoppa ner på marken!” Marco och Kennedy dök blixtsnabbt ner på marken bredvid bilen. För Murklan, som fått in spjutet i kikarfältet, stannade tiden. Spjutet seglade elegant genom luften som buret av en osynlig hand eller lyft av själva vinden. Hon kunde se i kikaren att det var ett vackert spjut, tillverkat av ett mörkt träslag, jämnt, utan utbuktningar och ojämnheter. Det kom rakt emot henne. Hon såg att det fanns en vit fjäder fastbunden alldeles bakom spetsen, tillsammans med något som liknade en lite grå påse. Kennedy skrek till henne: ”Kom ner Murklan, spjutet går rakt emot dig!” Hon vaknade ur sin trans men hann inte kasta sig ur jeepen förrän spjutet krossade vidrutan med en krasch och naglades fast i förarsätet bredvid henne. Sedan blev det tyst. Kennedy låg i gräset på förarsidan, Marco på andra sidan. Ingen av dem vågade titta upp på en lång stund. Inte förrän Murklan sade: ”Det där var för nära, vad händer??” Kennedy reste sig upp, förvirrad och omskakad. När han tittade på Murklan skrek han till: ”Murklan, är du träffad?” Hon tittade förvirrat på honom och sedan på spjutet som satt en meter ifrån henne i förarsätet. ”Nej!” ”Men du är ju alldeles blodig, fick du glassplitter på dig?” ”Nej, jag menar jo, men inget som skadade mig.” Marco hade också rest sig. Han tittade med stora ögon på vindrutan. Spjutet hade borrat ett smalt hål genom glaset. På utsidan rann det blod. Han sade till de andra:

”Titta på rutan.” Blodet formade bokstäver. En efter en framträdde de, för att slutligen bli ett väldigt otydligt ord. Murklan tittade på vindrutan och tyckte att det stod: KISHINDO Kennedy och Marco hoppade upp i jeepens baksäten. Det var inte tillrådligt att vara utanför bilen när det luktade blod och rovdjur fanns i närheten. Masai Mara och Serengeti är lejonens, leopardernas, gepardernas, servalernas och ozeloternas domän. Doften av blod lockar katterna till sig och åtminstone lejonen är farliga för människor. När Kennedy hade läst texten bleknade han, föll framåt och satt och hulkade och svalde om vartannat, som om han försökte hålla tillbaka svåra uppkastningar. När de andra tittade på honom, förstod de att han var okontaktbar. Murklan fattade sig snabbast och sade: ”Marco, vi måste härifrån. Få bort spjutet, så att jag kan sätta mig vid ratten. Vi måste dra härifrån innan något mer händer.” De hjälptes åt att dra upp spjutet ur sätets stoppning. Marco från baksätet och Murklan halvliggande över växelspaken. När det var gjort, tog Marco spjutet och ställde det på golvet i bilen, så att spetsen med fjädern stack ut ur bilen vid framsätet. Han kunde inte låta bli att smeka spjutets jämna lena yta. Det var ett skickligt hantverk, mycket tungt och verkade vara välbalanserat. Han undrade vilken styrka som skulle till, för att kunna kasta det den sträcka spjutet hade avverkat. Han själv orkade knappt lyfta det. Murklan hoppade vigt över till förarsätet, vred om startnyckeln, lade in ettans växel och gjorde en u-sväng. Med gasen i botten körde hon tillbaka mot stora porten samtidigt som Marco försökte prata med Kennedy. Han svarade inte, utan satt bara i sin framåtlutade ställning och verkade vara helt borta. Blodet på vindrutan smetades ut av fartvinden och ordet försvann sakta i takt med att Murklan försökte memorera det: Kishindo, Kishindo. Plötsligt fick hon bromsa in och gira undan för ett par giraffer som sprang ut på vägen framför dem. Allt var mycket förvirrat, de var omskakade och rädda. Kennedy var nästan medvetslös, bilen och Murklan indränkta i blod. De kom fram till stora porten. Murklan visste att man måste visa upp ersedel när man körde ut, för att vakterna skulle veta att alla hade kommit tillbaka före mörkrets inbrott. Hon stannade framför den stängda grinden och tutade. En av vakterna stannade till, när han såg att allt inte stod rätt till. Han såg det intorkade

blodet på vindrutan och hur Kennedy, hans chef, satt ihopkrupen i baksätet, samtidigt som en ung kvinna satt bakom ratten. Han skulle precis rusa fram och säga någonting när han fick syn på spjutet, som stack upp ur bilen. Han tvärstannade, stirrade på spjutet och började sakta backa bort mot vaktkuren. Sedan gick han in och tryckte på knappen som öppnade grinden och försvann. Murklan såg sig om. Alla var borta. Vakterna, kvinnorna som ständigt trätte och barnen som tiggde och lekte. Inte en människa inom synhåll. Hon sade: ”Marco, vad var det där, alla bara försvann?” ”Ingen aning, kör nu, jag gillar inte det här.” Kennedy började mumla något ohörbart, fortfarande i sin framåtlutade position. Marco frågade: ”Vad sade du?” ”Kör mig hem direkt, jag får se till så att ni kommer till tältläget senare, jag kan inte köra bil nu.” Marco lade handen på Kennedys axel, skakade honom och frågade upprört: ”Kennedy, vad är det som händer? Vakterna blev paralyserade av skräck. Det verkade som om det var spjutet som skrämde dem från vettet, inte blodet eller ditt tillstånd. Varför?” Kennedy bara skakade på huvudet. Marco fortsatte skaka honom: ”Kom igen Kennedy, du måste berätta!” Murklan stoppade honom: ”Lägg av Marco, han är inte samtalsbar just nu, vi får ta det med honom senare. Det är bättre att du hjälper mig att hitta hem till hans hus. Vi var ju där och hälsade på hans fru när vi kom, men jag har inte vägen helt klar för mig.” De körde i den riktning de trodde var den rätta. Kennedy blev mer och mer närvarande och kunde grymta till med grötig ångestfylld röst när de skulle hålla vänster eller svänga höger. Hans blick var tom och stirrade mera inåt än utåt. Det var uppenbart för Marco och Murklan att det inte var ett förlupet spjut, som av

slump hade träffat bilen. På Kennedys reaktion förstod de att det var en riktad attack, förmodligen mot honom personligen, eftersom han satt i förarsätet där spjutet hade landat. När de närmade sig grinden till Kennedys villa började han fumla efter fjärrkontrollen för att öppna. Det tog tid, hans händer rörde sig i ultrarapid. Till sist fann han vad han sökte i en ytterficka i de gröna combatbyxorna. Grinden öppnades och de körde in på grusuppfarten. De hoppade ur bilen. Marco stöttade Kennedy. Murklan tog hans fjärrkontroll och stängde grinden, innan de gick mot villans ingång. Wakiuru hade sett dem komma genom ett fönster och kom rusande ut: ”Vad är det som har hänt, Kennedy, titta på mig, du ser ju alldeles sjuk ut, vad är det?” Murklan tog tag i Wakiurus hand: ”Vi kan väl låta Kennedy lägga sig och sova en stund. Han är chockad och behöver vila. När vi lagt honom sätter vi oss och pratar om vad som har hänt. Vi förstår ingenting, men det gör kanske du?” ”Ja, men herregud, som han ser ut, alldeles borta och tom i ögonen.” Hon började gråta, men hjälpte Marco att stötta Kennedy. De nästan bar in honom till hans säng, bäddade ner honom, drog för gardinerna och lämnade rummet. Sedan gick de ut till Murklan, som hade satt sig i det stora moderna köket, som var utrustat med kaffemaskin, spiselhäll och futuristiskt designad köksfläkt. Golvet var belagt med utsmyckade klinkerplattor. Motiven var hämtade från djungeln och savannen. Diskbänk och alla andra ytor i köket var gjorda av marmor i olika nyanser. Murklan och Marco hade inte varit i köket vid första besöket, utan bara hälsat på Wakiuru på gårdsplanen. De hade aldrig tidigare sett ett sådant påkostat och vackert designat kök. Murklan försökte beräkna vad det skulle kosta att bygga ett sådant kök i Sverige, men gav upp. Hon visste till exempel att den röda marmorn var extremt ovanlig och därmed också extremt dyr. Marco och Wakiuru satte sig hos Murklan vid det bastanta köksbordet i ljust trä. De tittade på varandra en stund, sedan började Wakiuru prata:

”Det kom en mzungo, en vit man, hit och frågade efter Kennedy i förmiddags. Då visste jag att det skulle bråk. Sökte han upp er?” Marco och Murklan tittade på frågande på varandra, sedan svarade Marco: ”Nej, någon man har vi inte träffat överhuvudtaget. Förutom vakterna vid ingången till nationalparken, och där finns inga vita män som arbetar. Det är massajer allihop. Men det hände något annat som vi måste prata om. Murklan, du får berätta, du såg mer än jag, eftersom jag kastade mig till marken.” ”Okej, jag skall försöka.” Murklan vände sig mot Wakiuru: ”Vi körde med jeepen inne i parken och spanade efter leoparder. När vi stannade vid en träddunge kom plötsligt ett stort spjut farande rakt mot bilen, slog igenom vindrutan och satte sig fast i förarsätet. Som tur var hann Kennedy kasta sig ur bilen, annars hade spjutet genomborrat honom.” Wakiuru tittade med stora ögon på Murklan. Hakan hade fallit ner på henne och pupillerna vidgats i pur förvåning, men hon sade ingenting och Murklan fortsatte: ”Vi blev naturligtvis skräckslagna. Det sprutade dessutom blod över mig och vindrutan. Det hade transporterats med spjutet i en liten påse, som var fastbunden vid spetsen. Ungefär samtidigt som Kennedy och Marco, som också hade hunnit kasta sig ur bilen, kravlade sig upp i baksätet började blodsdropparna på vindrutan forma ett ord. Det var inte förrän Kennedy läste vad det stod, som han blev chockad. Marco och jag ryckte ur spjutet, ställde det bredvid mig på agerarplatsen, sedan satte jag mig vid ratten och körde fort därifrån mot huvudingången.” Wakiuru hade suttit och lyssnat spänt, sedan frågade hon tvekande: ”Vilket ord stod det på rutan?” Murklan svarade: ”Jag tror att det stod ungefär ”KIHIND” eller något, vet du vad det kan ha varit?”

Wakiuru svalde ett par gånger innan hon svarade gråtande: ”Kishindo, det stod kishindo, jag visste det, jag visste att det skulle komma.” Marco och Murklan tittade på varandra igen. Murklan försökte hålla huvudet kallt och frågade Wakiuru: ”Vet du vad kishindo betyder?” Wakiuru tittade på henne, tårarna rann ned för hennes kinder: ”Jag visste det, jag visste att det skulle komma, det här var för bra för att vara sant. Det känns som att jag inte orkar mer. Kennedy och jag är för gamla nu och efter allt som hänt tidigare i våra liv så kommer det här också.” Hon var helt förtvivlad men Murklan gav sig inte utan frågade igen: ”Snälla Wakiuru, vad betyder det?” ”Det betyder hämnd.” Det blev tyst i köket. Det enda som hördes var Wakiurus jämrande gråt och en sommargyllings blöta visslande från trädgården. Murklan tog Wakiuru i handen och fortsatte prata. Murklan ville veta vad som hade hänt vid stora porten till nationalparken: ”Wakiuru, jag måste bara fråga en sak till, kan jag det?” Hon fick en tveksam nick till svar, precis som om Wakiuru egentligen inte ville höra mer, eller överhuvudtaget inte ville vara med längre. ”När vi kom till stora porten vid utfarten från nationalparken blev alla dödsförskräckta och bara försvann. Både vakter, försäljare och barnen som lekte där. Det verkade inte vara blodet eller att Kennedy satt och såg sjuk ut. Jag fick för mig att det berodde på att de hade fått syn på spjutet, som stack upp i bilen. Kan du förstå det?” Marco fortsatte innan Murklan fått något svar: ”Ja, det konstiga är att spjutet är väldigt likt det där som nattvakten vi träffade

första natten bar omkring på. Det slog mig plötsligt, har du tänkt på det Murklan?” Wakiuru svarade först: ”Har ni spjutet med er?” Marco svarade: ”Javisst, jag går ut i bilen och hämtar det.” De två som satt kvar i köket funderade på vad de skulle säga. Murklan kände sig alldeles tom i huvudet. Det fanns för många konstigheter och frågetecken. Hon ville gå vidare med varför det hade stått hämnd på rutan och började ladda upp för att fråga, när Marco kom inrusande: ”Spjutet är borta och jag kollade att grinden var stängd. Jag förstår ingenting.” ”Det gör jag”, svarade Wakiuru. ”Det spjutet är flera hundra år gammalt och har gått i arv mellan massajhövdingarna så länge någon kan minnas. Träet det är gjort av kommer inte från Afrika, något sådant svart trä finns inte på den här kontinenten. Bara dess oklara ursprung ger det en mystisk aura. Så jag tror inte att man kan säga att massajerna vid vakten sprang därifrån av rädsla. De sprang snarare därifrån av respekt och fruktan. De anser att spjutet har magiska egenskaper. Den som äger spjutet behärskar världen och får övernaturliga krafter. Det mesta av det där är naturligtvis vidskepelse, men nu börjar jag undra. Jag är utbildad på universitet i Nairobi, men inser också att det finns saker vi inte kan förstå. Spjutet har själv tagit sig tillbaka till sin ägare.” Murklan sade: ”Äsch, det är väl någon som hoppat över staketet och stulit spjutet, det kan väl inte flyga iväg av sig själv.” Plötsligt verkade Wakiuru vara samlad och lugn. Det var samma lugn som en helt uppgiven människa visar när allt är förlorat. Marco såg på henne och förundrades över förändringen i hennes attityd. Det var uppenbarligen starka krafter i rörelse. Men vilka? Wakiuru sträckte på ryggen och tittade dem

omväxlande i ögonen. Från att ha verkat vara ett nervöst offer utstålande hon nu en drottninglik grace i sin färgsprakande kanga, höga burriga frisyr, stora halsband och armband med guld, silver och pärlor i olika former och färger. Murklan tänkte att Wakiuru med sina kläder, smycken och övervikt säkerligen var ett skönhetsideal här på den afrikanska kontinenten. Wakiuru svarade: ”Ni tror mig förstås inte, men nu skall jag berätta hela historien för er. Jag har varnat Kennedy i många år. Jag har under hela vårt äktenskap velat flytta härifrån till England eller USA, för att jag visste att det skulle sluta illa här. I ett annat land skulle jag kunna få arbete som lärare i matte och kemi, som jag är utbildad för. Här ute finns inga möjligheter för mig att arbeta, utom att jobba med otacksamma turister, jag menar inte er naturligtvis. Men Kennedy kunde inte flytta ifrån sitt älskade Kenya och hans förfäders område. Hans pappa var medicinman och deltog i revolten mot engelsmännen på 50- och 60-talen. Det sägs att han också var utrustad med magiska krafter och stod i mycket nära kontakt med djuren. Han kunde tala med dem, precis som ert kristna helgon från Assisi i Italien. Alltihop började när han var ledare för en grupp Mau Maukrigare som under en räd stal en låda diamanter från engelsmännen. Mau Maukrigarna hade bara spjut, klubbor och stenslungor, men engelsmännen var så usla och orutinerade militärer att i princip ingen kom till skada under räden. Av en ren slump hade engelsmännen diamanter i lasten just den gången. Men nu måste jag titta till Kennedy, jag förstår att han är chockad när han har förstått att allt jag varnat för blivit verklighet. Det står dricka i kylen, bara ta för er vad ni vill ha.” Hon reste sig mödosamt och gick in till Kennedy. Kylen var fullmatad med läsk och mineralvatten. De tog vatten, öppnade skruvkorkarna, tog var sin klunk direkt ur flaskorna och satte sig igen. Ingen sade något, deras tankar gick i spinn. Då och då tittade de frågande på varandra bara för att rycka på axlarna och lyfta ögonbrynen. Värmen i huset var behaglig och reglerades av ett sofistikerat ventilationssystem, som varken hördes eller syntes. Sommargyllingens visslande tycktes dominera luftrummet, lade bomull runt deras tankar och höll dem kvar i verkligheten. Wakiuru kom tillbaka och meddelade att Kennedy sov som en stock. Hon fortsatte sin berättelse: ”Kennedys pappa hette Itimu men kallades allmänt för ”Det Vassa Svärdet”. Itimu betyder svärd på swahili och i kombination med hans vassa intellekt fick han det smeknamnet. Efter överfallet på engelsmännen ledde han gruppen, som

skulle gömma diamanterna i djungeln för att efterhand använda dem i revolten. Precis innan de skulle försvinna in i djungelns skydd, blev de överfallna av en grupp massajer, som då samarbetade med engelsmännen. Alla omkom, utom Itimu som blev svårt sårad. Någon av massajerna dog också, troligen hövdingen själv. Engelsmänen kom dit efter överfallet, men Itimu spelade död och lyckades senare ta sig in i djungeln. Vad som hände sedan är det inte någon som riktigt vet, men han blev frisk och svor på att hämnas och ta tillbaka diamanterna.” Hon stannade upp i berättelsen, hämtade en flaska vatten i kylen och ett glas i ett köksskåp. Hon slog upp, tog en klunk och sade: ”Jag blir törstig av allt pratandet.” Marco frågade: ”Vad hände sedan?” ”Jo, sedan blir det väldigt konstigt. Det mesta jag vet nu är rykten, men det sägs att han efter ett tag invaderade massajbyn med hjälp av en flock mungos som han fick att bita och klösa vilt omkring sig.” Murklan avbröt: ”Finns det mungo i Afrika? Jag trodde att det bara fanns sådana i Indien?” ”Jodå, de finns här också, en annan sort bara”, fortsatte Wakiuru, ”massajerna flydde, Itimu hittade lådan med diamanter, som nästan var lika full som den varit när massajerna tog den. Någon hade tagit en handfull, men lejonparten fanns kvar. Han tog med den, vandrade iväg flera veckor och gömde den på ett säkert ställe mycket högt upp på Kilimanjaros sluttning. Det vet vi eftersom Kennedy senare fick ansvaret för den, men nu går vi händelserna i förväg. Jag återkommer till Itimu och diamanterna. Det som hände med massajerna var att de flydde åt alla håll och kanter. Många var svårt sårade av mungobett och rivsår. Det var hövdingen själv, Rramet, som var värst skadad. Det sägs att han låg i dödskramper, när han plötsligt började lösas upp till luft och bara försvann. Han hade spjutet med sig. Det försvann tillsamman med honom.” Det blev tyst i köket. Murklan tittade på Marco och de utbrast samtidigt: ”Rramet! Det var namnet på nattvakten, som också kallade sig Jomo.”

Murklan fortsatte: ”Ja, han som kom och hälsade på oss första natten i lägret.” Hon tystnade snabbt. Det blev iskallt i köket. Golvet verkade gunga och Wakiuru stirrade på dem och krystade fram: ”He..hette han så?” Då hördes en hostning från dörren till sängkammaren. Där stod Kennedy. Han gick med långsamma steg in i köket, drog fram en stol, satte sig och drack en klunk vatten ur Wakiurus glas. Han började prata långsamt och tittade skamset ner i golvet och verkade med blicken följa en lian som var målad på klinkerplattorna: ”Jag är ledsen för två saker, dels för vad som hände och dels för min egen reaktion. Jag ber om ursäkt, men när jag såg skriften på vindrutan förstod jag att min hustru har haft rätt hela tiden. Diamanterna är förbannade. Trots att vi är upplysta, utbildade människor så är det bara att inse att det är så.” Han lyfte på huvudet och vände blicken mot Wakiuru: ”Jag har hört att du har berättat stora delar av historien. Du är stark Wakiuru, och jag är oerhört glad att jag har dig vid min sida. Jag förbannar mig själv att jag inte lyssnat på dig tidigare. Jag förbannar också min egen släkthistoria, som har oss i ett grepp som vi svårligen kan ta oss ur. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro, eller göra för den delen.” Hon svarade: ”Hörde du att den där nattvakten hette Rramet?” Kennedy svarade inte, bara skakade på huvudet. Det blev en lång tystnad inne i köket. Utanför gav sommargyllingen inte upp, återigen fylldes köket av dess melodiösa visslingar. Det blev som en spöklik fond bakom deras funderingar. Långt bort i fjärran hördes en elefant trumpeta. Murklan och Marco kände det som om de hamnat i någon form av familjedrama eller kanske släktfejd. Marco frågade: ”Men vad hände sedan, Kennedy, med din pappa, diamanterna och med dig

själv. Wakiuru sade att du fick ansvaret för dem senare?” ”Jo, det stämmer” svarade han. ”Men det vilade, som jag sade, en förbannelse över diamanterna. Min pappa kunde aldrig använda dem. Varje gång han försökte sälja några stenar hände underliga saker. Trots att tanken var att de skulle finansiera revolten mot engelsmännen, var det omöjligt att sälja dem så länge engelsmännen var kvar och massajerna hjälpte dem spana efter diamanterna. Vid det laget visste alltför många att det fanns en förmögenhet i diamanter någonstans bland kikuyuerna. Eftersom det var allmänt känt, vågade ingen köpa eller sälja stöldgodset och min far fick gömma sig långa tider. Engelsmännen gjorde räder i byarna efter diamanterna och trots att ingen var säker på att det var Itimu som hade tagit dem, tog han det säkra före det osäkra och höll sig undan långa tider. Inte förrän engelsmännen hade lämnat landet 1963, vågade han försöka sälja dem på allvar. Det var då det började hända konstigheter. Det första som hände, var att när Itimu väl hade hittat en svarthandlande diamantinköpare i Nairobi och skulle hämta diamanterna, så lossnade en bit av glaciären på Kilimanjaros topp. Ismassorna drog med sig sten och grus och täppte till ingången till den klippskreva där Itimu hade gömt diamanterna. Än idag har ingen hört talas om en liknande iskalvning från Kilimanjaroglaciären, trots att den blir mindre och mindre på grund av den globala uppvärmningen. När det hände tyckte alla att det var konstigt, men det tolkades ändå som en av naturens nycker. Det tog Itimu flera år att gräva ut skrevan. Han var tvungen att gräva med händerna, det var för högt för att släpa upp spadar och hackor, dessutom fick ju ingen se vad han sysslade med. Mot slutet av den perioden kommer jag ihåg att jag fick hjälpa till att ta bort sten från grottmynningen. Det var också då han invigde mig i hemligheten och sade att om något hände honom, fick jag ta ansvaret för diamanterna. Vi lämnade ett lager sten och grus över lådan och sopade undan alla spår innan vi gick därifrån. Itimu ville inte ta med sig några diamanter därifrån förrän han hade hittat en köpare. Den förste hade inte väntat, utan lämnat Nairobi med ett halvt löfte om att komma tillbaka, dock inte när. Kennedy gick till kylen, hämtade en läsk till sig själv och ställde fram några flaskor vatten på bordet. Marco och Murklan hade lyssnat intresserat och ville gärna höra resten av historien och uppmanade Kennedy att fortsätta. Wakiuru såg bara trött ut, hon hade hört berättelsen allt för många gånger för att vara intresserad. Kennedy drack ur läskflaskan och sade:

”Det blir strax kväll och mörkt. Jag känner mig alldeles utmattad. Jag skulle uppskatta om ni ville stanna här hos oss i natt, så att jag slipper köra er till tältlägret. Vi har gott om plats i huset. Jag lovar att berätta resten i morgon. Ni som har kloka ögon och tankar, har naturligtvis noterat att vårt hus är påkostat och modernt. Säkerligen har ni också funderat på var alla pengarna till det har kommit ifrån. Det skall ni också få reda på morgon. Nu skall jag visa er var ni skall sova. Kom med här.” De fick sina sovrum, utrustades med nya nattkläder, tandkräm och tandborstar. En kort stund efter nattbestyren vilade hela huset i mörker och tystnad. Sommargyllingens visslande ersattes av den afrikanska nattens spännande sång. Utanför huset gled en skepnad ljudlöst förbi den öppna jeepen bort mot porten. Den stannade till, vände sig om och tog ytterligare en titt på huset som för att kontrollera att den hade utfört sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Sedan gled den elegant över staketet och försvann in i det kompakta mörkret.

Kapitel 5

Kort tid före nutid. Franska Guyana. Franska Främlingslegionens träningsläger. ”Vakna, du skall ut nu, det är slut på semestern.” Billy öppnade sömndrucket ögonen. Han undrade ett ögonblick var han befann sig. När hans vänsterhand kände stålet i sängramen, kom han på det. Tre oändligt långa dygn i en het cell, utan genomströmning av luft, vilket i och för sig var hans eget fel. Han hade stängt igen cellgallret med en sunkig kudde för att hålla fladdermöss och insekter borta. Tre nätter i en säng som inte var tjänlig ens för en gris att ligga i. När han satte sig upp förstod han att det var tid att lämna den här miserabla tillvaron i främlingslegionen. Det var tid för en exodusplan. Han hade väl inte haft det så pjåkigt under åren som gått. Tjänat hyfsat med pengar, haft mat och husrum, aldrig blivit dödligt skadad i strid och dessutom hade han kunnat hålla sig utanför lagens långa arm i tretton år. Men äran, hjältemodet och romantiken som fanns i hans pappas berättelser. Var fanns det? Han tänkte både bittert och roat att gubbtjyven hade lurat honom med sina historier. Längre kom han inte i sina funderingar, förrän vakten röt igen: ”Snabba på, annars blir det påbackning och ta all din skit med ut!” Billy undrade först vilken skit vakten menade, men insåg strax att hans ryggsäck, vapen och fuktiga kläder låg på golvet i cellen. ”Får jag lov att klä på mig?” ”Nej, det får du göra utanför, rappa på!” Billy samlade hop sina saker och bar ut dem i famnen. Han klädde på sig de fuktiga kläderna i den stekande solen på fängelsegården och gick mot utgången, ner mot båten som skulle transportera honom tillbaka in till fastlandet, efter att den hade lämpat av nya fängelsekunder. Han sög in doften av kryddor och blommor längs vägen ner mot bryggan och njöt av den lilla havsbrisen som fläktade mot hans ansikte. Snart såg han Atlanten framför sig. Längre upp mot nordväst låg abc-öarna, Aruba, Bonaire och Curacao i Karibien, som han hade

planerat att besöka under någon permission. Men nu hade andra planer börjat ta form i hans tankar. Han ville lämna legionen, men insåg också att han måste veta vad han ville göra efteråt. Kontraktet var inga problem, i Marseille hade han skrivit på för tio år. När han beslutade sig för att fortsätta, skrev han på ett öppet kontrakt. Han kunde sluta när han ville med hedersamt avsked. Men vad skulle han göra? England var ingen valmöjlighet, han trodde visserligen att preskriptionstiden var tio år, men visste inte säkert. Och vad skulle han göra där? Gruvan? Nej, han måste fundera innan han gjorde något överilat. Han satt försjunken i tankar hela båtresan till fastlandet och vaknade inte till förrän skepparen ruskade om honom och sade: ”Dax att hoppa i land cowboy, lunchen väntar. Idag blir det importerad gris och jams, speciellt tillagat för våra judiska och muslimska kamrater i bataljonen.” Billy insåg att skepparen, som också var engelsman och hade en låg befälsgrad, försökte skämta. Men Billy uppskattade inte skämtet, han var någon helt annanstans i tankarna. Han gick in på logementet, hängde av sig utrustningen, lade de smutsiga kläderna i en tvättsäck, tog en dusch, klädde på sig rena kläder och gick in i matsalen. Den såg ut som en gammal skolmatsal gjorde i Cardiff när han gick i småskolan. Dit man gick med sin medhavda matsäck för att sitta på tråkiga plaststolar vid rustika träbord som var märkta av flera generationers elever, som med nycklar och pennknivar karvat in namn och obsceniteter i dem. Här fanns inga namn inristade. Bara obsceniteter, inristade av sexuellt utsvultna män som ytterst sällan fick tillfällen att frottera sig med kvinnligt sällskap. Nu var det lördag och på helgerna ansträngde de franska kockarna sig lite extra för att manskapet skulle trivas. Denna lördag var det kryddig fisksoppa som förrätt och boeuf bourguignon som huvudrätt. Det fanns vin i grytan, för övrigt var alkohol bannlyst på anläggningen. Det var hårda testosteronstinna män som fanns innanför grindarna och alkohol skulle lätt kunna tända en brand i deras enkla men hårda hjärnor. Det fanns naturligtvis undantag, men de flesta hade inte ens grundläggande skolutbildning och definitivt inget intresse för reflekterandets konst. Till efterrätt erbjöds det gratinerad chèvre. Billy arbetade sig genom alla tre maträtterna med glupande aptit. Fängelsematen hade inte kunnat ge hans muskulösa kropp den näring den behövde, så han åt fokat och intensivt, utan att lyfta blicken från tallriken. När han slickade av den sista smälta osten från efterrättsskeden kände han någons närvaro. Han tittade upp och såg att en storvuxen svart man satt mitt emot honom och log. Billy ryckte på axlarna och log tillbaka. Mannen sade småskrattande:

”Du har inte sett mat på länge min vän, hoppas du blev mätt.” ”Jo, så är det och mätt är jag. Vem är du, dig har jag inte sett förr?” ”Kalla mig James. Jag har varit här i ett par veckor, i legionen i tio år, mitt kontrakt har precis gått ut och nu vet jag inte om jag skall fortsätta eller inte. Och du själv?” ”Tretton år, frigångare i tre, kan sticka när jag vill, men har ingenting att sticka till.” ”Hm, men varför hamnade du här?” Billy blev lite fundersam, det kändes nästan som ett förhör. Mannen var en person med så stark karisma, att han tog plats även när han var tyst. Han sade: ”Ledsen, jag ser på dig att du tycker att jag snokar, men jag är bara nyfiken i största allmänhet. Svara inte om du inte vill, så går jag och lämnar dig ifred.” ”Nej, nej, det är okej, men du kan berätta om dig själv först, så att jag vet om jag skall ljuga för dig eller inte.” James lade upp ett smittande gapskratt, som fick alla i kantinen att vända sig om, sedan sade han: ”Du var en vasstungad rackare.” Han fortsatte skratta en stund innan han fortsatte: ”Jag själv, jo ser du, för exakt tio år sedan råkade jag i luven på en av de där sjörövarna från Somalia. Han var en av de första som började med sjöröveriet och som dessutom hade förstått att investera utpressningspengarna de fick i fastigheter i Nairobi. Jag träffade på honom på en krog, där försökte han stöta på min kvinna och var kaxig, nonchalant och arrogant. När jag lugnt och fint påtalade att jag var förlovad med den kvinnan, som försökte lägga an på, så började han bråka. Det slutade med ett trivialt krogslagsmål, alla var fulla, till och med piraten som var muslim. Slagsmålet gick överstyr och jag fick in en stenhård höger på honom, han slog skallen i bardisken och dog. Jag var tvungen att schappa. Somalierna i Nairobi var mäktiga redan då och hade både poliser, domare och åklagare på lönelistan. Jag visste att jag skulle åka dit för dråp minst,

kanske till och med för mord. Jag lämnade Kenya samma natt, tog med mig alla pengar jag hade och for till Marseille. Jag hoppades att jag inte hunnit bli internationellt efterlyst, vilket jag uppenbarligen inte hade blivit eftersom de tog in mig direkt. En akademisk karriär i historia gick i putten. Nu sitter jag här. Nu vet du det, mzungo, du har en misslyckad akademiker och afrikansk dråpare framför dig.” Hans bullrande skratt rullande genom lokalen igen, samtidigt som han lyfte en high five som Billy besvarade. När James hade tystnat, började Billy prata: ”Lustigt, världen är liten. Jag hade ingen tanke på att jag skulle kunna vara efterlyst i Frankrike. Men det är kanske tack vare att min farsa var i Kenya på 50- och 60-talet som jag sitter här. Han berättade så spännande om historier och äventyr om Kenya så jag bestämde mig för att bli militär.” Han tystnade en stund, tänkte efter och skakade på huvudet: ”Så otroligt lättlurad man var i den åldern. Tänk om jag hade pluggat istället.” ”Fortsätt nu berätta, istället för att sitta och ömka dig.” ”Jo, som sagt, jag ville satsa på den militära banan istället för gruvan. Det verkade som att alla i Cardiff hamnade i kolgruvan förr eller senare. Men när jag skulle skrivas in i det militära blev jag sågad för att jag hade snattat ett ficklampsbatteri. Då for djävulen i mig och jag rånade en värdetransportbil på en säck pengar och stack till Marseille och skrev in mig i legionen, precis som du. Men du James, vet du när ditt brott blir preskriberat?” ”Nej, ingen aning, men det kan vi kanske googla på? Det gör vi sedan, men vad var det för rövarhistorier din farsa pratade om, som du triggades igång av? Mina gamla släktingar berättade också en massa om den tiden. Det är förmodligen mest skrönor”. De trivdes i varandras sällskap. Under Billys år i legionen hade det inte hänt särskilt ofta att han funnit någon han kunde samtala med på det här sättet. Matsalen stängde och de gick ut i solen. Billy frågade under promenaden: ”Vad är det för skrönor dina släktingar berättar?” ”Ah du vet, hjältemod, romantik, ära och sådant.”

”Ha, ha, jo precis som farsan. Jag tänkte precis i de banorna när jag lämnade cellen idag på morgonen. Jag fick tre dygn för ohörsamhet mot befäl, det var det värt för övrigt. Farsan berättade ofta om ett överfall där Mau Maukrigare anföll min farsas grupp och snodde en låda diamanter till oskattbart värde. Mau Maukrigarna var överlägsna i antal och utrustade med tunga eldvapen, men de stolta engelsmännen krökte aldrig rygg och förlorade slaget som hjältar. Så tolkade jag farsans berättelse på den tiden, nu tycker jag att jag har anledning att tvivla.” James småskrattade och skakade på huvudet: ”Jag har hört precis samma historia fast från andra hållet. Jag är kikuyu och det var kikuyukrigare som ledde Mau Mau-upproret. Mau Mau var deras stridsrop och det berättas angående diamantkuppen, att mitt folk anföll en välutrustad engelsk konvoj med stenslungor, klubbor och spjut. Engelsmännen blev så rädda att de gjorde i byxorna, sprang därifrån och lämnade allt bakom sig. I lasten fann kikuyukrigarna en stor låda full med diamanter.” ”Makalöst. Vet du vad som hände med diamanterna?” ”Nej egentligen inte, men av släktingar har jag fått höra att massajerna tog den och att någon trollkarl tog tillbaka den och att diamanterna har en förbannelse över sig. Men det är många hemmavid som är extremt vidskepliga och tror på andar och demoner, så svaret på din fråga är att jag inte vet.” ”Farsan berättade ofta den historien och jag känner faktiskt igen lite av det du säger.” De promenerade ner till stranden och satte sig och stirrade ut över havet. Billy hade börjat tänka. ”Du James, tror du att det är möjligt att hitta de där diamanterna?” James blev fundersam och tänkte länge innan han tveksam svarade: ”Hm, jag vet inte. Jag är inte speciellt vidskeplig, åtminstone inte som mina släktingar, men det går en historia om en massajhövding som bara försvann i tomma intet under sin dödskamp. Det var i samband med att trollkarlen snodde diamanterna från honom. Det sägs att han går igen som en osalig ande och skall ta tillbaka bytet. Jag tror inte på spöken, men många av mitt folk är otroligt

rädda för andar och demoner. Du förstår nog inte hur djupt vidskepelsen sitter i oss. Jag måste medge att jag känner en viss respekt inför ett sådant projekt.” ”Du kan inte mena allvar, det där är ju bara skrönor.” James tittade på honom, lite förolämpad. Han skakade på huvudet och visste inte vad han skulle säga. Billy skakade också på huvudet och sade: ”Jag menade inte att vara taskig, men tänk om vi kunde hitta den där lådan, då skulle alla våra bekymmer vara slut. Tänk vad vi skulle kunna göra med alla pengarna. Jag skulle vilja köpa en stor lyxkryssare och bara glida omkring här i Karibien, dricka vin och ragga brudar.” ”Jovisst, jag skulle bygga en lyxvilla på Zanzibar, dricka vin och ragga upp en fru.” De föll in i ett gemensamt skratt och fortsatte fantisera om vad de skulle göra om de blev rika. Det blev en trevlig avslutning på dagen och kvällen. De bestämde sig för att träffas dagen efter, sticka in till närmaste stad och festa till, innan den militära träningen tog vid på måndagen igen. Den natten hade Billy svårt att sova. Han vred och vände på sig. Täcket föll till golvet och hans lakan kryllade sig till en hård korv under honom. Hans tankar gick i turbofart. I hela hans liv hade de där diamanterna följt med honom som ett ständigt bakgrundsbrus. Nu hade de plötsligt blivit verkliga. En slump hade fört ihop honom med en man som hade närkontakt med myten, som inte längre var en myt utan som handlade om en verklig händelse med levande människor av kött och blod. Visserligen var ett spöke inblandat också, men Billy trodde inte på spöken och ju mer han tänkte, desto mer övertygade han sig själv om att diamanterna var inom räckhåll. Han bestämde sig för att lägga in en övertalningsoffensiv på James dagen efter. Han kunde språket, han kände folket och han var fri från kontraktet, precis som han själv. Visserligen förstod Billy att det skulle bli som att leta efter en nål i en höstack, men vad skulle han annars göra. En framtid i legionen var en återvändsgränd, samma harvande år efter år, småkrig, träningsläger, vapendrill, armhävningar och sadistiska befäl. Nej, han var mätt på det här livet. Nu skulle han ut. På morgonen steg han upp, full av energi och beslutsamhet, trots att han inte sovit mer än par timmar. Han träffade James, som frågade om han sovit gott.

Billy grimaserade: ”Det är väl det minsta man säga. Jag hade otroliga tankesnurror hela natten. Jag tänkte på farsan, diamanterna, Kenya och allt han berättade om. Men jag kom i alla fall fram till ett beslut. Min tid inom legionen är slut. Jag måste göra något annat, det här livet dödar min själ.” ”Ja, jag har kommit fram till samma sak. Jag tänkte också på diamanterna och min lyxvilla på Zanzibar. Låt oss åka in till Cayenne, dra ett par öl och filosofera över vilka möjligheter vi har.” Billy tittade på James, glad och förvånad. Deras fantasier hade uppenbarligen slagit rot i den store kikuyun med afrokrullet. De åt snabbt, inspirerade av sina nya möjligheter och hoppade på militärlägrets pendelbuss, som transporterade soldater fram och tillbaka till huvudstaden på veckosluten. De vandrade planlöst omkring i Cayenne. James tog upp tråden från gårdagens samtal: ”Det där med diamanterna är oerhört frestande, men jag kan inte släppa tanken, eller snarare den obehagliga känslan jag får, när jag tänker på förbannelsen och andra förbannelser som kan drabba mig i framtiden.” Billy svarade med skratt i rösten: ”Du James, hur många förbannelser har drabbat dig hittills, som inte har gått att korrigera med ett välriktat skott?” ”Skratta du, men det hände en sak i Sudan under mitt första skarpa uppdrag. Det började skymma och truppen jag tillhörde var inblandad i en eldstrid. Vi hade fattat posto bakom en sanddyn och skulle neutralisera krypskyttar som belägrade en stor by i Darfur. De betedde sig som riktiga svin och sköt på civila, både vuxna och barn. Krypskyttarna hade på något sätt noterat vår närvaro och riktade elden mot oss istället. Vi var sex i truppen som låg och tryckte. Kulorna visslade över våra huvuden och vi kunde inte titta upp. När kulregnet mattades av för ett ögonblick, vågade jag spana av målområdet genom mitt kikarsikte. Jag hade en av krypskyttarna i hårkorset, men precis när jag sköt kom det fram en diffus figur framför mig. Det liknande en kvinna, inhöljd i dimma. Det gjorde att jag ryckte till och ändrade riktning på skottet. Det tog i något precis framför oss, jag vet inte vad, där fanns ju nästan bara sand. Rikoschetten träffade min kollega i

pannan. Han dog direkt. Jag blev alldeles paralyserad och grävde ner huvudet i sanden. Mitt skott gjorde krypskyttarna alerta igen, varpå kulregnet började igen. När jag försiktigt vred på huvudet för att se var de andra i truppen var, hittade jag dem inte. Jag var helt ensam tillsammans med min döde kamrat. Jag förstod ingenting, varken vart de andra hade tagit vägen eller när de försvann. Panikslagen började jag hasa mig bakåt tryckt mot marken, tills jag kom ur skottlinjen och flydde i skydd av mörkret. Tyngd av skuld och förvirring letade jag mig tillbaka till vårt provisoriska högkvarter för att leta upp resten av truppen. De fanns inte där, ingen hade sett dem och de kom aldrig tillbaka. Jag rapporterade att jag hade tappat bort mina kamrater under tung eldgivning, vilket accepterades utan frågor. Det var tufft där borta. De betraktades som döda i strid. Jag berättade aldrig för någon om mitt vådaskott, men jag skäms fortfarande och förstår än idag inte vad som hände. Fattar du?” Billy svarade inte. Han visste inte vad han skulle säga, men satte en hand mot pannan och svor tyst. De fortsatte promenera under tystnad. Gatan de kom ut på hette Rue de Port. I slutet av gatan såg de att den fortsatte ut på en pir. Från havet kom en svalkande vind, som fick dem att gå i den riktningen med en tyst överenskommelse. Ute på piren erade de en blond kraftig man i brynja och shorts, han såg ut att vara i femtioårsåldern och dinglade med fötterna mot vattnet. Det låg en gummibåt med utombordsmotor förtöjd under honom. De nickade vänligt mot honom, han höjde handen som hälsning. Billy som ville komma ifrån sin egen och James nedstämdhet började prata med mannen: ”Häftig båt, är den snabb?” ”Tja, allt är relativt. Den räcker till för att ta mig i land. Jag bor på den där.” Han pekade ut mot havet. Billy och James följde riktningen på hans finger och såg att det låg en större segelbåt för ankar en bit utanför piren. Mannen reste sig, sträckte fram handen och presenterade sig som Jorgen. Han förklarade att han var svensk och egentligen hette Jörgen, men kallade sig Jorgen för enkelhetens skull. De båda andra presenterade sig och frågade nyfiket vad han gjorde där. Han berättade, att han hade kört dykcharter på öar i Karibien under ett år och var nu på väg till Cap Verde för att göra samma sak där. Dessutom skulle han sälja färskvatten, eftersom han hade en avsaltningsanläggning som kunde producera två kubikmeter färskvatten per dygn. Vatten var en bristvara på Cap Verde. Han berättade vidare, att det hade varit enkelt att segla ensam över Atlanten med hjälp av advindarna. Det var i princip bara att länsa i en vecka och styra

båten från hängmattan. Det var betydligt svårare att kryssa tillbaka, både vad gällde arbete med segel och tidsmässigt. Nu letade han efter betalande besättning, som ville över atlanten och samtidigt få sig ett äventyr till havs. James och Billy tittade på varandra. De tänkte samma sak. Billy sade: ”Det är så här Jorgen, att vi har funderat på att resa härifrån. Tror du att vi skulle kunna fixa att vara besättning?” Han vände sig mot James som nickade tveksamt och sade: ”Jag har ingen erfarenhet av segling, men är beredd att lära mig. Kan du segla Billy?” ”Nej, jag har bara åkt fiskebåt över Engelska kanalen.” De skrattade alla tre, sedan sade Jörgen: ”Det är en modern båt med autopilot, radarvarnare och en massa andra finesser som underlättar seglingen. Till och med landkrabbor som ni kan lära er sköta grejerna om ni gör som jag säger. Det mesta handlar om att sitta vakt i skift när två av oss sover.” Billy sade: ”Vi behöver tänka lite på det här. Priset är en sak, en annan är att vi skulle vilja segla in i Medelhavet, så att vi kunde hoppa iland på Nordafrikas kust någonstans. Skulle det vara möjligt?” Jörgen tänkte en stund. Han förstod direkt på sättet Billy svarade att de ville gå iland inkognito och svarade: ”Det måste jag också tänka på en stund. Låt oss fundera ett par timmar. Det bästa för mig hade varit att slippa gå in genom Gibraltar sund, men vi kan kanske hitta en lösning. Om ni kommer tillbaka och har bestämt er, så är jag redo att sticka när ni är det.” De skakade hand och bytte telefonnummer. Billy och James gick tillbaka den väg de kommit och Jörgen satte sig på piren igen. På vägen tillbaka frågade James:

”Du har inte sagt något om händelsen utanför Sudan?” ”Vad kan jag säga?” ”Det har inte gått en dag under dessa åtta år utan att jag har tänkt på den händelsen. Jag vet exakt vilken dag, datum och klockslag det hände, 2006, den nionde juni, klockan 18.37. Det konstigaste är, att jag mest av allt funderar på vem kvinnan jag trodde mig se var. Dessutom tror jag, att jag kände igen henne. Nu när jag äntligen har träffat någon på det här jävla stället som går att föra en vettig diskussion med, så vill jag gärna veta vad du tror om händelsen.” ”Jag tror inte att det var något hokus pokus med det där. Det var ditt första skarpa läge, då är man spänd och nervös. Saker som ljusreflexer och skuggor kan spela en ett spratt, eller hur?” ”Jo, jo, naturligtvis, men ändå. Jag har svårt att släppa det, det gnager på mig.” ”Släpp det James, det finns inga spöken. Acceptera att du var i någon form av krigschock, då händer sådana saker. Det är inget hokuspokus. Våra hjärnor har en otrolig förmåga att skapa syner, fantasier och andra sinnesintryck ur tomma intet. Tänk bara på killarna här. Hårda grabbar som kan stå i ett kulregn utan att blinka, samtidigt som vissa av dem kan svimma när de ser en liten spindel, orm eller som en jag känner som har fobi för lösa knappar. Han spyr om han ser en lös knapp.” ”Skojar du?” ”Nej, jag bara tog det som ett exempel på vad våra hjärnor kan ställa till med. Som ditt hjärnspöke i Sudan. Släpp det säger jag bara, det leder bara till grubblerier.” De tystnade igen och gick tillbaka till pendelbussen. Efter en kort diskussion om preskriptionstider, båtresa och pengar, fattade de sitt beslut. De skulle ta chansen att oupptäckta ta sig in i Kenya. Deras uppsägning gick snabbt och enkelt. När kontraktstiden var ute var det lika lätt att lämna legionen som det var svårt, i princip omöjligt, innan tiden var ute. De kvitterade ut sin ansenliga ackumulerade lön och besparingar, lämnade in vapen, uniformer och allt annat som var legionens ägodelar och gick ut genom grindarna. Båda två hade levt ett återhållsamt liv utan utsvävningar och lättsinne och kände sig rika efter alla årens sparsamhet. Billy hade inte berättat för James hur mycket han egentligen

hade, men James hade tittat förvånat på den tjocka läderportföljen Billy snabbt stoppade ner i sin säck. De ringde Jörgen och bekräftade att de ville följa med. Jörgen hade tänkt och sade: ”Ett flyg över till norra Afrika skulle kosta er cirka tusen US-dollar per man. Om ni betalar mig för en flygbiljett så står jag för maten. Jag vill inte segla in i Medelhavet, det blir för stor tidsförlust för mig, men å andra sidan är jag rätt säker på att vi kan blanda oss med andra båtar utanför Agadir och hänga ut en marockansk flagga. Kontrollen där är obefintlig. På natten kan jag ro er in till stranden med gummibåten. Från Agadir har ni sedan olika förbindelser till er destination. Låter det okej?” Billy, som hade hållit i telefonen, gjorde tummen upp till James och sade: ”Han är skarp, han har förstått att vi inte kan synas. Vi kommer visserligen bara till Marocko men upplägget känns säkert och bra.” ”Det låter bra”, sade den andre, ”men hur gör vi sedan?” ”Jag vet inte riktigt, låt mig tänka.” Han stod fundersam en stund, sedan lyste han upp: ”Du, vi hade en kille här som flög ut oss när vi skulle hoppa fallskärm. Han pensionerade sig för något år sedan och flyttade till Marrakesh. Han heter JeanJaques och var halvt fransk och halvt marockan. Honom tar vi kontakt med när vi kommer dit. Vi blev rätt goda vänner och jag fick hans telefonnummer och adress när han stack. Han har kanske kontakt med någon som kan hjälpa oss med nya , eller hjälpa oss på något annat vis. Han ställer säkert upp.” James nickade utan att säga någonting. När de var framme vid piren, hälsade de på Jörgen igen, kastade ner sina kanvassäckar i gummibåten, hoppade efter själva och satte sig. Jörgen vid utombordaren, James till höger och Billy till vänster. Båten sköt fart och de njöt av svalkan i fartvinden. Solen stod högt, en sköldpadda tittade nyfiket upp när båten erade. Billy tittade upp mot fregattfåglarna, som ständigt kretsade över vattnet på dessa breddgrader runt ekvatorn, letande efter något ätbart i vattenytan. Han skulle sakna dem. På något sätt ingav de honom både harmoni och hopp om framtiden. De bara hängde där uppe i luften, okomplicerat och

elegant. När de kom ut till båten visade Jörgen dem runt och berättade. Båten var en Ocean Quest, 60 fot lång, utrustad med två små vindkraftverk, dykutrustning och avsaltningsanläggingen som Jörgen var speciellt stolt över. Billy tyckte att motorrummet var ett konstverk. Det blänkte av krom och ädelträ och han gjorde stora ögon när Jörgen berättade att han byggt alltihop ovanför kölen helt ensam. Varenda pinal på båten var maximalt genomtänkt för att a alla sorters väder under långturer över haven. Rodret, som Billy hade kallat ratt, var vackert lindat med tunna rep för att den som styrde skulle kunna få bättre grepp. Inne i ruffen fanns ett välutrustat kök, fyra kabiner med fyra kojer i varje, två duschar med toalett och ett stort vardagsrum. Både James och Billy tyckte att de kommit till ett lyxhotell. Jörgen sade: ”Så där grabbar, nu har ni sett båten och nu vill jag först ha pengar av er, sedan skall jag berätta lite om mig själv så ni vet vad jag är för figur. Sedan är det er tur.” De gav honom den överenskomna summan i euro. Sedan började han berätta sin livshistoria. Det som imponerade på de båda legionärerna, var att han som kapten på ett forskningsfartyg i Magellansund hade klarat av en monstervåg, trettio meter hög, som hade krossat manöverbryggan fullständigt. Jörgen sade: ”Nu vet ni att jag kan hantera båtar och kan känna er trygga ombord här på Kittiwake, så länge som ni förstår att jag bestämmer allt. Mattider, sovtider, rutt, ja, i kort sagt allt. Är vi överens?” Billy och James nickade och började pliktskyldigast berätta om sina egna liv. De började med att de just tagit avsked från Franska Främlingslegionen. Billy sade ingenting om sitt rån, utan fokade på sin tröstlösa tillvaro i Cardiff och sade att det var det som hade fått honom att värva sig i legionen. James var öppnare och berättade utan omsvep om slagsmålet i Nairobi, som hade slutat så olyckligt för hans del. Jörgen tittade forskande på dem, nickade och sade: ”Bra, nu skall jag visa hur det går till att segla. Eftersom jag var rätt säker på att ni skulle dyka upp, ade jag på att proviantera när ni var borta.” Han log brett och började kommendera.

Kapitel 6

Nutid: Kennedy och Wakiurus villa utanför Masai Maras nationalpark. De hade vaknat tidigt på morgonen. Marco frågade Murklan när de möttes utanför sovrummen: ”Sovit gott?” ”Ja, men mitt rum liknade en gammal barnkammare. Det var tecknade figurer på tapeterna. Jag kollade under sängen, där låg några gamla leksaker som verkade helt oanvända. Sådana man ger till små barn, typ bitringar. Det fanns inga dammråttor, så leksakerna har Wakiuru låtit ligga kvar. Vet du om de har några barn?” ”Nej, det vet jag inte och pappa har aldrig sagt någonting om det heller.” De avbröt diskussionen när de kom ner till köket. Wakiuru hade ställt fram ugali, formfranska, Lurpak och apelsinmarmelad på frukostbordet. Murklan och Marco tittade på varandra i smyg. De förstod varandra utan ord. Hemma i Sverige åt de aldrig vitt bröd. Gröt och marmelad var okända begrepp, men Lurpak åt de ofta på danskt rågbröd. För övrigt åt de oftast ägg, kaviar, sill, makrill eller lax och dessutom alltid frukt på morgonen. Båda två hade funderat på varför det fanns så lite frukt att äta här. Det växte ju överallt. Murklan som kände en akut längtan efter C-vitamin, hade drömt om apelsiner på natten, gaskade upp sig och frågade Wakiuru: ”Jag undrar om det skulle vara möjligt att få en apelsin eller citron till frukosten?” Wakiuru tittade förvånat på henne. Kennedy som också hade kommit ut köket skrattade till och sade: ”Jo, du unga dam, du är inte som andra. Citron till frukost? Vänta så hämtar jag i jordkällaren åt dig. Vill du också ha Marco?”

Marco nickade och Kennedy reste sig och gick. När han kom tillbaka hade han med sig ett stort brunt lerfat med både citroner, apelsiner och mogen mango. Han hade ett oroligt uttryck i ansiktet och sade: ”Jag fick en märklig känsla av att det hade varit någon i jordkällaren. Jag såg inga spår, men det var som om någon hela tiden studerade mig bakifrån. Jag frös på ryggen och började darra, så jag skyndade mig ut men känslan vill inte släppa.” Wakiuru frågade: ”Kan det ha varit mzungon tror du? Han som var här och frågade efter dig. Kan han ha smugit sig över staketet och gått in där? Jag släppte aldrig in honom i trädgården, jag bara pratade med honom genom grinden. Eftersom han bara ville träffa dig och du inte var hemma så försvann han. Vad tror du, Kennedy?” ”Javisst ja, den vite mannen, honom hade jag helt glömt. Jag har ingen aning, det kan ha något att göra med parken, men vi får väl se om han kommer tillbaka. Men jag lovade att berätta om min far och diamanterna, och det man lovar skall man hålla. Som jag berättade igår så misslyckades första försöket att sälja diamanterna på grund av ett ras från glaciären på Kilimanjaro. Det var lite konstigt men det gick ändå att förstå. Men när nästa sak hände började Itimu ana ett sammanhang. Han var otroligt intuitiv och såg ofta saker som ingen annan ens noterade. Han hade på nytt lyckats hitta en köpare av diamanter i Nairobi och begav sig i väg på den långa vandringen till berget. Ingen hörde av honom på flera veckor. Men så en dag kom ett bud till min mor. Itimu låg på ett sjukhus i Arusha i Tanzania. Han hade hittats vid foten av Kilimanjaro, strax nedanför regnskogen mitt på vägen, inte långt från Maranguingången till Kilimanjaro nationalpark. Han var medvetslös och hans kropp var uppsvullen, röd och helt genomstungen av getingstick. En bekant hade bil och ställde upp. Vi hämtade honom på sjukhuset och betalade för behandlingen med pengar vi samlat in i byn. Itimu var fortfarande en mycket respekterad man hemma, men när vi kom tillbaka och historien blev känd, började hans stjärna dala. Att medicinmannen, som kunde kontrollera djuren hade blivit attackerad av getingar var svårt att acceptera. Alla väntade dessutom otåligt år efter år på att han skulle lösa dem ur deras fattigdom med hjälp av diamanterna. Ingen visste riktigt säkert att han hade skatten gömd någonstans, men alla trodde sig veta, och deras besvikelse över honom blev större och större allt eftersom tiden gick.

Efter ytterligare några missöden, som jag inte orkar berätta om, lugnade han sig och sade till mig att vi skulle vila ett tag, sedan skulle vi göra ett sista försök att hämta de förbannade diamanterna. Några månader senare stod han och jag vid bergets fot. Mor hade kramat om oss båda innan vi gav oss iväg och sagt till mig att jag nu var en vuxen man, som skulle ta hand om min åldrande fader. Hon kände på sig att något skulle hända. På morgonen började vi bana väg genom djungeln med var sin machete. Itimu hade gått samma väg tidigare, men det växer så snabbt i regnskogen att stigen var försvunnen. Det var ett mödosamt arbete, vi kunde inte gå på de etablerade turiststigarna. Bärarna skulle undra vad vi gjorde där ensamma och kontrollera våra papper. Så vi högg oss vidare genom regnskogen. Efter ett tag började det regna och himmeln förmörkades. Itimu tittade upp och skakade på huvudet. Hans ögon lyste av oro, min stolte fader hade blivit en rädd man av alla konstiga händelser. Det var kanske av omtanke om mig som han oroade sig också, jag vet inte. Vi högg oss vidare och hittade då en stig som djungelelefanterna hade gjort, ibland täckt med spillning vi fick trampa över. Så småningom kom vi över trädgränsen på 1600 – 1800 meters höjd och vandringen blev lättare när växtligheten försvann. Visst är det märkligt att man kommer ihåg detaljer som egentligen är helt ovidkommande. Mina slitna gymnastikskor hade ett litet hål ovanför vänster lilltå. När jag tänker på vandringen upp dit ser jag det hålet framför mig direkt. Hur som helst så fortsatte vi i det tilltagande regnet. Det började mullra över berget. Itimu stannade upp och tittade på mig och frågade om jag var rädd för åska. Jag medgav att jag var lite störd av mullret. Egentligen höll jag på att dö av skräck. Det var första gången i hela mitt liv jag hade hört åska. Itimu berättade att det berodde på att olika väderfronter kolliderade och då uppstod elektriska urladdningar. Vi skulle förmodligen snart få se blixtar lysa upp berget under molntäcket. När vi kom fram till klippskrevan hade det börjat spöregna och för första gången fick jag också se blixtar på himmeln. Jag kunde inte slita min blick från skyn. Jag stod som förhäxad. Det var ett skådespel, för mig var det underbar trolldom och inget naturfenomen, jag glömmer det aldrig. Itimu ryckte tag i mig och väckte mig ur transen. Vi började gräva bort det översta gruslagret han hade lämnat för att kamouflera gömstället. Regnet och åskvädret tilltog ytterligare och plötsligt kändes det som om vi tävlade mot tiden. Vi kände oss jagade och grävde frenetiskt så att knogarna blödde. Blixtrandet var nu så intensivt att ljuset var som strålande solsken hela tiden och åskan var så öronbedövande att vi fick skrika till varandra om vi ville säga något. Jag tittade på Itimus händer som nu var blodiga, när de grävde sig ner som grävskopor bland grus och sten. Om jag fokade på hans händer kände jag inte smärtan i mina egna. Känslan av att var vara jagad var inte bara min. Jag såg det också i Itimus ögon, de lyste nästan

av panik, vilket gjorde mig ännu räddare. Vi låg på knä, knäna blödde, plötsligt skrek Itimu. Han hade hittat lådan. Han skrapade bort gruset runt den, men lät den stå kvar i sin grop. Nu kändes luften laddad av elektricitet, den darrade och Itimu arbetade snabbt. Jag upplevde det som att blixtarna slog ned runt oss hela tiden under öronbedövande skrällar och hällande regn. Itimu öppnade locket, stack ner handen, tog upp en handfull diamanter och gav mig. Han skrek att jag skulle stoppa dem i fickan och säkra att de inte skulle falla ut. Han gjorde själv likadant, samtidigt som han tittade på mig med panik i blicken. Han stängde locket på lådan, vräkte snabbt över grus och sten, varpå vi reste oss och började gå nedför berget. Vi hade inte hunnit mer än några meter, förrän vi hörde ett fasanfullt buller uppifrån berget. Vi stannade och tittade upp. Jag blev förstenad av fasa. Det kom ett eldklot rullande rakt mot oss. Itimu handlade snabbt. Han knuffade omkull mig och sprang själv i 90 graders vinkel bort från mig, som för att avleda eldklotet från mig. Och jag svär än idag på att eldklotet ändrade riktning, följde efter honom, fick tag i honom och brände ihjäl honom.” Det blev tyst i köket. Kennedy blev fortfarande mycket känslomässigt påverkad, trots all tid som förflutit sedan hans pappa omkommit. Det komplicerade och obegripliga händelseförloppet hade på något sätt konserverat sorgen. Han hade tårar i ögonen. Wakiuru kramade om honom. Murklan sade försiktigt: ”Kan det ha varit en kulblixt som tog honom?” Kennedy torkade sina tårar: ”Jag har själv tänkt på det, men som sagt, jag såg hur den ändrade riktning och började jaga honom. Så gör inga kulblixtar. Om jag skall berätta vidare, så låg jag där bland sten och grus med blodiga knogar och knän. Jag hade ont i hela kroppen, men åskan och molnen var borta. Det var som om jag kommit ur en mardröm. Solen lyste och utsikten var vidunderlig. Jag nöp mig i armen för att känna om jag drömde, vilket jag tyvärr inte gjorde. Plötsligt kom jag ihåg diamanterna. Jag kände i fickan och blev livrädd. De låg där, de förbannade diamanterna som tagit livet av min far. Var det min tur nu? Jag bestämde mig för att chansa och behålla dem jag hade i fickan. Men resten skulle förbli begravda på Kilimanjaro för tid och evighet. När jag kom hem var min mor och mina syskon redan sorgklädda. Hon visste redan vad som hade hänt, hur vet jag inte, men hon sade att hon älskade mig, samtidigt sade hon att hon önskade att jag skulle lämna familjen och byn och ta förbannelsen med mig bort från dem. Hon grät, jag grät, och lämnade byn. Jag hade knutit in diamanterna i ett tygstycke,

som jag ständigt hade handen över. Jag tog en buss till Nairobi, letade upp diamanthandlaren, som Itimu hade gett mig namnet på. Han bodde på Hilton. Personalen i receptionen ville knappt ringa upp honom när de tittade på min bedrövliga uppenbarelse. Men jag gav mig inte, jag krävde att de skulle ringa honom, vilket de till sist gjorde. Jag skall inte bli långrandig med det där, men det visade sig att det var en ärlig skurk, som presenterade sig som Gjalt van den Groot. Han trodde inte sina ögon, när han såg mängden diamanter. Han kontrollerade varenda sten med lupp och mikroskop och suckade vällustigt hela tiden. Sedan tittade han på mig och sade att han egentligen inte hade trott på Itimu när denne hade sagt vad han hade, men nu förstod han helt och hållet. Han fortsatte säga till mig att jag nu var en rik man, en mycket rik man. Därefter låste han in diamanterna i rummets kassaskåp, kastade till mig en handduk, sade åt mig att duscha, frågade efter min storlek på kläder, vilket jag inte visste och sade okej, nu skulle han bara ringa ett par samtal medan jag duschade. Jag duschade, han hade skickat ut rumsservice på staden för att köpa kläder som var presentabla nog att gå in på en bank med. Han satte upp kläderna på sin rumsnota, jag klädde på mig och vi gick till banken. Han sade att han alltid körde ett ärligt spel, det lönar sig i längden, dessutom hoppades han göra fler affärer med mig. Banktjänstemannen gapade av förvåning när diamanthandlaren berättade vilket belopp som skulle föras över från hans konto, till ett nyöppnat konto i mitt namn. Därefter skulle ytterligare pengar föras över efterhand som han hade lyckats sälja varorna, som han uttryckte det. Resten är historia. Jag blev rik, började studera till jägmästare på Nairobis universitet, träffade Wakiuru, blev klar med utbildningen, vi byggde huset här när jag fick arbete på Masai Mara nationalpark. Ibland försöker jag fortfarande skicka lite pengar till min familj, men de kommer alltid tillbaka. Min mor dog för några år sedan. När jag fick budet körde jag dit, ombesörjde begravningen, sade farväl till mina syskon och kände mig oerhört beklämd av eländet och deras fattigdom. På den tiden tänkte jag att de var dumma som valde bort ett bättre liv på grund av enfaldig vidskepelse, nu är jag inte riktigt lika säker längre.” De tittade på varandra. Ingen sade något. Murklan kom på att hon saknade sommargyllingens visslande. Tystnaden susade i hennes öron. Varför hade den tystnat? Hon blev oförklarligt orolig och lyssnade intensivare, men den var tyst. Det kändes som ett järtecken, ett omen. Ögonblicket därefter avfärdade hon sina grubblerier. Honan hade väl kommit, eller så var den invecklad i en revirstrid. Marco som hade slutat äta under Kennedys berättelse högg in på frukten. De andra två satt tungt på sina stolar. Wakiuru vred nervöst händerna mot varandra och Kennedy stirrade ner i golvet igen och följde samma lian som tidigare med

blicken. Marco och Murklan försökte smälta hela historien. Murklan sade: ”Det du säger, Kennedy, är att det fortfarande ligger en jätteförmögenhet i en klippskreva på Kilimanjaros sluttning på ett ställe som bara du vet om?” ”Ja och nu är jag rädd för att någon, eller något, också vill veta var de finns, men då kan man ju undra varför denne någon eller något vill döda mig med ett spjut?” Murklan svarade: ”Han kanske inte ville döda dig.” ”Hur menar du? Spjutet gick rakt ner i sätet på jeepen, precis där jag hade suttit.” ”Jo det är sant, men när ni kastade er ner på marken satt jag kvar och tittade i kikaren. Det såg ut som att spjutet saktade ner och börja flyga i ultrarapid. Det verkade nästan som att det ville försäkra sig om att du skulle hinna undan. Det verkar heltokigt, men jag är rätt säker på att spjutets hastighet sjönk i luften.” Kennedy svarade: ”Ja, det fattades bara det, ett levande tänkande spjut.” Murklan ryckte på axlarna: ”Jag tyckte att det såg ut så, men jag kan naturligtvis ha fel.” Marco replikerade och tittade på sin syster: ”Du har aldrig fel. Under alla de äventyr vi upplevt tillsammans har du alltid varit den som sett, hört och registrerat saker som jag inte varit i närheten av att uppfatta.” Han såg på Kennedy och Wakiuru: ”Jag är övertygad om att hon har rätt, men jag kom också att tänka på något annat. Spjutet är det samma som nattvakten hade, dessutom hade han en spjutslunga fäst vid ett rep på höften. Vet ni hur långt man kasta med en sådan?” Murklan svarade:

”Världsrekordet i spjut är över 98 meter, men det är naturligtvis en helt annan sorts spjut. Både material, tyngdpunkt, vikt och form är vetenskapligt utformat för att ge minimal friktion mot luften och perfekt flygförmåga. Spjutet vi hade här, var tyngre och tjockare, men den skillnaden kan man kanske jämna ut med en slunga? Men 90 – 100 meter verkar rimligt för mig.” ”Om det inte lever och kan flyga själv?” sade Kennedy, utan minsta ironi i rösten. Ingen svarade. Tystnaden lade sig vemodigt över alla i köket, utom över Murklan. Hennes hjärna gick på högvarv. Hon tittade uppfordrande på Marco och sade: ”Kom igen brorsan, vi måste göra något.” ”Vad tänker du och vad tänker ni?” svarade han och tittade på Kennedy och Wakiuru. Kennedy svarade dystert: ”Vad har vi för val, vad kan vi göra? Fly? Flytta? Göra ingenting, bara vänta? Jag vet inte, jag känner mig trött och villrådig.” Murklan svarade: ”Hämta diamanterna och sälja dem eller skänka bort dem till någon välgörenhetsorganisation? Det är bättre att göra något än att bara sitta och vänta på nästa obehagliga överraskning. Bättre att jaga än att bli jagad. Eller hur Kennedy? Vill du vara lejon eller antilop?” I samma ögonblick kände alla fyra att det började kittla i benen. De tittade förvånat på varandra och sedan ner i golvet. Kittlingarna kom av små vibrationer i klinkerplattorna. Marco for upp ur stolen och skrek: ”Titta de rör på sig!” Mönstren i golvplattorna hade blivit levande. Apor hoppade, antiloper sprang och lianer slingrade sig samtidigt som vibrationerna ökade. De var tvungna att hålla sig i bord och stolar för att inte falla. Ingen av dem kunde slita blicken från golvet. Där utspelades scener, ormar högg mot gnagare och rovfåglar dök mot byten. Där fanns växter och djur som inte var ditmålade från början. Kennedys mage vände sig ut och in. Han spydde på golvet. Han tittade ner och hur hans

uppkastning försvann och sögs in i den av liv myllrande savannen på golvet. Wakiuru ropade högt för att överrösta det tilltagande bullret: ”Ut, vi måste ut! Kom hitåt.” De följde efter henne mot altandörren på darrande ben. Hon lyckades öppna den, trots skakningarna och gick ut. Murklan hade hoppat upp på köksbordet för att få undan benen från golvet. Hon tog ett språng och hoppade rakt på Wakiuru, som föll framlänges med Murklan över sig. Kennedy och Marco kom stapplande efter dem. Murklan och Wakiuru reste sig. Skakningarna kändes nu som en mindre jordbävning. Alla började stirra i riktning mot nationalparken. Där såg de orsaken till kaoset. Den största buffelhjord Kennedy hade sett kom rusande mot huset i full panik. Hundratusentals hovar och horn mejade ner allt i hjordens väg. Tjurarnas näsborrar var vidöppna, frustandet och brölandet var öronbedövande. Wakiuru, som alltid verkade bli lugn, stark och ta ledningen under hotfulla situationer, sade högt och tydligt: ”Kom, vi måste ner i jordkällaren, den där hjorden kan jämna huset med marken. Vi hinner inget annat.” De sprang snubblande runt husknuten mot källardörren, Kennedy slet upp den och alla sprang snabbt ned för de få trappstegen. De kastade sig ner intill en vägg och låste armarna runt huvudena, knep ihop ögonen och väntade på smällen. Ingenting hände. I stället avtog skakningarna. De låg paralyserade utan att våga röra en fena. Det blev alldeles stilla och tyst i jordkällaren och det verkade som om tiden stod stilla. Det enda de hörde var deras eget sus i öronen. Sakta och försiktigt öppnade de ögonen och lösgjorde armarna. De såg sig förvånat om, såg på varandra samtidigt som de mödosamt reste sig. De gick försiktigt ut i solen och blinkade förvånat och nästan yrvaket. Allt såg normalt ut, ingen förödelse, inga bufflar och inga vibrationer i marken. Marco var den som agerade först. Han satte av i språngmarsch runt hörnet och rusade in i köket. Bilderna på golvet låg stilla. Förbluffad stod han och stirrade när de andra kom in. Allt var stilla och tyst, de satte sig vid köksbordet som i trans. De kunde inte förstå att ingenting hade hänt och alla stirrade ner på golvet, som om de väntade på att allt skulle börja röra sig igen. Efter en lång stund frågade Murklan retoriskt: ”Vet ni vad jag tror?”

De tittade på henne och väntade. Hon fortsatte: ”Det måste vara så, att någon har blandat någon sorts hallucinatorisk drog i det vi ätit eller druckit. Sedan suggererade vi varandra och tyckte att vi såg och upplevde samma saker. Det är det enda sättet jag kan förstå det här på.” Kennedy svor en ramsa på swahili, som bara han och Wakiuru förstod, sedan övergick han till engelska: ”Det här måste få ett slut, jag var helt säker på att vår sista stund var kommen. Jag är beredd att göra som du föreslog Murklan. Skulle ni två, som är unga och starka, vilja gå med mig upp på berget skulle jag vara mycket tacksam. Jag börjar känna av mina knän och är inte riktigt säker på att jag klarar det själv. Jag hittar dit, men det är en relativt tuff vandring eftersom vi måste hålla oss utanför turistvägarna.” ”Du skulle bara ha mage att lämna mig ensam här!” utbrast Wakiuru irriterat och fortsatte: ”Är det inte lämpligt att vi kontaktar polisen?” Kennedy svarade upprört: ”Polisen? Vad skulle vi säga till polisen? Att golvet började röra sig och att en buffelhjord, som inte fanns attackerade oss? De skulle tro att vi var tokiga.” Murklan gick mellan: ”Nu tar vi det lugnt. Jag tror inte heller att polisen skulle tro oss. Om vi skall gå upp för Kilimanjaro, tror jag att vi skulle ha nytta av dig Wakiuru, du verkar kunna hålla huvudet kallt när det hettar till.” Marco fyllde i: ”Jag håller med. Ju fler vi är, desto bättre.” ”Okej”, sade Kennedy, ”men vi måste planera det ordentligt och ta god tid på oss. Acklimatiseringen till höga höjder är inte helt okomplicerad. Vissa kan springa upp till toppen utan att känna någonting. Andra behöver flera dagar. Jag klarar det lätt, precis som min far, så det verkar vara genetiskt. Du har aldrig

varit uppe, Wakiuru, och jag antar att ni andra två aldrig varit på så höga höjder förut?” Tre dagar senare, utan uppseendeväckande händelser, hade de packat bilen med nödvändig proviant. Allt nyinköpt, all befintlig mat i huset kastad, om det skulle vara så att Murklan hade rätt i sitt antagande, att de blivit drogade. De andra tvivlade på detta, utan att ha egna förklaringar. De hade också åkt in till Nairobi och köpt vandringskängor, ryggsäckar, stavar, två små tält, sovsäckar, liggunderlägg, regnkläder, varma jackor, underställ och vattentäta byxor. Allt i lättviktsutförande, skor under två kilo, dunvästar istället för tjocka fleecetröjor, allt som allt var målet en totalvikt på tre kilo i packningen. Vattnet var det största problemet. En liter, ett kilo. Enligt Wakiuru, skulle det gå åt mycket vatten i den fuktiga värmen, som gjorde att man svettades kopiöst under vandringen. Kennedy hade muttrat något om hur det gick till, när han var barn och gick tillsammans med Itimu uppför berget. Då fanns varken det ena eller andra, men det gick bra ändå. Vattnet var inget problem, det fanns gott om småbäckar med smältvatten från glaciären. Han hade speciellt fnyst för sig själv åt tält och stavar, men hade hållit god min av hänsyn till Marco och Murklan. Bilresan hade börjat bra, även om de hade varit på helspänn, mest med tanke på vad som tidigare hade hänt med Itimu och historierna runt diamanterna. Själva äventyret att gå uppför Afrikas högsta berg var också en kittling, fast av mera positiv karaktär. Marco hade suttit i bilen och filosoferat över skillnaden mellan positiva känslor av spänning och nervös anspänning inför kommande okända händelser. Rent fysiskt var skillnaden hårfin. I båda fallen fick han högre puls, en lätt stickande känsla i hårbottnen, en liten men påtaglig klump i magen, muskelsammandragningar i vaderna och ett frekventare behov av att kissa. Han insåg att detta var individuellt och undrade hur Murklan upplevde det. Hon var mera logiskt rationell än han, men borde ändå känna av fysiska symptom. Han beslöt sig för att fråga henne vid tillfälle, samtidigt som han skrattade för sig själv när han kom att tänka på hennes kisspåse från apoteket, som hon hade tagit fram i tältlägret. Typiskt Murklan, tänkte han, alltid steget före. Det satte kurs mot Arusha i Tanzania. Det fanns asfalterade vägar dit, men Kennedy valde småvägar för att undvika uppmärksamhet. De visste inte om någon spionerade på dem. Kennedys beslut visade sig vara en felsatsning. Det dröjde inte länge förrän de erade den första provisoriska massajbyn. Kennedy kunde svära på att den var helt nyetablerad. Han hade kört den här vägen tidigare, då fanns den inte där. Det låg manyattor på båda sidor om

grusvägen. Han hade saktat ner och krypkört förbi. Det kändes konstigt att era. Massajerna stod alldeles stilla i vägkanten och tittade på dem, som om de var väntade. Plötsligt hade det känts kyligt. Alla fyra hade känt ett odefinierat hot hängande i luften. De hade fortsatt färden bara för att upptäcka att en ny massajby låg framför dem. När de hade varit mitt i byn hade Wakiuru bleknat och viskat högt till Kennedy: ”Det var mzungon, han stod bland massajerna. Han som sökte dig där hemma. Jag är rädd, kör fort härifrån.” ”Va? Är du säker?” ”Ja, jag är helt säker, kraftigt byggd, kortsnaggat rödlätt hår, typiskt engelskt utseende. Han stod mitt i byn tillsammans med en annan man, svart, men som inte hade traditionell massajklädsel. Han stod liksomför sig själv, det märktes att han inte hörde hemma i gemenskapen. Men närmast honom stod en kille, som jag skulle bedöma som kikuyo, eller åtminstone inte som massaj. Jag fick en känsla av att de två hörde ihop på något sätt, även om de inte verkade prata eller stå nära varandra.” Kennedy frågade Marco och Murklan om de hade sett något, de svarade nekande. Kennedy hade tystnat och tryckt gasen i botten. När han hade sett i backspegeln, hade han konstaterat att alla byns massajer hade gått ut på vägen och stått och tittat efter dem. Någon rödlätt vit man hade han, med en snabb blick, inte kunnat identifiera i gruppen. De fyra hade fortsatt till Arusha, övernattat där och hade på morgonen fortsatt till foten av berget. Kennedy hade kört in jeepen en bra bit i skogen, stannat och tagit fram ett mycket gammalt kamouflagenät ur kofferten. Wakiuru hade förbluffat frågat var han hade fått det ifrån. Han hade svarat att det kom från samma krigsbyte som diamanterna. Itimu hade sparat det i sin hydda och när Kennedys mamma hade avlidit hade han hämtat det. Det var i princip det enda som fanns kvar i hans gamla barndomshem efter föräldrarna och inget av syskonen var intresserade av nätet. Med gemensamma krafter hade de dragit nätet över jeepen och täckt det med grenar och blad. När de var nöjda med resultatet hängde de på sig ryggsäckarna med mat, dryck och extrakläder och började gå genom djungeln. Kennedy först, de andra i en rad bakom.

Kapitel 7

Kort tid före nutid. Atlanten ombord på Kittiwake. Kurs omkring nordost. De första dagarna hade de seglat med den jämna advinden snett framifrån, vindstyrka åtta till nio meter per sekund, och satt en stabil kurs mot nordost. Jörgen inledde direkt sin pedagogiska gärning med att berätta för de andra att det här segelsättet hette kryss, pekade på manöveren och visade var man läser av vindhastigheten. James och Billy hade blivit lite fundersamma när de insåg hur stort havet var och hur liten båten kändes i jämförelse. Här skulle de tillbringa dagar och veckor utan att se tillstymmelse till land. Jörgen hade snabbt sopat undan deras farhågor genom att starta ett snabbt inskolningsprogram i seglingens ädla konst, som han kallade den. De hade under de första tre dagarna drillats i att sätta och reva segel, dra upp spinnacker, göra slag, skota hem, göra knopar, kontrollera vindkraftverken, köra för motor, hålla kursen, läsa av radarn och allt annat som behövdes för att segla båten till Afrika. För människor som inte hade sjövana var det viktigt att träna upp sig på att vara inombords på båten. Sjösjukan kunde lätt slå till. Från korta intervall i kajutan skulle de utöka tiden därnere enligt ett fastställt schema. Både Billy och James njöt av den höga aktivitetsnivån. De fick använda sina muskler och kroppar som de var vana. I början var de tvungna att vara två för att veva upp storseglet, men när Jörgen hade talat om för dem att det handlade mer om teknik än råstyrka och visat dem tricken, hade de snabbt lärt sig. James hade till och med intresserat sig för navigeringen, som i och för sig sköttes av autopiloten, men som han tyckte såg spännande ut, ja, nästan vacker. Sjökorten var fyllda av mystik med djup, färger och märkliga symboler. Han hade följt med i Jörgens pedagogiska försök ett tag, men gett upp när denne började tala om kabellängder och död räkning. Sedan fanns alla lustiga termer som både han och Billy försökte ta till sig med större och mindre framgång. De hade gjort upp ett vaktschema i fyratimmars dygnet runt. Även ett roterande matlagningschema infördes, trots Billys protester. Han hävdade att hans matlagingskompetens var begränsad till att koka ägg. Jörgen hade svarat att han hade gott om tid att lära sig steka korv och på så sätt öka sin kunskap med 100 %. Billy accepterade och det visade sig att han blev en utmärkt kock på några dagar med hjälp av en kokbok och Jörgens hjälpande hand. Ett problem hade Jörgen dock introducerat lite försiktigt. Det

gällde toaletterna. Visserligen fanns det två välfungerande toaletter ombord, men om det mot förmodan skulle bli stopp var han inte beredd att spela rörmokare och rensa i andras skit. Den som ville använda toaletterna ombord fick vara beredd att ta sitt eget ansvar. De båda före detta legionärerna var visserligen vana vid att utträtta sina behov i olika sorters terräng, i djungel, i sand och ibland till och med i trädgårdar, men hur skulle de göra här? De fick inte sätta sig på hinkar. Risken att hinken välte med efterföljande saneringsarbete var för stor. I stället hade han visad dem ett tjockt rep med kraftiga knutar på en halvmeters mellanrum och pekat mot en trappa i aktern. De hade nickat fundersamt, tittat på varandra och flinat. James hade invänt att de var väl äckligt att skita i vattnet, men när Jörgen hade berättat att alla de lyxkryssare som åkte omkring med tusentals agerare i Karibien släppte ut allt kloakvatten i havet utan rening, kapitulerade han. Redan efter två dagar fungerade rutinerna utan friktion. Alla tre var vana vid tuff disciplin och Jörgen var noggrann med att inte ge sig själv fördelar bara för att han var kapten och ägare av Kittiwake. Vid ett tillfälle hade Billy frågat Jörgen varför han hade en marockansk flagga på båten. Jörgen hade bara blinkat med och lett. Dagarna kom och gick. Vinden var måttlig och stabil från nordost, de ägnade sin tid ombord till småprat, läsning och fiske. James hade berättat länge om sin barndom. Han hade växt upp med en ensamstående kvinna i ett plåtskjul i Nairobis utkanter. Hans mor hade inga som helst sociala kontakter och hade slagit honom varje dag. Ibland flera gånger om dagen, oftast utan anledning, med eller utan tillhyggen. När hon inte slog honom berättade hon för honom att han var korkad, utvecklingsstörd och otroligt ful. Så länge han kunde komma ihåg hade James känt att något var fel. Vid sju års ålder hade han upptäckt att de inte ens hade någon likhet utseendemässigt. Som många andra barn hade han börjat fantisera om att hans riktiga föräldrar var kungligheter eller äventyrare på exotiska platser, långt utanför den slum där han själv bodde under miserabla förhållanden. Alla som bodde i närheten såg och hörde vad som hände, men ingen ingrep. Apatin och uppgivenheten i området var total. Ingen hade arbete och kriminaliteten var hög. En morgon när James var omkring tio år, hade han hittats på byns soptipp, totalt söderslagen av kvinnan. Då var det någon, som hade förbarmat sig och tagit honom till sjukhuset i Nairobi. Denne någon hade förklarat för sjukhuspersonalen vad som hände i skjulet som James kallade sitt hem. Polisen ingrep, häktade kvinnan och James blev placerad på ett barnhem. Det hade blivit rättegång. Under denna framkom att kvinnan var utstött från en massajstam på grund av att hon ansågs vara häxa, trots att hon var av kungligt

blod. James hade sakligt berättat om den dagliga misshandeln inför kvinnans brinnande hatiska blick. Andra vittnen från deras grannskap bekräftade hans historia. James fick fortsätta bo på barnhemmet och kvinnan dömdes till många års fängelse. Enligt James borde hon ha spärrats in på mentalsjukhus istället. När de förde ut henne från rättssalen hade hon skrikit och svurit åt James att hon skulle komma tillbaka och ta honom igen. Han skulle inte tro att han kunde komma undan. Billy och Jörgen hade suttit alldeles tysta, känt kalla rysningar i ryggraden och lyssnat till hans långa berättelse. Det fanns inte mycket att säga. Men Billy hade uttryckt förståelse för James reaktion under krogbråket med somalierna. Med tanke på James bakgrund var det inte så konstigt att han tog till nävarna för att försvara sig själv och det som var hans. När James var femton hade han börjat forska i sitt ursprung. Det fanns över huvudtaget inga dokument om var han hade blivit född, varken hos myndigheter eller på sjukhus. Han hade inte möjlighet att forska i hela Kenya och alla massajbyarna var uteslutna. Han var inte massaj, det hade han förstått. På barnhemmet hade han snabbt lärt sig kikuyustammens språk, han såg ut som en kikuyu och följaktligen hade han accepterat att han tillhörde den stammen, precis som all personal på barnhemmet. Men hans ursprung var fortfarande höljt i dunkel. En annan dag hade James och Billy bett Jörgen berätta mer om monstervågen i Magellans sund. Han hade visat en videosnutt från resan för att de skulle få en känsla för ovädrets magnitud. De tittade med stora oroliga ögon, skulle ett sådant fruktansvärt oväder kunna drabba dem under den här atlantkryssningen? Han hade lugnat dem och fortsatt att berätta hur han hade fått simma fram till kontrollerna på kommandobryggan i isande kallt vatten och lyckats vända upp båten mot returvågen innan han tuppade av. Nästa sak han mindes, var att han hade vaknat i sjukvårdshytten, skakande av köld, inbäddad i många lager filtar. Han hade också stolt berättat att när de kom iland i Buenos Aires hade Discovery Channel intervjuat honom och prisat honom för hans hjältemod. Så gick dagarna, vinden höll i sig och de gick sina skift vid rodret. En dag hade de drillning i knopslagning. Jörgen hade först lärt dem de vanligaste, pålstek och dubbelt halvslag. Sedan hade han hållit upp en arm med näven knuten, rört den upp och ner för att simulera sjögång och sedan bett dem slå en pålstek runt den. Det hade blivit mycket skratt och trevlig samvaro. De båda ex-legionärerna hade

njutit av den lekfulla stämningen fjärran från den allvarstyngda tillvaro de levt under de senaste tio, respektive tretton åren. James hade fastnat för seglingskonsten, kopplade ofta ur autopiloten och försökte hålla kursen manuellt och seglen i trim. En natt när James hade hundvakten, mellan midnatt och fyra på morgonen, hade han kopplat ur autopiloten. Klockan var tre och de andra sov i sina kojer. Natten var ljum, stjärnorna glittrade på en molnfri himmel framför honom, men bakom Kittiwake tornade mörka moln upp sig. Repen som var tvinnade runt ratten kändes som sammet i hans valkiga händer och den salta brisen gjorde honom klar i huvudet. Han hade känt en otrolig lättnad när han hade fått berätta om sin barndom. De hemska minnena hade på något sätt blivit avgiftade. Från att de hade varit ständiga tunga följeslagare som grumlat hans sinne, så hade de förvandlats till luft. Han hade känt sig lättare, som om flera kilon hade lämnat hans kropp. James tyckte i det ögonblicket att livet var underbart. Han noterade inte att en liten dimvirvel började växa på fördäck, framför ruffen. Den blev större och större och närmade sig rufftaket. Där delade den sig och de båda virvlarna rörde sig bakåt längs relingen, på var sin sida av båten. En meter framför rodret gick virvlarna ihop och växte till manshöjd. James vaknade ur sina funderingar och fixerade blicken förhäxat och misstroget på det obegripliga framför honom. Ett par intensivt gröna ögon stirrade hatiskt mot honom från virvelns centrum. Han stelnade till för ett ögonblick. Han kände igen den lysande galenskapen i blicken, men reagerade inte förrän en blek knotig hand sträcktes mot hans strupe inifrån virveln. Han skrek: ”Neeeeej!” Han släppte ratten, föll baklänges, slog huvudet i sittbrunnens bänk och tuppade av. Kittiwake lovade genast upp i vind och lade sig i vindögat, seglen började fladdra och den tunga bommen slog över med öronbedövande brak. I samma ögonblick började det spraka i masttoppen. Billy och Jörgen hade vaknat av smällen och båtens krängning. De kom rusande upp från kajutan. Billy stannade direkt och tittade mot masttoppen: ”Kolla, vad är det där? Det ser ut som om det brinner i masten. Grönt, det är knallgrönt och lyser.” Jörgen behöll kylan och sade beslutsamt: ”Ingen fara, ta rodret, sätt igång autopiloten, stäng luckan till kajutan, ta hem förseglet och reva storen. Det är oväder på gång, jag tar hand om James.”

Minuten därefter brakade ovädret loss. Vinden tilltog i styrka, blixtar lyste upp himmeln och regnet började ösa ned. Som den militär han var, hade Billy utfört sina uppgifter snabbt och smidigt, hela tiden sneglande på masttoppens gröna sprakande eld. Han var tvungen att erkänna för sig själv att han var rädd. Eldstrider, slagsmål, hunger, uttorkning och andra strapatser klarade han av utan svårighet, men det här var något han inte förstod sig på. Det skrämde honom. Sjögången kom snabbt, skummet piskade båten och vågorna sköljde över båtens förstäv. Båten krängde och rullade, Billy kände det som att magen åkte hiss upp och ner, men han var mera rädd för sprakandet i masten än för sjögången. Jörgen hade lagt sig på knä under sittbrunnens tak och börjat undersöka James. Han konstaterade att James hade ett skrapsår i bakhuvudet. Det verkade inte allvarligt, inte speciellt djupt och inget blod. James började kvida och vrida på kroppen, som om han ville komma undan från något. Jörgen tog tag i hans axlar, skakade honom lätt och sade: ”James, vakna, du har fallit baklänges och slagit skallen i och svimmat.” James mumlade med rösten full av panik: ”Hon var här, hon var här.” ”Vem då? Frågade Jörgen. ”Häxan, hennes blick, hennes brinnande gröna ögon, hon stirrade på mig och försökte..” Jörgen sade till Billy, som nu hade ställt sig vid rodret och kontrollerade, helt i onödan, att Kittiwake höll kursen: ”Han yrar, vi måste få honom att klarna till i huvudet.” Jörgen vände sig mot James igen: ”James, lyssna, det hände någonting med dig, du var trött och så fick vi St. Elmseld i masten. Den lyser grönt och sprakar, det måste varit den du fick syn på.” Billy stod vid ratten bakom Jörgen och frågade: ”Är det farligt, vad kan hända?”

”Ingenting, jag har aldrig sett det förut, bara läst om det. Det har någonting med åskvädret och elektriska urladdningar att göra.” Han tittade upp mot masten: ”Titta, nu är den borta. James, om du kan resa dig så går vi ner och lägger dig. Vi kollar såret i ditt huvud i morgon. Du kommer att få en rejäl bula, men det blöder inte.” James reste sig, fortfarande mumlande, och tog några stapplande steg i sjögången innan han med stöd av Jörgen tog sig ner till sin koj. Jörgen tog fram en sömntablett och gav honom. Han somnade snabbt och Jörgen gick tillbaka till Billy på däck. Billy frågade: ”Vad tror du hände?” ”Vet inte, han skulle kunna ha blivit träffad av blixten men det verkar inte troligt. Jag såg inga brännskador eller sotiga hål i kläderna. Förmodligen hörde han hur det sprakade i masten, tittade upp, tappade balansen i en vågdal och föll baklänges.” ”Men det här med häxan då?” ”Han drömde väl när han var avsvimmad, eller så hallucinerade han när han såg Elmselden. Sådana här hjärnspöken är inte ovanliga under de nattliga vakterna. Ensamseglare berättar ofta liknande historier.” Billy nickade och skakade på huvudet samtidigt, men accepterade förklaringen och sade: ”Du är en cool kille Jorgen, bara så att du vet det.” Jörgen log och föreslog att Billy också skulle gå till sängs, vädret var inte speciellt kul att vara ute i. De kom överens om att byta vakt klocka åtta på morgonen. Det dåliga vädret drog snabbt förbi och när Billy kom upp på däck igen hade det mojnat. Han hade med sig två koppar kaffe. Det blåste lätt vind, Jörgen satt och vilade i sittbrunnen. Solen strålade och en albatross hade slagit följe med Kittiwake. Jörgen frågade om James fortfarande sov och fick ett jakande svar.

Han sade: ”Bra, låt honom sova, han verkade nästan vara chockad.” James sov i tjugosex timmar, de andra två delade på vakterna utan att knota. De hade kört sextimmars för att den som sov skulle få en längre sammanhängande vila. James såg samlad ut när han så måningom hade stuckit upp huvudet ur kajutan. De hälsade glatt från bordet i sittbrunnen och bjöd in honom. Ett par stora nygrillade guldmakrillar låg på ett uppläggningsfat tillsammans med kokt potatis och bengalisk mango chutney. Billy sade: ”Som du ser har vi haft fiskelycka, kom och sätt dig.” ”Ja, jag vaknade av doften av grillad fisk.” Han tystnade, studerade den bengaliska chutneyn som en främmande kropp på ett atlantiskt middagsbord, fortsatte sedan generat: ”Vad hände egentligen? Jag kommer bara ihåg det som en diffus mardröm, och så har jag en monsterbula i bakhuvudet.” Jörgen svarade innan Billy han säga något: ”Vi tror att du blev rädd för en hallucination, eller snarare en illusion, en yttre händelse som hjärnan gör om till något annat än vad det är. En skugga kan bli en hand, en snabb rörelse av en spindel eller fågel kan bli något hotfullt. Vi fick St. Elmseld i masten, du tittade upp, tolkade om det till något du var rädd för. Du tog ett steg bakåt, snavade, föll, slog skallen i bänken och tuppade av. Sådana illusioner får ofta trötta ensamseglare. Likadant när man står på hundvakten och klockan börjar närma sig fyra. En hallucination är en inre skapelse som inte behöver någon yttre trigger, ett hjärnspöke om man så vill. Ett annat vanligt fenomen är att man kan få en känsla av att man betraktar sig själv utifrån, ibland som om man satt uppe i masten och betraktade sig själv uppifrån. Man får ett observerande jag och ett upplevande jag. Ibland använder jag den metoden medvetet för att få lite distans till mig själv när jag har något att fundera över, ett problem eller ett beslut jag måste fatta. Det ger mig en känsla av sammanhang. Men det hände inget övernaturligt, utom möjligtvis att ovädret drog förbi osedvanligt snabbt.” James blev något lugnare, tackade Jörgen för utläggningen och sade fundersamt:

”Märkligt, för första gången i mitt liv har jag fått vänner. Så känns det i alla fall. En flickvän har jag haft, men det slutade med katastrof på den där illa beryktade krogen i Nairobi. Några riktiga kompisar som ställt upp för mig när det varit trubbel har jag aldrig haft. Jag hängde ihop med de lite äldre kriminella killarna i slummen där jag bodde, men de kunde sälja en för en spottstyver och var aldrig riktigt snälla mot mig. Som yngst blev jag ofta hackkyckling.” Han tittade på de båda andra, nästan generat. Billy svarade: ”Jag hade en riktig polare i Cardiff, han kallades Bonzo. Han ställde upp och hjälpte mig sticka efter kuppen. Visserligen fick han ordentligt betalt, men han hade ställt upp utan betalning också, det är jag rätt säker på. Undrar vad som hänt med honom? Vad gäller flickvänner så har jag aldrig haft någon stadig, bara tillfälliga bekantskaper. Har du haft något långvarigt förhållande, Jorgen?” ”Ja, jo, det kan man säga. Kommer ni ihåg Hajen 1? Ni vet, den där Spielbergfilmen där de sitter i kajutan och jämför sina sår efter hajangrepp. Då pekar en av dem på sitt hjärta och berättar att en kvinna krossade det. Det såret var värre än alla hajbett. Så var det för mig också. Hon stack med en trist speditör som förmodligen samlade frimärken och hade förstoppning. Då gifte jag mig med båten istället och gav mig ut på de sju haven, för att inte bli bitter och förgrämd. Vilket jag hoppas att jag har lyckats med.” Han småskrattade och tittade frågande på de andra. De log och nickade. Han fortsatte: ”För övrigt har jag valt bort alla tärande vänner. Det innebär att jag i dagsläget inte har några vänner kvar. Vi som sitter här är enligt min mening än så länge bara bekanta.” Billy och James tittade på varandra. Han hade uppenbarligen tänkt igenom det här med vänner och bekanta ordentligt. Billy höjde ett ögonbryn mot James, knyckte lite omärkligt på huvudet och ryckte på axlarna, lite försiktigt för att Jörgen inte skulle observera den outtalade frågan. James skakade omärkligt på huvudet. Nej, han skall inte invigas i diamantjakten. Billy antog att James blev lite kränkt när Jörgen avslog hans vänskapsinvit. Visst hade han trott på Jörgen, men James kunde inte skaka av sig känslan av att de brinnande gröna ögonen hade varit verkliga. St. Elmseld och elektriska urladdningar? Jovisst, men innerst inne visste han att häxan, som han kallade

henne, fortfarande levde och var efter honom. Hennes riktiga namn hade han förträngt långt ner i det omedvetna och han ville inte få tillbaka det. Det smärtade för mycket. Nu var han på väg till sitt hem, vilket också var hennes domäner. Han ryste vid tanken. Hon var kanske utsläppt ur fängelset vid det här laget. Barnmisshandel var inget man bedömde som särskilt allvarligt i Kenya och hennes fängelsestraff hade säkerligen inte blivit särskilt långt. Han hade tappat minnet från rättegången och hade ingen aning om vilken påföljd hon hade fått. De seglade vidare mot nordost i den stadiga vinden. Ingenting dramatiskt hände under den fortsatta seglatsen. Stämningen hade blivit avvaktande efter Jörgens utspel om vänskap och James och Billys beslut att inte blanda in honom i diamantjakten. Nu ville de båda före detta legionärerna bara komma i land och fortsätta färden. Därför jublade de när Jörgen deklarerade att de hade Kanarieöarna i sikte på babords sida. Om några dagar skulle de snart sikta den afrikanska kusten, efter tjugosex dagars segling. Årorna rörde sig ljudlöst i vattnet. Jollen gled stadigt frampå den lugna vattenytan. De hade närmat sig land på natten, så de hade aldrig behövt den marockanska flaggan. Stjärnorna gnistrade och ett svagt månljus lyste upp stranden. Inga lampor var tända i husen som låg nere vid havet, men de kunde se de blinkande neonljusen inne i Agadir. De kände sig säkra på att kunna smyga iland osedda. Klockan var fem på morgonen och planen var att de skulle leta sig fram till något turistområde, där de kunde blanda sig med folk som var tidigt uppe för att äta frukost. När jollen skrapade mot sandbottnen viskade Jörgen: ”Lycka till grabbar och tack för sällskapet.” De svarade inte, han verkade lättad att bli av med dem. Billy och James tog tag i sina säckar, hoppade iland och tryckte ut jollen. Jörgen började ro tillbaka utan att vinka. Billy ryckte på axlarna och viskade: ”Han är väl eremit i själen.” James påpekade, också viskande, att säckarna kunde bli ett problem eftersom de var så stora. De bestämde att de först skulle söka upp ett hotell, be att få ställa in bagaget i deras förvaringsrum samtidigt som de bokade in sig för natten. De gick in mot Agadir längs stranden, men insåg snabbt att deras siluetter skulle synas för bra med havet som bakgrund, trots att det rådde kolmörker. Därför

valde de en väg närmare husen. Med målmedvetna, men tysta steg fortsatte de mot neonljusen inne i staden, hela tiden med skärpta sinnen och fokus på var de satte fötterna. De visste att man i mörker skulle fixera blicken bredvid objektet man ville ha koll på. Det perifera seendet var bättre i mörker än det centrala. De hade landat jollen söder om Agadir. Precis när det första gryningsljuset började tränga bort det kompakta mörkret kom de in på något som de uppfattade som en privat hotellstrand. De hade erat flera liknande men beslutat sig för att fortsätta tills det började ljusna. De gick upp till hotellet och läste på fasaden: ”Sofitel Agadir Royal Bay Resort”. ”Här kan vi bo som kungar”, hade James sagt. Billy stannade till, öppnade säcken och letade upp portföljen där han hade sina besparingar och sade: ”Lika bra att vara förberedd.” Han tog upp sedelbuntar med både amerikanska dollar och euro under James förvånade blick. Sedan skyndade de sig in i receptionen. En sömndrucken portiär tittade förvånat på dem. De förklarade att de hade precis hade seglat in från Essauira och behövde två rum för natten. De var beredda att betala för den gångna natten också om det fanns rum klara redan. Fanns det inga klara skulle de kanske kunna ställa sina säckar i bagageutrymmet under dagen? Den sömndruckne portiären blev förvirrad och började bläddra i sin liggare. De höll andan och hoppade att han inte skulle be att få deras . Billy sade snabbt: ”Vi betalar gärna i förskott, tar du euro eller amerikansk dollar?” Portiären stammade: ”Äh, det går bra med dollar och vi har faktiskt rum till er. Rummen kostar tvåhundra dollar per natt. Två nätter, två rum skulle bli åttahundra dollar.” Han tittade frågande på Billy som hade skött konversationen. Billy lade direkt upp en packe med tio hundradollarsedlar. ”Varsågod, där är tvåhundra i dricks för god service.” Han hoppades att kunna distrahera portiären så att han skulle glömma

kontrollera deras . Portiären gjorde stora ögon, rafsade snabbt till sig pengarna, skalade av två hundradollarsedlar, stoppade dem i fickan och såg sig omkring, som om han gjorde något förbjudet. Förmodligen hade de ett avtal om att dela all dricks mellan personalen på hotellet, vilket han just då tyckte var en utomordentligt dum idé. De fick sina kortnycklar och gick nöjda till sina respektive rum. På vägen dit frågade James: ”Du Billy, hur mycket pengar har du egentligen? Jag är redan skyldig dig femhundra dollar och det finns en botten i min plånbok. Jag är inte riktigt säker på att jag kan matcha ditt tempo.” ”Strunt i det James. Det är pengarna jag har kvar från rånet. Vi har något stort på gång och du är den som har bäst möjligheter att hjälpa oss mot målet. Du kan språket och känner till kulturen, jag hade varit chanslös utan dig. Jag föreslår att vi lägger ihop allt vi har i en gemensam kassa och sedan kör vi så det ryker.” ”Okej Billy, vi har ett avtal, give me five!” De slog ihop sina händer och skrattade. Säckarna lade de in i sina rum, innan de gick till frukostmatsalen och blandade sig med badturisterna. På förmiddagen lade de sig vid poolen, drack paraplydrinkar och planerade resten av dagen. Efter en lunch, bestående av Couscous Royal med dåligt kryddade kycklingbitar och gröna ärtor satte de sig i Billys rum och ringde till Jean-Jaques. När han hörde vem det var, utbrast han skrattande: ”Alors, mon ami Pilli, det gläder mig oerhört att höra din svampiga engelska brytning igen. Var är du och vad sysslar du med nu för tiden?” Billy berättade att han lämnat legionen, befann sig i Agadir med en kamrat och han behövde hjälp med något som inte var lämpligt att tala om i telefon. JeanJaques hade genast blivit allvarlig och prompt bjudit in dem till sitt hus i Casablanca. Han gav dem snabbt instruktioner om hur de skulle ta sig dit med buss på lämpligaste sätt. Han avslutade samtalet med: ”Ring mig igen när ni vet er ankomsttid, så hämtar jag er vid busstationen.” Billy och James lämnade hotellet utan att utnyttja sin förbetalda natt. De gick in mot Agadir centrum för att leta upp en busstation. En timme senare satt de och såg ut över öknen genom ett bussfönster, på väg norrut mot Casablanca. De hade

haft tur och hittat en busslinje som följde den nyöppnade expressväg som kallades A7, gick över Atlasbergen och som bara gjorde några få stopp, bland annat i Marrakech. Sträckan var fyrtiofem mil och resan tog sju timmar. De sov den mesta av tiden, lugna över att ha en plan och en tillförlitlig kontakt. Klockan nio på kvällen möttes de av en gladlynt Jean-Jaques på Casablancas busstation. Han log ett brett leende, kramade om Billy och hälsade formellt på James med en handskakning.

Kapitel 8

Nära nutid. Casablanca. Jean-Jaques tog med dem till sin bil. En gammal röd Mercedes-Benz W08, tillverkad 1930. James och Billy blev imponerade av det gamla lyxåket med reservhjulet hängande på utsidan. Den verkade vara i perfekt skick och JeanJaques kunde inte dölja sin stolthet över veteranbilen: ”Det här är den enda i sitt slag i Marocko, förmodligen i hela Nordafrika. Hon är en kunglighet, lika dyr i drift, två och en halv liter bensin milen, men det drabbar ingen fattig.” Han skrattade och tittade på de två andra, som för att få bekräftat att det här var hans ögonsten. Han var klädd i ljusa vida byxor, blå skjorta och en bredbrättad hatt, gjord av känguruskinn, inköpt på en australienresa för några år sedan. ”Hoppa in grabbar, så drar vi hem till mig.” De satt och njöt av bilfärden. Mercedesen rullade mjukt fram på de dåliga grusvägarna i utkanten av Casablanca. Fjädringen var uppenbarligen i lika bra skick som resten av bilen. Billy frågade: ”Det verkar ha gått bra för dig sedan du pensionerade dig, Jean-Jaques. Vad gör du nu för tiden?” ”Jag har ett litet fraktflygbolag som jag opererar härifrån. Jag flyttar det mesta i styckegodsväg, som kunderna snabbt vill ha till olika destinationer. Jag har tre plan och tre anställda piloter, jag flyger själv också. Titta! Där är mitt hus.” De körde in på en uppfart. Huset var ganska litet, men Billy tyckte att det såg välhållet ut, åtminstone vad han kunde se trots att mörkret hade fallit. Det låg isolerat en bit utanför staden och var omgärdat med ett trästaket. De hoppade ur bilen och gick in. Jean-Jaques visade in dem i ett sovrum med två sängar och sade:

”Hoppas ni inte har något emot att dela rum, pojkar. Huset är inte stort och det är vad jag kan erbjuda. Ibland kör jag persontransporter och om kunden kommer som ni, sent på kvällen, så erbjuder jag dem övernattning här, all inclusive. Lägg era säckar här, så sätter vi oss på altanen en stund.” De gjorde som han sade och kände sig upprymda av hans glada humör. Han hade en road glimt i ögonen hela tiden, kallade dem pojkar och spred god energi runt sig. Billy kunde förstå att han var framgångsrik med sitt lättsamma humör och sin skarpa hjärna. När de satte sig vid ett ljust träbord på altanen, som var upplyst av några fotogenlampor, slog Jean-Jaques upp tre glas pastis och skrattade till igen när han sade: ”Man är väl fransman i själen, trots att jag inte varit hemma på tjugo år. Chin chin pojkar, trevligt att ha er här, berätta nu vad ni behöver hjälp med.” De höjde sina glas och njöt av lakritssmaken i den kalla drycken. James och Billy visste inte riktigt var de skulle börja och hur mycket de skulle avslöja för fransmannen. James kände sig lite irriterad över sig själv för att de inte hade avhandlat detta under bussresan. Skulle de dra en trovärdig historia eller berätta sanningen. När han satt och grubblade över detta började Billy prata. Han berättade sin bakgrundshistoria med rånet och att de nu hade lämnat legionen för att försöka sig på kaffeodling i Kenya. Där var James hemmastadd med språket och kulturen, vilket skulle underlätta en etablering. Eftersom de var osäkra på om preskriptionstiden var ute, vågade de inte röra sig legalt. De behövde alltså hjälp med att komma in i Kenya inkognito. Jean-Jaques tittade på James: ”Och du då, är du också efterlyst och skall bli kaffeodlare?” James hade först blivit förvånad över lögnen och tvekade lite innan han svarade: ”Jag är förmodligen efterlyst för dråp på en somalier. Jag hamnade i ett slagsmål som slutade olyckligt på en krog i Nairobi för tio år sedan, men det är som med Billy, jag vet inte om jag är ute ur polisens rullor.” Jean-Jaques nickade allvarligt och sade: ”Ja, jag förstår och jag kan se er två plocka kaffebönor med era frökenhänder.” Sedan brast han ut i ett gapskratt för att nästa sekund bli allvarlig igen:

”Pojkar, pojkar, jag trodde vi var vänner. Kaffeodling? Kunde ni inte komma på något bättre? Ni får inte förolämpa mig med skitprat. När du drog din historia om kaffeodling såg jag att James liknade en förvånad kamel. Seså, jag förlåter er för den här gången, ni verkar inte vara direkt ihoppratade. Ta en pastis till och berätta sanningen om varför ni vill till Kenya.” Billy blev knallröd i ansiktet, suckade djupt, tog en klunk till ur det påfyllda glaset och sade: ”Ursäkta Jean-Jaques, det är som du säger, vi pratade inte ihop oss på bussen, vilket var idiotiskt.” Han tittade på James som ryckte på axlarna och nickade. Billy drog hela historien, från början till slut. Jean-Jaques lyssnade uppmärksamt, nickade då och då och lutade sig tillbaka i stolen. När Billy hade slutat prata satt de tysta en stund. Jean-Jaques sade efter en stunds reflekterande: ”Jag godtar er ursäkt, men är ni säkra på att ni verkligen vill ge er ut på ett sådant här korståg för att jaga något som kan vara en myt?” James svarade: ”Det kan vara en myt, men när jag träffade Billy i Guyana och började prata, visade det sig att vi båda hade hört om diamanterna från helt olika håll. Våra historier hade stora likheter med varandra, vilket i och för sig inte bevisar något, men det stärker trovärdigheten.” ”Hm”, muttrade Jean-Jaques och började fundera. ”Det kan naturligvis finnas en hög grad av sanningshalt i er historia. Det ni vill är att få hjälp av mig att ta er in i Kenya obemärkt?” De båda andra nickade. Jean-Jaques fortsatte: ”Kenya är relativt stort, vet ni mer exakt vart ni vill?” Billy svarade: ”Farsan pratade om att hans regemente låg på en plats som hette Kaijado, vet du var det ligger?”

”Ja, ungefär. Det skulle kanske gå att ordna, men det kostar. För det första undrar jag om ni har pengar för ett sådant projekt? För det andra undrar jag om ni verkligen är efterlysta. Tror ni verkligen att Franska Främlingslegionen skulle ta in ett par efterlysta personer i sina led?” James och Billy stirrade på honom med förvånade ögon utan att säga någonting. Jean-Jaques fortsatte: ”Ni har väl inte kunnat, eller vågat kontrollera, eller hur?” Möjligheten att de inte ens var efterlysta kom som en chock för dem båda. Tanken på att de tillbringat tio, respektive tretton år på flykt utan anledning var förlamande. De hade ingen möjlighet att bemöta hans spekulationer, därför svarade Billy, mest för att avleda tankarna på om de var efterlysta eller ej: ”Om du berättar hur du tänker och kalkylerar kostnaden, så får vi se. Vi har pengar, men jag vill gärna veta hur det skall gå till.” Jean-Jaques nickade, tog en klunk pastis och tittade ut över den månbelysta öknen, innan han fortsatte: ”Okej, vi lämnar den heta potatisen, men en sådan här underbar natt skall vi inte slösa bort med tråkigt affärsprat. Vi tar ett glas till, sedan går vi och lägger oss. I morgon tar vi upp diskussionen igen. Om vi kommer fram till en överenskommelse ringer jag några samtal och ser vad jag kan göra. Okej?” James och Billy instämde. De satt kvar en stund, njöt av tystnaden och den ljumma natten. Sedan sade de god natt och gick till det gemensamma sovrummet. På vägen dit sade James till Billy: ”Vi verkade nog korkade som inte hade kollat det där med efterlysningarna, eller vad tror du?” ”Jo, men med tanke på all tid och alla ansträngningar vi lagt ner på att prata om preskriptionstider, smygande in i Afrika och pengarna vi betalade för seglingen, så föreslår jag att vi fortfarande anser oss efterlysta och fortsätter vara så osynliga vi kan. Det känns säkrast, eller hur? ”Du har rätt som vanligt, sov gott.”

”Du med.” Dagen efter blev de väckta av Jean-Jaques som gick rakt på sak: ”Om ni fortarande vill hålla er plan kan jag ordna det, men det kostar. Hur mycket har ni?” Billy satte nästan morgonkaffet i halsen av Jean-Jaques rättframhet. Han hämtade sig snabbt och spelade tillbaka frågan: ”Vad är det som kostar?” ”Ha ha, mon ami, tror du att jag skulle lura av er era surt förvärvade slantar från den gloriösa tiden i legionen? Det som kostar är tid, min tid, för att jag måste flyga er själv. Sedan kommer flygbränsle, fallskärmar, hjälmar med inbyggd höjdmätare som ger olika signaler beroende på vilken höjd ni är på, glasögon med mörkerseende och overaller. Till detta kommer mycket mutor till tjänstemän på de småflygplatser jag kunnat identifiera längs vägen. Vi måste nämligen mellanlanda, tanka och övernatta. Det är ungefär 630 mil flygvägen, så det tar tre till fyra dagar. Det går inte att sträckflyga med ett sådant litet plan. Som ni kanske redan har förstått, så måste ni hoppa på natten, men det är väl ingenting för ett par sådana durkdrivna stridisar som ni.” Han ryckte på axlarna och skrattade igen: ”Nå, skall det bli något, eller?” Hans goda humör, beslutsamhet och energi smittade av sig. De båda andra log, Billy reste sig och gick tillbaka in i sin sängkammare och hämtade portföljen. Han kastade den till Jean-Jaques och sade: ”Det finns ungefär femtiofemtusen euro i femhundrasedlar i den där, hur långt räcker det?” Innan den andre hann svara, sade James: ”Jag kan bidra med trettiotusen.” ”Det räcker, men jag räknar med en liten bonus om ni hittar diamanterna.”

Han sträckte fram handen, de båda andra tog den som en oskriven bekräftelse på deras uppgörelse. Efter morgonbestyren körde Jean-Jaques ut dem till en hangar vid en litet flygfält i närheten av Casablancas ordinarie flygplats. De hoppade ur bilen, öppnade de stora portarna till hangaren och gick in. Jean-Jaques började prata, inte utan stolthet i rösten, samtidigt som han pekade på ett ensamt flygplan därinne. Det såg litet ut i den stora hangaren: ”Den där blå-vita kärran är en Turbo Beaver, ett praktiskt och mångsidigt flygplan som kan ta både styckegods och agerare. Jag kan ta upp till tio fallskärmshoppare åt gången. Planet har starka motorer, är otroligt pålitligt och har en landningsträcka på trehundra meter, vilket innebär att jag kan landa på vägar, uppröjda skogsstigar, sandstränder med tillräckligt hårt packad sand och..” ”Håller du på att sälja flygplanet till oss?” Det var James som hade blivit otålig och ville iväg. ”Ja, ja, ursäkta, men jag är nästan förälskad i maskinen. Följ med hit så skall ni få era grejer. Era säckar får vi bara slänga ut från planet och beräkna nedslagsplats, inget annat att göra. Har ni något ömtåligt i dem får vi lasta av det här, så får ni hämta det när ni är klara med allt ni skall göra. Eller så kan ni ge mig er nya adress i bushen så skickar jag det. ” Han småskrattade åt sitt eget skämt och öppnade en låda av ansenlig storlek som hängde fastskruvad i hangarväggen. Ur denna tog han två fallskärmar och lämnade över till Billy och James: ”Det är två vingfallskärmar på 15 kvadratmeter, jag tog små så kommer ni ner fortare.” Han kiknade av skratt och dunkade James i ryggen. James såg lite skeptisk ut men Jean-Jaques fortstatte plocka fram resten av deras utrustning. När de hade fått allt de behövde pekade han på en skylt till ett omklädningsrum i bortre delen av hangaren: ”Gå dit och byt om till overallerna så packar jag in era prylar i planet så länge.” Fyra dagar senare. Det var helt mörkt under dem, men den ökande signalfrekvensen från

höjdmätaren i deras hjälmar talade om för dem att marken närmade sig snabbt. Båda två var rutinerade hoppare och böjde lite på knäna för att dämpa stöten när de slog i. Mörkerglasögonen visade sig vara till stor hjälp. De kunde se från hundra meters höjd, att de var på väg att landa i öppen savann. De kunde också skymta bebyggelse en bit bortom nedslagsplatsen, vilket de förmodade var Kaijado. Till deras stora förvåning fick de dessutom direkt syn på säckarna de hade kastat ned från flygplanet. Klockan var fem på morgonen och de hade sovit hela den sista etappen från en liten improviserad flygplats i det nya landet Södra Sudan. De hade planerat att ta mark precis före gryningen för att kunna stoppa undan fallskärmarna, leta upp säckarna och oförmärkt promenera in i byn. Så här långt hade planen fungerat. När de hade gett Jean-Jaques alla pengar de hade, hade han i sin tur lämnat över en ansenlig bunt Kenyanska shilling till dem för att de skulle klara sig när de var på plats. De vek ihop sina fallskärmar, gick och hämtade sina säckar och stuvade ner utrustningen i dem, skärmar, hjälmar och mörkerglasögon. De behöll overallerna på, de var praktiska och varma i morgonkylan. Enda nackdelen med dem var att de eventuellt skulle väcka onödig uppmärksamhet i byn, men de brydde sig inte, de var framme och kände sig säkra. Det skulle inte bli svårt att hitta folk med information i byn. Kaijado hade cirka tiotusen invånare, nästan utslutande massajer, vilket var skälet till att engelsmännen hade satt upp sitt läger här. James berättade att namnet på byn betydde den långa floden och kom sig av att det rann en flod i utkanten av byn. Han visste inte hur han visste det. De började gå bort mot bebyggelsen. Det började kittla i Billys mage av förväntan. Här hade hans pappa befunnit sig under det fruktade Mau Mau upproret och upplevt fantastiska äventyr. Billys barnasinne satt fast förankrat i hans personlighet och hans erfarenheter som militär under tio års tid hade inte dämpat hans äventyrslusta. James kände sig mera orolig än förväntansfull. Det här var häxans hemmaplan och han visste inte om hon var död, levande eller satt inspärrad någonstans. Hur som helst så hade de kommit överens om att James skulle prata. Det enda goda han hade fått med sig av häxan, var att han kunde prata massai. Det ljusnade i öster. Folk hade redan gått ur plåtskjulen som låg i utkanten av Kaijado. De ställde sig vid vägkanten, till synes utan mål och mening. Billy frågade James varför de stod där och bara tittade. Han svarade: ”Jag vet inte riktigt, men så ser det ut i utkanterna av städer och byar i hela Kenya. Folk är arbetslösa och vill inte vara inne i sina förfärliga plåtskjul och trähyddor mer än nödvändigt. Här ute får de åtminstone frisk luft och kanske får

de en chans till jobb, om det skulle råka era någon som behöver arbetskraft. Dessutom kan de stå och prata med grannar, som är i samma eländiga situation.” Billy skakade på huvudet när han insåg vidden av misären. De fortsatte gå in mot det lilla centrum som fanns i byn. Ibland låg det säckar läng vägen med skyltar som berättade att det fanns träkol till salu. James berättade att många familjer tillverkade kol bakom sina skjul för att i bästa fall få in en liten slant till majsmjöl, som de kunde göra gröt av. Solen hade börjat värma och de insåg att deras gröna overaller inte var så ändamålsenliga som de hade tänkt. Dessutom stirrade alla på dem med ängslan i blicken, som om de var någon form av myndighetspersoner eller militärer. Deras okonventionella bagage gjorde inte saken bättre. När de erade en ananasplantage med gårdsförsäljning beslutade de sig för att gå in, köpa några kilo och samtidigt be att få låna toaletten för att klä om till mindre iögonfallande klädsel. Den gamla massajkvinnan som sålde ananasen och lät dem låna toaletten tittade nyfiket på dem, när de kom ut i nya kläder. Hon frågade artigt och leende om det hade varit för varmt för mzungon. Hennes tänder var förvånansvärt intakta trots hennes, till synes, höga ålder. De småpratade en stund om ananasodling och om hon var bekant med byns befolkning. Hon svarade jakande och berättade att hon växt upp i trakten. James tolkade för Billy som inte förstod ett enda ord av deras konversation. James beslöt sig för att chansa och frågade kvinnan om hon kände till historien om en massajhövding som hade upplösts i luft efter att ha blivit skadad av djurbett. Hon såg först förvånad ut, sedan lutade hon sig fram över disken och viskade: ”Han blev en ond ande och hans syster blev galen och försköts från byn. Han visar sig fortfarande ibland och det sägs att han bor i en manyatta på ett ensligt ställe vid foten av Mount Kenya. Det är inget någon talar om längre, alla är rädda. Mycket rädda.” ”Vad är folk rädda för?” Kvinnan knep ihop ögonen: ”Jag vet inte mer, nu måste ni gå.” James vände sig mot Billy som sade: ”Erbjud henne pengar om hon berättar mer.” James tog fram några sedlar och låtsades räkna, samtidigt som han tittade

kvinnan i ögonen. Hon tittade lystet på sedelbunten, sedan sträckte hon fram handen och tog emot en sedel och sade: ”Han hette Rredan och hans syster svor på att hämnas.” ”Vem då på?” Kvinnan sträckte ånyo fram handen och fick en ny sedel. ”Hans motståndare var en trollkunnig medicinman som kallades Det Vassa Svärdet. Hans riktiga namn var Itimu.” Ny sedel. ”Han hade, eller har tre söner. En av dem följde alltid med Itimu i allt han gjorde. Han heter Kennedy, är numera parkvakt i Masai Mara och bor i ett hus i närheten.” ”Bra. Hur kan vi hitta den här Rredan?” Nu började skräcken lysa i ögonen på kvinnan. Hon stoppade ner sedlarna i en påse under disken och började fäkta avvärjande med händerna: ”Inte mer, inte mer. Jag säger inte mer, gå nu.” De förstod att de inte kunde få ut mer information av kvinnan och gick ut på vägen igen. Billy sade: ”Bra James, vi har två namn, men vi måste ha en bil.” ”Du har rätt, vi går in i byn och ser om vi kan hitta en bilverkstad, som i bästa fall har en skrothög vi kan hyra.” Båda två kände sig väl till mods. De hade fått bekräftat att det hade hänt någonting, som stämde med de berättelser de tidigare hade fått höra från sina olika källor. En timme senare satt de i en öppen jeep av äldre modell. De hade fått hyra den av byns bilverkstad. Fjädringen hade sett bättre dagar, men för övrigt fungerade den utan mankemang. De lade in sina säckar i baksätet och hoppades att det inte

skulle börja regna. Billy letade upp kartan, som mekanikerna hade kastat in i handskfacket och dirigerade James, som satt vid ratten, mot Masai Mara nationalpark. De tänkte börja med att söka upp parkvakten, som den gamla kvinnan hade tala om. Om de inte kunde finna honom var planen att intervjua massajerna som arbetade där och försöka få mer klarhet i den försvunna massajhövdingen, som enligt kvinnan hade blivit en ond ande. Väl framme vid grindarna till nationalparken tog det inte lång tid att få reda på var Kennedy bodde. Personalen som var i tjänst hade mer än gärna stått till tjänst. Billy och James hade resonerat fram och tillbaka om vem som skulle börja tala med Kennedy när de hittade honom. De kom fram till att det var bäst att närma sig försiktigt och på något sätt få grepp om hans person först, innan de kom fram till själv ärendet. Det vill säga om de överhuvudtaget skulle göra det. Planen var inte glasklar, men de bestämde att Billy skulle knacka på och utge sig för att vara engelsk turist, vars pappa hade varit i trakterna under upproret. Han skulle bara vilja lära sig mera om landet i allmänhet och Masai Mara i synnerhet. Men han fick vända vid husets grind. En kvinna meddelade inifrån trädgården att Kennedy arbetade och förmodligen var ute i nationalparken. Billy svor över vakterna vid grinden, som enligt honom, måste ha varit informerade om att deras chef var inne i parken. ”Pole, pole, lugn och fin, här i Afrika bryr vi oss inte så mycket om var folk håller hus och vad de sysslar med. Vi kör tillbaka och ser om vi kan hitta en ond ande istället.” Billy som fortfarande var irriterad på att de förlorat tid svarade: ”Värst vad du blev afrikansk plötsligt.” James bara skrattade och började köra tillbaka till nationalparkens stora ingång. Ett hundratal meter före ingången stod en äldre massaj i traditionell klädsel. James stannade bilen, hoppade ur, gick fram till mannen, sträckte fram högerhanden och sade artigt: ”Jambo, jag heter James och undrar om du skulle vilja lägga några minuter på att samtala med min ringa person och min vän mzungon där?” Massajen nickade, log och pekade på en plätt i det torra glesa gräset en bit från vägen, dit han gick och satte sig med korslagda ben. De båda andra gick efter. Efter att Billy också hade hälsat, satte de sig framför mannen. James började

prata massai, vilket fick den gamle att uppskattande höja ögonbrynen: ”Gamle man, min vän mzungon där och jag är folklivsforskare från universitetet i Nairobi och vi undrar i all ödmjukhet om du skulle vilja vara vänlig att hjälpa oss med att få klarhet i en historia, som både han och jag har hört talas om från olika håll?” ”Och vad skulle det vara för historia?” ”Jo, det talas om att en av era hövdingar skulle ha försvunnit i tunn luft, efter att ha varit inne i någon sort fejd med en trollkunnig motståndare. Han kunde, enligt historien, kontrollera djuren och fick en jätteflock mungos att anfalla en massajby. Vet du någonting om detta?” Den gamle massajens ögon spärrades upp och fylldes med både rädsla och nyfikenhet. Han satt tyst en lång stund och vaggade fram och tillbaka som om han försatte sig själv i någon sorts tillstånd av inre harmoni, innan han började prata. Då blev han pratsam, uppenbarligen stolt över att besitta information som två lärda herrar från universitetet i huvudstaden var intresserade av: ”Han försvann inte. Eller så kom han tillbaka, ingen vet egentligen säkert. Men det alla vet, är att han ibland visar sig med sitt mäktiga spjut. Då blir de klentrogna rädda och pratar om onda andar och spöken. Jag tror att han bara har dragit sig undan för att han tyckte byfolket svek honom och kastade sedan dessutom ut hans syster ur byn. Hon ansågs bli galen av sorg när han försvann och begick senare rysliga brott i hämndens namn. Hon är död nu, vi vet precis när hon dog, för att det hände konstiga saker den dagen. Kor dog av blixtnedslag, ormar kröp ur sina skinn och fåglar föll döda ned från himmeln. Jag tror att hennes ande ville straffa byn.” James svarade: ”Strunta i systern. Vi är bara intresserade av hövdingen. Vet du vad han hette och var han fanns, eller till och med finns, om han har kommit tillbaka?” Massajen funderade en stund, sedan började han rita en karta i marken med sin klubba och förklara vägen: ”Hans namn var Rredan och ryktet säger att han har byggt en manyattan här, vid Mount Kenyas fot. Följ vägen så kanske ni hittar honom, man vet aldrig, han

kanske inte ens finns.” Massajen skrockade och log med ögonen. Billy antecknade och försökte rita av kartan. De reste sig, tackade och tog massajen i hand. Precis när de hade vänt sig om för att gå, stannade Billy upp och vände sig tillbaka mot massajen: ”Ursäkta mig, men när dog hans syster?” ”Hon dog 2006, den nionde juni i början av kvällen.” James tvärstannade. Han blev alldeles kall inombords. Det var ett datum han aldrig kunde glömma. Händelsen i Darfur jagade honom dagligen. Han ville gå tillbaka till massajen, som hade rest sig och börjat gå tillbaka till byn. Han ville fråga ut honom mer om systern, men Billy drog iväg honom till jeepen och sade att de inte kunde spilla mer tid här. James blev irriterad: ”Varför frågade du det där, om du inte ville höra mer?” ”Lugn nu, jag var bara nyfiken, det där är längesedan nu.” ”För dig ja, men inte för mig.” ”Okej, okej, jag ber om ursäkt. Men jag lovar. När vi kommer tillbaka söker vi upp honom igen och frågar ut honom om allt du vill veta. Är vi överens?” ”Ja, nu drar vi.”

Kapitel 9

Samtidigt i utkanten av Kaijado. ”Ta bort fingret från skärmen, den blir fet när du tar på den och du ser väl signalen lika bra utan att peka på den.” ”Okej, okej, varför är du så irriterad? Blev du trött av flygturen? Du verkade rädd. Är en tuffing som du flygrädd?” ”Vatten är mitt element och jag medger att jag är trött, men ta bort fingret från den förbannade skärmen innan jag blir förbannad.” ”Klaga inte, vi sitter i en luftkonditionerad bekväm fyrhjulsdriven modern bil. Vi har signalspaning på dem, vi vet vad dom gör, vi vet vart dom kör, vi ser det tydligt på datorskärmen, no worries, som australiensarna säger, vi har total kontroll. De där jepparna skumpar omkring i en jeep utan fjädring och tak. Nu är de på väg ut i ingenstans i solen. Kolla signalen. Undrar vart de skall köra?” ”De har uppenbarligen fått upp något spår. Har vi allting med oss?” ”Jadå, vapnen är lastade, campingutrustningen och kikare är med, kläder för alla väder och olika terräng packade. Vi kan inte missa så länge sändaren fungerar.” ”Så länge de släpar med sig säcken fungerar det. Medge att det var smart av mig att lägga en sändare i säcken.” ”Ja, ja, du är en smarting, men vi måste snart få okulär kontakt. Sändaren kan sluta fungera, man vet aldrig. Det ser ut som om de kör mot Mount Kenya. Undrar vad amatörerna har snokat upp?” ”Sluta fungera? Det märks att du inte tillhör IT-generationen. Tänk om min GPS skulle lägga av mitt ute på havet. Tanken finns inte. Nu sticker vi. Gasen i botten.” Däcken sprätte upp grus när bilen accelererade.

Kapitel 10

Nutid. På Kilimanjaro. Kennedy hade delat ut var sin machete till de andra tre. Han tog själv ledningen och började hugga sig igenom vegetationen med sin egen kniv. Växtligheten var tät, värmen tryckande och Marco och Murklan besvärades av alla insekter, som surrade runt dem. Stigningen började direkt och osynliga näshornsfåglar varnade högljutt uppe i lövverket. Det gick sakta, deras steg var tunga och svetten flödade. Kennedy letade efter upptrampade djurstigar och öppnare terräng, när de hade kommit en bit upp på berget och var utom synhåll från vägen de kommit på. Efter en timme öppnade sig djungeln, Kennedy pekade mot marken och visade dem en stor hög spillning: ”Djungelelefanter.” Han hade hittat en elefantstig, men tyvärr vek den av nedåt, i fel riktning. Kennedy ropade fram Marco och sade åt honom att ta täten när de skulle in i den täta växtligheten igen: ”Jag är trött, gå före du så går jag bakom och ser till att du håller kursen.” Marco gick fram och började hugga sig igenom sly, buskar och lianer. En flock svartvita colobusapor satt någrameter upp i träden och betraktade gruppen med nyfikna ögon. Här och var lyste röda och vita blommor upp dunklet under trädkronorna. Det glittrade till i vattendroppar på fuktiga blad, när en solstråle lyckades leta sig genom grönskan. Deras marschtempo hade ökat när Marco tog över ledningen. När de hade avverkat några hundra meter meddelade Wakiuru att hon var trött och måste vila. Hon var klart påverkad av tempohöjningen. När de stannade kände Murklan en kittling i ryggen. Hon vände sig om blixtsnabbt. Ingenting. Det var en närvaro av någon, eller något hon hade känt. Men hur hon än spanade in i djungeln bakom kunde hon inte se något. De andra hade krängt av sig sina ryggsäckar, satt sig på sina ihoprullade liggunderlägg och verkade inte ha noterat någonting. Hon skakade av sig känslan, satte sig bredvid Wakiuru och frågade hur hon kände sig. Wakiuru log och svarade:

”Jag är bara utmattad och kanske lite för gammal för sådana här strapatser.” Samtidigt drog Kennedy upp ärmen på vänsterarmen och tittade på sin höjdmätare: ”Vi har kommit upp 600 meter. Det kommer att vara så här tät växtlighet i ungefär en och en halv kilometer till, sedan närmar vi oss trädgränsen där det blir lättare att gå. När vi kommit dit slår vi upp tälten och övernattar. Nu kan vi inte sitta här längre, vi måste komma upp dit innan det blir mörkt.” De reste sig, packade ihop sina liggunderlägg och gick vidare. Nu i lugnare takt, eftersom Murklan hade viskat till Marco att Wakiuru inte klarade av hans tempo. Stigningen blev brantare. Kennedy hade börjat meddela varje gång hans höjdmätare hade erat ett nytt hundrametersstreck. Han stannade plötsligt, tittade på de andra och sade oroligt: ”Hör ni?” De andra lyssnade spänt, lite uppskrämda av Kennedys upphetsade röst. Murklan sade: ”Vad då?” ”Hör ni inte, det är alldeles tyst runt oss. Inga fåglar, inga apor, bara några insekter som surrar.” Alla såg sig omkring. Tystnaden blev med ens öronbedövande. De tittade uppåt mot trädkronorna, mot grenar och buskar, nedåt mot marken, bakåt och framåt. Ingenting hördes. Murklan sade till sist: ”Jag fick en känsla av att det var någon bakom oss, när vi vilade. Jag såg ingen, men känslan var stark.” ”När blir det tyst i djungeln”, sade Kennedy. ”Jo, när ett fruktansvärt oväder närmar sig, eller när det finns en annan stor fara som hotar, till exempel människor på jakt. Just nu känns det inte som att ett oväder är på gång och så Murklans känsla. Vi är förföljda.” Marco sade:

”Ja, våra spår är inte direkt svåra att följa, eller hur. Vi har huggit upp en stig ända nere ifrån bergets fot.” Kennedy svarade: ”Det spelar ingen roll. En skicklig spårare hade hittat oss ändå, om de sett var vi gick in i djungeln. Det var därför jag ville gömma bilen, men det hjälpte tydligen inte. De har kanske följt efter oss ända hemifrån, eller från den där nya massajbyn där Wakiuru såg mzungon?” De diskuterade en lång stund vad de skulle göra och kom fram till att de måste fortsätta. Det skulle inte tjäna någonting till att vända tillbaka. Det var bättre att komma ut på öppen mark, där man skulle kunna se eventuella förföljare. Sent på eftermiddagen började grönskan glesna. Kennedy meddelade att de äntligen hade kommit upp till 1 600 meters höjd. De gick tills de kom högre än de sista träden och buskarna orkade klättra. Framför dem bredde en mäktig stenöken ut sig. Kontrasten var otrolig. Från prunkande tät grönska, till ett sterilt, kallt och grått fält av sten och klippor i olika storlekar och former. En och annan jättekorsört med sin underliga form, en naken stam med en klump med några blad på toppen, stack upp ur klippskrevor här och där. De satte igång med att sätta upp tälten, oroade, men omedvetna om att tjugo par ögon studerade dem noga inifrån den täta djungeln bakom dem. Tälten var tåliga fyrsäsongstält av tunneltyp. På Kilimanjaro fanns alla klimatzoner och Kennedy var beredd på att möta både tung snö, hårda vindar och strålande sol. Det hade blivit svalare. De fick upp tälten, inte utan besvär. Den steniga marken gav inte mycket utrymme för att fästa tältpinnar i, men med lite trixande, extra rep och finurlighet gick det. De tog fram två stormkök och började laga till den frystorkade maten Kennedy hade lagrat upp. Äggröran med bacon erbjöd ett begränsat tuggmotstånd, men var mättande. Efter mat och diskning i ett litet vattendrag, somnade de på sina självuppblåsande liggunderlägg, utan att känna av den hårda marken under dem. De lågmälda diskussionerna inne i skogen nådde inte fram till deras öron. På morgonen vaknade de utvilade och vid gott mod. Solen var på väg upp, luften var krispigt klar och det var alldeles vindstilla. Wakiuru och Kennedy hade redan satt igång stormköken och lagade till fyra portioner ugali. Murklan tittade på Marco, log och sade på svenska: ”Ibland kan jag längta efter en leverpastejmacka med inlagd gurka.”

Marco skrattade; ”Du, det var länge sedan. Det var innan farsan införde stenåldersmat hemma.” Kennedy tittade frågande på dem. Av ren artighet undvek de att prata svenska när Kennedy och Wakiuru var i närheten. Murklan kände behov av att ursäkta sig och sade: ”Ursäkta, men vi skojade bara om vår pappas matvanor.” Hon vände sig om och gick runt tältet för att uträtta sina morgonbestyr. Några sekunder senare skrek hon högt av skräck. Kennedy rusade bort mot henne. En jättelik orm hade rest sig framför henne. Den var nästa två meter hög, blottade sina gifttänder och ett stort kolsvart gap. Kennedy tvärstannade och utan att veta hur det gick till började han recitera samma uråldriga ord som hans pappa hade gjort. Han hade ingen aning om var de kom från eller att han kunde dem. Ormen stängde gapet, började sänka sig sakta för att slutligen skjuta fart och försvinna ner mot djungeln. Alla stod som förlamade. Wakiuru såg förundrat på Kennedy och sade ett enda ord: ”Itimu.” Kennedy skakade på huvudet och sade: ”Jag hade ingen aning. Jag vet inte var orden kom från, de bara fanns där och rann ur mig som vatten. Jag förstår fortfarande ingenting. Ryktena om att min pappa kunde kontrollera djuren har jag aldrig trott på, men nu vet jag inte. Det där var en svart mamba. Namnet har den fått efter sitt svarta gap.” Trots att han och de andra var ordentligt skakade, kunde han inte låta bli att förmedla sin kunskap om den afrikanska naturen som han älskade. Efter att ha kommit ur sitt paralytiska tillstånd, fortsatte de med sina göromål under tystnad. Ugalin åts upp och tälten revs. Kennedy meddelade höjden igen, 1600 meter över havet, innan de började vandringen mot Kilimanjaros topp. Nu kunde de se glaciären som reflekterade de första solstrålarna. Inne i skogen, utom hörhåll för de fyra vid tälten, hade betraktarna börjat viska nervöst. De hade sett vad som hände och blivit skrämda. Det skulle kanske inte bli så enkelt som de hade trott.

Marco gick länge och funderade på vad som hade hänt med mamban. Han hade stirrat på den, sett att den var beredd att hugga, men sedan tyckt sig se att den hade börjat lyssna till Kennedys flöde av obegripliga ord. Eller var det en slump? Mamban kanske bestämde sig för att Murklan inte utgjorde något hot och bara backade undan. Samtidigt visste han att den svarta mamban var en orm som ofta attackerade och högg oprovocerat. Det hela var mycket märkligt och han kom inte längre i sina funderingar. De vandrade upp för Kilimanjaros sluttning hela dagen i lugnt tempo. Kennedy var noga med att de skulle hålla nere promenadtakten för att de skulle acklimatisera sig. Men också för att Wakiuru skulle orka med. Han tänkte då och då på hur han som ung nästan hade sprungit upp för berget med sin pappa, utan tält, med tunna sandaler och lätt klädsel. De hade tagit sig upp på två dagar, helt okänsliga för höjdskillnaden. Men han insåg också att han blivit äldre. Det var inte säkert att han hade samma motståndskraft som Itimu hade haft i den åldern och risken att någon av dem kunde få dynamitskalle och lungödem var en realitet som han inte kunde bortse från. Det var många turister som drabbades av AMS, acute mountain sickness, och fick transporteras ner på bårar. Det gick inte att flyga ambulanshelikopter på den höga höjden. På nätterna hade han och hans pappa bara rullat ut sina sovmattor och ätit lite torkat kött innan de somnade under bar himmel. Just nu saknade han Itimu mer än någonsin. Deras relation hade varit tät. Han kunde inte komma på ett bättre ord. Uppenbarligen hade han fått med sig mer av Itimu, än vad han hade kunnat föreställa sig. Deras kommunikation hade nästan varit ordlös och byggt mer på gester, ögonkast och en intuitiv förståelse för den andres tankar och känslor. Han ropade på Marco: ”Sakta ner Marco, du ökar takten hela tiden.” Marco vinkade att han hade förstått och höll igen på sina steg. Han var uttråkad av att gå igenom den döda stenöknen. De få växterna erbjöd ingen omväxling och inget djurliv fanns att studera. Han ville fram fort, men insåg att Kennedy hade rätt. Då och då vände de sig om för att se om de var förföljda men kunde inte upptäcka något. Långt bort i sydlig riktning såg de små gestalter röra sig på en av de utstakade lederna, dit guider och bärare vallade upp turister på berget. Murklan svettades av ansträngningen, men njöt av att använda sina muskler. Hon gick sist och var mycket fokad på vandringen. Hon studerade varje skiftning i naturen och kunde konstatera att berget bestod av olika bergarter. Det fanns också ett mikrokosmos av liv och krypande växter i varje klippskreva. Hon tänkte på att hon en gång, innan hon hoppade på sin nuvarande utbildning, hade funderat på att bli limnolog. Hon fascinerades av livet i vattendrag och sjöar.

Hon fick lite utlopp för detta intresse nu, även om det inte direkt handlade om vattendrag, så var det de små detaljerna som fångade hennes uppmärksamhet. De hade gått i tre timmar när Kennedy stannade till och tittade på sin höjdmätare: ”Vi närmar oss 2 500 meter. Det är en kritisk höjd där många börjar känna av den minskade syretillförseln. Vi tar en paus, äter lite och vilar en stund. Efter pausen går vi upp till 3 000 meter och slår läger. De flesta guiderna som tar turister till toppen brukar räkna med fem dagars acklimatisering. Vi skall bara upp till cirka 4 000, men måste ändå vara försiktiga. Kilimanjaro är ingen promenad i parken, som amerikanerna brukar uttrycka det.” Det blev ugali igen. Marco började tycka att majsgröten klibbade ihop hans gom, men åt utan att knysta. Under måltiden spanade de av terrängen nedanför utan att se några förföljare. Murklan sade: ”Kanske var det inbillning, men känslan var stark.” Kennedy svarade: ”Mycket möjligt, men vi måste ändå se upp, det finns säkert fler som vill lägga vantarna på diamanterna.” De andra nickade och fortsatte med ugalin. De hämtade vatten i en liten porlande bäck och drack sig otörstiga av det kalla friska vattnet. Några timmar senare slog de upp sina tält igen. Marco var fruktansvärt uttråkad, medan de andra tycktes njuta av promenaden, trots ett eventuellt hot bakifrån. Det enda som hade avbrutit tristessen för honom var en lammgam, som kom seglande längs bergssidan och spanade efter benknotor. Lammgamen var förtjust i benmärg och brukade plocka till sig ben från kadaver, flyga upp med benet till hög höjd, för att sedan släppa ner det så att det krossades mot stenen. På så sätt kunde den komma åt benmärgen. Kennedy såg att Marco studerade lammgamen. Sedan lyfte han blicken mot himmeln och såg en större gamskruv, som lyfte i uppvindarna. Det var en annan sorts gamar. Kanske vitryggad- eller örongam. Inte bra, den sortens gamar gick sällan så här högt. Han skakade bekymrat på huvudet. Gamarna kände på sig att det snart skulle bli matdags. Murklan frågade: ”Du verkar bekymrad Kennedy?”

”Nej, nej, det är ingenting.” Hon såg att han ljög.

Kapitel 11

Foten av Mount Kenya, nära nutid. ”Har du koll på kartan?” ”Ja, den är översiktlig, men den gamle massajen verkar ha vetat vad han talade om. Vi har kört cirka fjorton mil och närmar oss en stad eller by som heter Nyeri. Nu måste vi ta av in mot berget och leta efter ett vattendrag som jag tror är Sagana, enligt den riktiga vägkartan. Han har satt ett kryss precis här, så när vi är vid floden, eller vattendraget som i och för sig kan var uttorkat, måste vi lämna vägen och köra rakt ut i savannen. I den riktningen.” Billy pekade och fortsatte: ”Sedan måste vi söka av ett relativt stort område nära bergets fot.” De körde vidare ett par timmar. På Billys signal lämnade de vägen vid ett lämpligt ställe och körde rakt ut i terrängen. En bit framför dem såg de hur skogen började breda ut sig vid foten av berget. De körde sakta för att inte riskera punktering och kom så småningom fram till skogsranden. Billy sade: ”Här kan vi börja leta.” James tittade på honom: ”Var då?” ”Krysset är här. Om massajen inte lurade oss, måste vi vara nära den där luftburnes hydda.” Billy tyckte att han själv var rolig. James skakade på huvudet och sade: ”Det börjar skymma, vi ser snart inte näsorna framför oss. Vi kör en bit framåt och sedan är det lika bra att vi sover i bilen. Vi borde ha haft ett tält med oss.” ”Ja, men det har vi inte. Vi har sovit på marken förr och vi har filtar i säckarna.

Kom igen nu, James. Nu kör vi!” De körde sakta och spanade av omgivningarna, men gav upp när det blev för mörkt. De lade ut sina filtar bredvid jeepen, åt lite bröd och drack vatten som de lyckligtvis hade provianterat innan de lämnade Kaijado, och somnade direkt. Tidigt i gryningen skakade Billy James: ”Vakna James, kolla där.” James tittade upp yrvaket och vände huvudet i den riktning Billy pekade. Mindre än hundra meter bort såg han en manyatta som såg ut att vara gjord på traditionellt sätt av kodynga, lera och gräs. Framför ingången hängde en ljus kohud. Solen hade precis börjat gå upp men nattkylan hängde kvar. Varken James eller Billy kände av den. De var upphetsade, men hade ändå sinnesnärvaro att dricka lite vatten och ta ett par tuggor bröd innan de satte sig i jeepen igen och sakta började köra fram mot manyattan. James ropade på massai: ”Hallå, är det någon där?” Svaret inifrån tolkade James som ett välkomnande och vek upp kohuden och tog ett steg in i mayattan. Han tvärstannade, ropade till och backade snabbt ut och fällde Billy, som var tätt inpå honom. Från sin liggande position frågade Billy med en svordom: ”Vad fan gör du?” James stammade fram ett svar. ”Det sitter en mumie där inne och de..de gröna ögonen…” Billy reste sig upp och skakade om James: ”Lägg av med det där tramset. Kom så går vi in.” Billy vek bort kohuden och gick in. James höll sig strax bakom. Det var dunkelt i hyddan, en liten campinglampa som verkade helt malplacerad var den enda ljuskällan. Billy såg en ung man framför sig, kraftfull, med penetrerande blick.

Han satt på marken med korslagda ben och var klädd i den traditionella shúkàn. Bredvid sig hade han ett kraftigt spjut av något mörkt träslag. Men Billy noterade också till sin stora förvåning att massajen framför honom verkligen hade gröna ögon. Han tittade på James och skakade på huvudet innan han hälsade: ”Jag heter Billy och min vän här heter James.” Han kom inte längre förrän massajen reste sig, höjde sin hand och sade: ”Mzungo och kikuyu, jag vet varför ni har kommit.” De blev förstummade. Massajen fortsatte: ”Kalla mig Rredan. Ni är ute efter diamanterna, jag är ute efter kishindo, hämnd. Jag har sjutton massajkrigare med mig. Vi har också några öppna jeepar men inga eldvapen. Om vi slår ihop oss kan vi segra.” James gillade inte massajen. Han utstrålade galenskap och ondska. James frågade: ”Hur skall du hämnas?” ”De skyldiga skall dö. Ni får era diamanter och jag skall äntligen få vila. Det finns bara en person, som vet var diamanterna finns. Han är chef på Masai Mara nationalpark och heter Kennedy, son till Itimu.” Massajens mun förvreds till en elak grimas och saliv stänkte på Billy, som stod närmast, när han uttalade Kennedys och Itimus namn. Billy stelnade till, för ett kort ögonblick verkade massajen förvandlas till en skelettliknande varelse med fruktansvärd blick. Men ögonblicket försvann snabbt och massajen såg ut som tidigare. Billy ryckte till vid åsynen och backade ett steg. ”Du behöver inte vara rädd mzungo, med dig har jag inget otalt. Frågan är om ni är med eller inte?” Billy svarade: ”Vi är med. Har vi kommit så här långt så backar vi inte nu, eller hur James?”

James hummade helt utan entusiasm. Han var illa till mods men insåg att massajen och hans medhjälpare kunde hjälpa dem att hitta diamanterna. Varken James eller Billy berättade att de redan varit och sökt Kennedy. Billy fortsatte: ”Hur skall vi få den här Kennedy att avslöja var diamanterna finns?” Han höll sig på ett par stegs avstånd för att slippa bli duschad av den gamles saliv. Massajen svarade: ”Jag har redan börjat skrämma upp dem, det enda som behövs nu är att få dem att lämna huset och röra sig mot diamanterna. Jag har en idé om hur det skall gå till.” Han böjde sig ner och tog upp en lerkruka från det stampade jordgolvet. Krukans innehåll var ett svart pulver, framställt från örter och rötter, som hade medicinska och hallucinatoriska egenskaper. Han pekade på James och sade: ”Du skall smyga fram till Kennedys hus och kasta in detta pulver i husets ventilationssystem. De kommer att få hemska hallucinationer och syner och skrämma upp varandra. Det bör få iväg dem. Det finns två ungdomar i huset som kan vara farliga för oss, men i det här läget tror jag att deras mod och intelligens hjälper oss att få iväg Kennedy till diamanterna.”

Kapitel 12

Den fyrhjulsdrivna lyxbilen stod dold bakom en låg kulle med högt gräs. En perfekt utsiktplats för en gepard. Men just nu satt en man hukad i gräset med kikare i handen, en mikrofon framför munnen och en hörsnäcka i örat. Han var klädd i kamouflagekläder och hade en hållning som en erfaren militär. ”Vad gör de nu?” Mannen som frågade satt bekvämt tillbakalutad i bilen förarsäte, klädd i icke ändamålenliga seglarkläder. Lätta snörskor, bermudashorts och t-shirt. ”Jag har dem i kikaren, det ser ut som om de rullar ut liggunderlägg på marken bredvid jeepen. Ser ut som om de skall sova.” ”Letar de efter något eller någon?” ”Ingen aning, just nu lägger de sig. Inte långt bakom dem står det en sådan där hydda som tomtarna i sina röda skynken brukade bygga förr i tiden, innan plåtskjulen blev uppfunna. Det verkar inte som om de har upptäckt den.” ”Ok, vad gör vi? ”Vi fäller sätena och sover. I morgon limmar vi på dem ända tills de är framme.” ”Hur gör vi sedan?” ”Vi improviserar, och för deras skull hoppas jag att de är samarbetsvilliga.” De båda männen somnade snabbt i bilens bekväma säten. Den ene hade satt sin mobiltelefon på väckning strax före soluppgången. Han vågade inte riskera att Billy och James skulle försvinna och lämna säcken med sändare efter sig. När väckaren ringde hoppade han genast ur bilen, tog fram kikaren och inväntade ljuset. ”Vakna! Kolla, de går in i hyddan.”

”Då var det den de letade efter.” ”Nu har de suttit där i två timmar, undrar vad de pratar om?” ”Ja, det måste vara viktigt.” ”Kolla där! Där kommer tre jeepar körande mot hyddan.” ”Är det folk i dem?” ”Ja, det är tre, fyra män i varje, alla i röda skynken beväpnade med klubbor, vissa har spjut. Jag ser inga eldvapen.” ”Vad är det som händer?” ”Amatörerna har tydligen skaffat sig förstärkning.” ”Det hade vi inte räknat med.” ”Nej, men som sagt, vi limmar på dem och improviserar.” De båda männen upptäckte snart att Billy, James och massajerna följde efter något som såg ut som en familj på utflykt, om det inte hade varit så att ungdomarna var vita och de äldre färgade. Männen svor högt och tydligt när de så småningom insåg att de måste ställa bilen i ödemarken och ge sig iväg på en vandring vars slut de inte hade en aning om. Spåren efter tjugo personer var lätta att följa, men bara den ene av de två hade vana av att traska genom djungel i hög värme och tung luftfuktighet. ”Du, jag tror att vi måste tänka om.” ”Hur då?” ”Kolla här på komen. Massajerna, Billy och James har följt en spikrak riktning från det att de klev in i djungeln. De håller avstånd till gänget som är framför. Uppenbarligen väntar de på att de främsta skall hitta diamanterna innan de slår till. I det läget är vi alldeles för långt borta och kan missa hela showen.” ”Det är rätt. Vi måste göra en snabb kringgående rörelse och genskjuta den första gruppen. Då är det vi som kan sno diamanterna före massajerna. Den där

familjeliknande konstellationen verkar vara helt ofarlig. Jag har ännu inte sett någon beväpning, bara två ungdomar och två äldre, en kvinna och en man. Men jag måste medge att de är tuffa, som ger sig upp för det här berget, och det där som hände med mamban såg mycket märkligt ut.” De båda männen hängde på sig sin utrustning och satte fart.

Kapitel 13

Nutid. Kilimanjaro. Planen hade fungerat. Massajgruppen med Billy och James hade följt efter Kennedy på behörigt avstånd när han efter diverse inköpsrundor, samlat ihop sin fru och ungdomarna och kört iväg. Rredan konstaterade av Kennedys vägval att han var på väg mot Kilimanjaro. Rredan gjorde bara ett misstag. När de skulle hämta upp de sista massajerna, som skulle ingå i gruppen hade de kört för snabbt och via småvägar tagit sig fram till den provisoriska byn där de anslutande männen bodde. Helt överraskande hade Kennedy avvikit från huvudvägen mot Arusha och erat dem när de stod helt öppet nära vägen. Billy hade fått en känsla av att kvinnan i bilen hade känt igen honom. Det var samma kvinna han talat med genom grinden vid Kennedys hus. Nu visste de fyra kanske att de var förföljda. James upptäckte dessutom att den gamle massajen, som hade gett dem vägen till Rredan fanns i byn. När han fick syn på den gamle sade han: ”Billy, det här börjar kännas obehagligt.” ”Hur menar du?” ”Det här är planerat på något sätt. Den gamle är uppenbarligen Rredans man och jag skulle tro att han fått i uppdrag att leda oss till honom.” ”Hm, ja, det verkar faktiskt som att du har rätt när jag tänker efter, men vi kan inte hoppa av nu, eller hur?” James hade lyckat smitta Billy med sina obehagskänslor och misstänksamhet, men de hoppade ändå in i bilarna och tog upp förföljandet tillsammans med Rredan och hans män. Relativt snabbt hade de hittat jeepen under kamouflagenätet och därefter gett sig iväg in i djungeln. De hade börjat gå på bred front och leta efter spår men hade nästan genast förstått att den lilla gruppen framför inte gjorde något för att dölja sig, vilket gjorde förföljandet till en barnlek. Det gällde bara att de inte röjde sig förrän Kennedy hade visat vägen ända fram.

Det största hotet om upptäckt kom från flickan. Hon verkade observant och kusligt intuitiv, som om hon kände deras närvaro, trots att hon varken såg eller hörde dem. Pojken verkade mest gå i sina egna tankar och försökte hela tiden dra upp farten. De två äldre verkade ha lite krämpor, som fick sällskapet att hålla ett lägre tempo. Gruppen rörde sig smidigt framåt genom djungeln. Det rådde ingen tvekan om vem som var ledare. Rredan med sin mångtydiga karisma hade alla massajerna i ett fast grepp och de betedde sig som lydiga hundar under hans blick. Billy och James hade diskuterat hur de skulle förhålla sig, men inte kommit fram till mer än att de skulle hänga på och se vad som hände. James var den som kände mest oro, kanske till och med rädsla. Hans kropp var inne i ett diffust kamp- och flykttillstånd, som han hade svårt att handskas med. Inte någon gång under alla de år han varit i främlingslegionen hade han upplevt något liknande. På något sätt kände han att han var målet för det flöde av ondska och galenskap som Rredan utstrålade. Vad det än var, så var det hotfullt. När han försökte ta upp det med Billy, avfärdade denne det som fria fantasier. Men James såg i hans blick att även Billy var orolig för den obehagliga känslovibrationen som låg över gruppen.

Kapitel 14

Nutid. Kilimanjaro. På fjärde dagen, efter ytterligar en natt i tält, rapporterade Kennedy höjden: 3975 meter. ”Vi är framme, mina vänner.” Wakiuru rasade ihop på stället, helt utmattad. Murklan och Marco såg sig nyfiket omkring. Marco frågade: ”Vet du exakt var vi är? Allting ser likadant ut här.” Kennedy log, pekade och svarade: ”Man måste se, inte bara titta. Problemet är att till och med en stenöken förändras under årens lopp. Om vi tänker oss en ruta som börjar där, fortsätter så och så och hit igen, så är jag säker på att klippskrevan finns inom den rutan. Vi går bredvid varandra på led och kollar terrängen noggrant. Hur är det med dig, Wakiuru?” ”Låt mig bara sitta en stund och hämta andan, så kommer jag igen. Men vi måste dricka vatten först och här får ni var sin Energy Bar. Det kan behövas.” En stund senare gick de på ett led och kontrollerade varenda liten klippskreva i Kennedys ruta. Det var ett relativt stort område de skulle finkamma. Det var ansträngande i den tunna luften, men ingen av dem hade lyckligtvis huvudvärk eller andnöd. Plötsligt skrek Kennedy: ”Här, jag har hittat stället.” De andra rusade fram och ställde sig i ring runt den lilla oansenliga klippskrevan som bar på en ofantlig förmögenhet. Men bakom deras ryggar dök mörka skuggor upp från ingenstans, som om de växte upp ur själva stenen. Murklan kände det först och vände sig om. Hon ropade till när hon stirrade in i tjugo hotfulla ögonpar. De andra ryckte till och vände sig. Wakiuru utbrast:

”Mzungon!” Massajen som bar på det kraftfulla spjutet och uppenbarligen var ledaren för gruppen skrattade till, och sade: ”Javisst, ni är ju redan bekanta.” Kennedy skrek nästan ut sin fråga: ”Vad vill ni?” Murklan tittade på Rredan och sade: ”Du är Jomo, den falske nattvakten, som lurade oss i tältlägret.” Rredan svarade inte, han röt ut ett kommando. De andra massajerna kastade sig över Billy och James, bakband dem och tryckte fram dem till den andra gruppen. De båda skrek, svor och förolämpade massajerna, men till ingen nytta. De förbannade sig själva för att de hade släppt sin vaksamhet. Ögonblicket när de hade hört Kennedy ropa och när de själva hade smugit fram, hade helt enkelt varit för stort och svindlande. Nu stod de där och såg på hur även de andra fyra blev bakbundna. Murklan försökte gå till verbal attack och stirrade på Rredan: ”Du är inte verklig eller hur, du är ett spöke, en demon, som bara vill leva ut din ondska!” Hon tittade på de andra massajerna och skrek: ”Titta på honom era idioter, ser ni inte hur han växlar mellan mumie och ung man, mellan död och levande. Han bara använder er, ni kommer att dö och..” Hon fick en örfil av Rredan, som såg att hon lyckades göra hans män oroliga. Han kommenderade en av männen att sätta munkavle på henne. Kennedy försökte lugna ner stämningen och sade: ”Hör på här, ni kan ta diamanterna, bara ni inte gör oss illa. Vi har inget otalt med er och kommer inte att..” ”Tyst! Itimus son. Jag är inte intresserad av de förbannade diamanterna. Jag törstar efter hämnd. Din far förstörde mitt liv, torterade mig och tog mina ofödda

barn och min systers liv. Ni skall dö. Och vem tror ni att den där eländiga kikuyun är?” Han pekade på James. Alla tittade på James som såg helt oförstående ut. Rredan fortsatte lågmält och tittade på Wakiuru: ”Han är ditt barn, Wakiuru. Ditt barn som du födde i smärta och glädje, men som försvann ur ditt liv under hans livs första dagar. Min syster hämnades på er släkt genom att ta honom från er. Hon tog hand om honom och försökte uppfostra honom till en äkta massaj, men han förrådde henne, svek henne och hon blev betraktad som häxa. Jag ville att ni skulle känna smärtan i den återförening, som aldrig blir av.” Det snurrade i huvudet på James, han tittade ömsom på Kennedy och Wakiuru och ömsom på Rredan, vars ansikte och blick nu enbart var demonens. Det fanns inte längre något mänskligt över honom. Det såg inte alla, men Murklans uppspärrade ögon talade om för James att han inte var ensam om att se det. Wakiuru hade börjat gråta, Kennedy stod och skakade på huvudet. Billy som vaknade ur chocken blev ursinnig och rusade fram mot Rredan och måttade en karatespark mot hans huvud. Rredan fällde honom i luften med skaftet på sitt spjut, Billy landade på rygg och tappade andan fullständigt. Rredan röt ett kommando och massajerna lade alla sex fångarna på rad med ansiktena neråt, med två meters mellanrum. Sedan sade han: ”Jag har tänkt ut hur ni skall dö. Ni skall dö på ett sätt, som är likt tusen bett av mungos, vi skall slå ihjäl er sakta med våra klubbor.” Massajerna ställde sig mellan de liggande och förberedde sig för slakten. De höjde klubborna och väntade på kommando från Rredan. Marco viskade på svenska till Murklan: ”Vi kan inte bara ligga här och vänta på att bli ihjälslagna. Vi försöker resa oss och springa samtidigt, så har kanske en av oss en chans att komma undan.” ”Okej, jag räknar till tre. Ett, två NU!!” De drog upp ena benet och tog spjärn, hoppade upp från sina liggande ställningar och försökte skjuta fart, men massajerna var alerta och rappade till dem med sina klubbor. Slagen tog på deras ryggar och gjorde så fruktansvärt ont att de tappade

andan och föll tillbaka. Därefter satte massajerna en fot på deras vader för att undanröja vidare flyktförsök. Rredan skrattade beundrande: ”Jag såg från första stund att ni var modiga och smarta ungdomar men tyvärr har ni hamnat i dåligt sällskap och det kommer ni att få betala för.” Han drog ut på det och njöt av situationen. Han gick fram till Kennedy, tog honom under hakan och såg honom i ögonen och frågade: ”Är du rädd, Itimus avkomma?” Kennedy spottade honom i ansiktet. Rredan for ilsket upp, höjde armen i luften och skulle precis ge ett kommando, när ljudet av ett skott rullade över berget. Han stannade och såg sig förvånat omkring. En av hans män segnade ner bland stenarna. Han hade ett stort blödande hål i bröstet från en grovkalibrig kulas utgångssår. Den redan döde massajen föll ner över Billy, som låg ytterst i raden. Sekunderna därefter kom skotten med dödlig precision och en efter en av massajerna föll blödande till marken. Sjutton skott avlossades, sjutton döda. Männen tittade på varandra, den ene sade kallt: ”Imponerande, one shot, one kill, var har du lärt dig skjuta?” ”Hemvärnet.” Den andre skrattade: ”Men var tog den store med spjutet vägen?” ”Jag vet inte, han bara försvann. Kom så går vi ner och försöker få klarhet i vad som hände, det var ju upplagt för slakt!” Billy som försökte skruva och vrida sig bort från massajen som låg över honom, ropade till James som låg ytterst på andra sidan, bredvid Murklan: ”Vad händer?” ”Jag vet inte, vi har hamnat mitt i ett slagfält, men det verkar som om vi har haft

änglavakt. Jag skall försöka resa mig när jag fått loss knutarna. Du som ligger bredvid mig, om jag vänder ryggen mot din rygg så försöker vi lossa knutarna åt varandra. Jag föreslår att ni andra gör likadant.” Murklan nickade och vände ryggen mot James. Alla kämpade koncentrerat och med knutarna, när de plötsligt hörde en röst med stark fransk brytning: ”Alors mes amis, vilken obehaglig situation ni har försatt er i.” Billy som genast kände igen rösten satte sig upp på knä, full av glädje ropade han: ”Jean-Jaques!” Sedan fick han syn på den andre mannen och hans förvåning kände inga gränser: ”Jorgen??” Hans glädje dämpades dessutom väsentligt av att titta in i en gevärsmynning, som fortfarande var varm efter nio avlossade precisionsskott. Jean-Jaques tog honom ur den mentala förlamningen: ”Du verkar förvånad?” ”Va,va, jo men..” ”Ni känner Jorgen, min gamle vän från Sverige som då och då har hjälpt mig med transporter över havet som inte lämpat sig för flygtrafik. Han ringde mig när han hade lyssnat på ert lösmynta pladder om mig och att ni skulle ta er till Kenya inkognito. Han förstod att ni var någonting på spåret, vilket ni aningslöst bekräftade när ni kom till mig i Casablanca. Då plockade jag av er era pengar och fick er att göra en natthoppning med fallskärm, vilket jag tyckte var rätt humoristiskt. Dessutom var det helt onödigt eftersom det finns flygplatser. Sedan flög jag tillbaka och hämtade Jorgen.” Han skrattade åt sig själv. ”Nog pratat om detta. Nu skall jag berätta vad som gäller. Vi kommer att skära loss era rep och förutsätter att ni är samarbetsvilliga.”

Han pekade på Kennedy och Marco: ”Du, du, Billy och James gräver. Damerna ställer sig på andra sidan klippskrevan och håller utkik efter den siste massajen som lyckade undkomma. Förstått?” Murklan svarade: ”Vad händer sedan?” ”Vi får väl se, när vi fått upp diamanterna.” Hon fortsatte: ”Ni kommer att skjuta oss också!?” ”Se så, se så, gör nu som jag säger, annars blir jag förbannad och då blir det kanske som du säger. Samarbetar ni, får vi se.” Jörgen skar av repen runt deras handleder och de gjorde som Jean-Jaques hade sagt. De fyra männen började ta undan småsten och grus i klippskrevan under gevärshot. Kennedy kom sig inte för att ta fram hackan och spaden. De jobbade med händerna. Wakiuru och Murklan ställde sig på andra sidan männen i skrevan och såg sig oroligt omkring. Rredan hade bara gått upp i rök när skottlossningen började. Murklan funderade på vilket hot som var värst, de två männen eller Rredan, vars ursinniga hat hon kände ända in i ryggmärgen. Wakiuru var fortfarande chockad av beskedet att James var hennes förlorade son. Hon kunde inte ta blicken från honom, där han slet i gropen tillsammans med hennes man, hans far. Jörgen stod närmast grävarlaget och observerade. Han hade Jean-Jaques snett bakom sig. Murklan reagerade på ett vinande ljud i luften, tittade upp och skrek: ”Spjut!” Det mörka spjutet flög i en halvbåge genom luften. Det darrade till och vek nedåt. Alla vände sig om med vidöppna ögon. Innan någon hann reagera, borrade spjutet sig genom Jörgens kropp, drog ner honom till klippskrevans centrum och började rotera som en jättelik borr i gruset. Småsten sprutade upp, alla som var nere i skrevan hoppade upp och stirrade. Jean-Jaques vände sig och

stirrade i riktningen där spjutet hade kommit från för att lokalisera fienden, men såg ingenting. Jörgens blod och kroppdelar stänkte ner klipporna runt skrevan samtidigt som hålet i berget blev allt större. Ljudet blev öronbedövande, Marco skrek till Murklan på svenska: ”Skall vi försöka sticka?” ”Nej, vi kan inte lämna Wakiuru och Kennedy.” Hålet i klippan växte och marken började skaka så mycket under dem, att de måste hålla sig i klipporna för att inte falla omkull. Snö, sten och is började rasa ner uppifrån berget. Jean-Jaques lade sig ner och kravlade fram mot det växande hålet, där spjutet hängde i centrum och roterade allt snabbare. Han skrek för att överrösta bullret: ”Diamanterna, vi måste få tag i diamanterna!” Plötsligt kände han hur han sakta sögs ner. Det var som om en osynlig hand drog honom närmare och närmare hålet. Han började skrika på hjälp. De andra hade backat längre och längre bort, allt eftersom öppningen hade expanderat. Marco var den som först kom ur tankeblockeringen och ropade: ”Spring!” Alla sex började spinga nedåt medan sten, is och snö i allt större mängder kom rasande ner runt dem. Mitt i bullret hörde de ett ångesttjut bakifrån när JeanJaques slutligen drogs ner i infernot. Raset uppifrån blev allt kraftigare och Murklan ropade: ”Vi vänder och springer sidledes istället, vi kan inte springa från rasmassorna.” Hon vände först själv och sprang i nittiograders vinkel bort från den första riktningen. Alla följde efter. Billy fick ett mindre stenblock i sidan och föll omkull. James och Marco lyfte upp honom och släpade honom med sig. Efter några minuter avtog raset för att slutligen stanna av helt. De såg sig om. Skakningarna i marken fortsatte, men bullret hördes nu bara på avstånd. Det kändes som om de var utom fara, men Kennedy manade dem att fortsätta nedåt. De gick långsammare under tystnad. Billy kunde gå själv men trodde att ett revben hade brutits. Han hade svårt med andningen.

Kennedy, som var van vid berget tog på sig ledarrollen igen och sade: ”Mörkret är på väg. Vi har kommit en bra bit ner och har djungeln framför oss, men det är farligt att gå här utan att se var man sätter fötterna. Vi måste övernatta. Vi har förlorat all packning, men jag har en tändare. Om vi kan leta upp lite brännbart material medan vi har ljus så kan vi åtminstone göra upp en brasa.” De letade upp en lämplig plats att vila på, spridde ut sig och sökte efter torra pinnar, gräs, löv och annat brännbart. När mörkret sänkte sig hade de fått eld på en liten brasa. De satt i ring. Alla var skakade, ingen hade haft tid att reflektera förrän nu. James, Wakiuru och Kennedy kastade nyfikna och generade blickar mot varandra. Ingen visste vad man skulle säga, ingen visste vem som skulle börja. Billy andades tungt och kved vid varje andetag. Murklan funderade på vad som hände med Rredan. Marco var hungrig. Han kunde till och med tänka sig en portion ugali. För att avleda hungern vände han sig mot Wakiuru och sade: ”Den där dåren påstod att James var er son. Murklan noterade att ni hade förberett en barnkammare i huset. Är det så?” Wakiuru började gråta och tittade på James: ”Är det så? Är du vår son som försvann från sjukhuset när du var några dagar gammal?” Elden kastade skuggor i James ansikte, men det syntes att tårar började rinna längs hans kinder. ”Jag vet inte. Det enda jag vet, är att jag växte upp med en ond kvinna som hade samma blick som demonen där uppe. Jag kände att de hörde ihop första gången jag träffade honom.” I samma ögonblick ropade Billy till: ”Titta. Bakom dig James, vad är det där?” En smidig kropp närmade sig nyfiket och försiktigt den lilla gruppen. En leopard stannade ett tiotal meter bakom James, gäspade lojt och gav ifrån sig en vällustfnysning, innan den försvann in i mörkret igen. Kennedy reste sig upp, gick bort till James, drog upp honom och kramade om honom:

”Välkommen hem, min son. Nu är jag säker, du kan inte ana vad vi har saknat dig.” Tårarna flödade hos alla. Billy visste inte om hans tårar var av smärta eller rörelse. Wakiuru reste sig tillsamman med de andra och deltog i omfamningen. Alltihop kändes otroligt och overkligt.

Kapitel 15

Några dagar senare satt sextetten i huset i utkanten av Masai Mara nationalpark. Alla kände det som om de kommit ur en mardröm. En fruktansvärd massaker hade utspelat sig framför deras ögon. Följd av en naturkatastrof, vars obegriplighet översteg deras förstånd. Wakiuru, Kennedy och James var de som bäst kunde bära chocken över händelseförloppet. De hade återfunnit varandra och glädjen över detta var starkare än traumat som kunde bäst kunde beskrivas som en krigschock. Men de kunde också känna ett sting av sorg när de tänkte på alla de förlorade åren de varit från varandra. Murklan försökte sortera ut sina förvirrade tankar, hon tittade på James och Billy: ”Var det ni som drogade oss?” De tittade generat på henne sedan på varandra, sedan sade Billy: ”Ja, det var den där, den där..”, han svalde en svordom, ”Rredan som ville lura er ur huset och fick oss att släppa in någon form av hallucinogen drog i ventilationssystemet.” Murklan nickade: ”Jag misstänkte att det var något sådant. När drogen började verka suggererade vi varandra antagligen till en sorts masspsykos. Det var fruktansvärt. Jag trodde att vi skulle dö när vi låg där i källaren och kände hur jorden vibrerade. Marco och jag har varit med om mycket, men jag har aldrig varit så rädd någon gång tidigare. Eller vad säger du Marco?” Murklan ville få alla att prata. Intuitivt visste hon att samtal skulle ge lindring åt den ångesten de alla kände. Marco svarade: ”Jo, jag var fruktansvärt rädd, och det var en rädsla jag inte kände igen. Den måste ha förstärkts av det där ni stoppade in i fläkten.” Han tittade på Billy och James. ”Vet ni vad det var för något?” James svarade:

”Jag har ingen aning. Han gav oss ett pulver som han hade blandat ihop från några växter eller rötter.” Samtalet fortsatte hela natten. De blev både lättade av att öppna sig för varandra och betryckta inför insikten av att allt det skrämmande som hade hänt hade orsakats av girighet och generationers hämndlystnad. De gick till sängs, fullständigt utmattade när solen gick upp och sommargyllingen visslade sina första toner. På eftermiddagen följande dag hade de kontaktat polisen i Nairobi och redogjort för händelseförloppet så bra som möjligt. Alla sex förmodade att polisen kom att bli inblandad förr eller senare. Det låg förmodligen många döda människor på berget och alla kände ett behov av att avsluta den fruktansvärda händelsen på ett civiliserat sätt. Men polisen hade inte hittat någonting på berget som kunde verifiera deras historia, men två saker verkade ha ett samband med deras berättelse. Sjutton massajer hade rapporterats saknade från olika byar i området och en kraftig jordbävning hade registrerats på Kilimanjaro. För övrigt var det den första jordbävningen som registrerats i området så vitt man visste. Kenya och Tanzania ligger utanför kontinentalplattsförskjutningar. Geologiska institutitonen i Nairobi hade inga förklaringar på vad som hade hänt. Mer än så hände inte. Polisen gjorde förvånansvärt nog inte fler efterforskningar i ärendet. Kennedy ställde en fråga till polisen angående ett dråp på en krog i Nairobi för tio till elva år sedan. Han fick svaret att det inte fanns något sådant i deras . Billy fick smärtstillande medicin för sitt brutna revben och lugnande besked om att det skulle läka. Han reste hem till England och började jobba ihop med sin gamle vän Bonzo, som hade startat ett säkerhetsföretag med pengarna han fått av Billy. De skrattade gott åt det paradoxala i situationen. Pengarna från rånet var investerade i ett säkerhetsföretag. Bonzo hade kontrollerat att Billy inte var efterlyst längre. Brottet var preskriberat. Han återsåg sin familj. Pappan levde och lyssnade fascinerat, när Billy berättade om händelserna i Afrika. Den återupptagna kontakten med familjen var som balsam för hans hjärta och samtalen fick honom att kapsla in de hemska minnena i en hanterbar minnesbank som inte längre dränerade honom på energi. Första tiden efter hemkomsten hade han gått i en sorts apatisk dvala som successivt lyfte när han fick kontakt med Bonzo och de sina. James började arbeta ihop med Kennedy i nationalparken. Massajerna tittade

förundrat på dem första gången de körande genom grinden. Men James blev snabbt accepterad som Kennedys efterträdare och ingen av massajerna nämnde någonting om vare sig spjut eller Rredan. Men icke desto mindre försvann han spårlöst från Kilimanjaro och oron inför hans eventuella återkomst gnagde lite i Kennedys tankar. Wakiuru var helt övertygadom att han skulle återuppta sina hämndförsök. Hon planerade i smyg för att alla tre skulle emigrera till England. Men just nu njöt hon av att ta igen de förlorade åren med James. Det fanns så otroligt mycket att diskutera, och James berättade gärna om sina fruktansvärda barndomsupplevelser, den ständiga agan, förolämpningarna, förnedringen, slummen och smutsen. På något sätt blev upplevelserna avgiftade och mindre laddade när hans tankar och känslor kom ut i luften i en trygg miljö, tillsammans med Wakiuru och Kennedy. Murklan och Marco reste hem till Sverige. På flyget sade Marco som försökte lägga de tragiska händelserna bakom sig och foka framåt: ”Du Murklan, det här med att jobba på ett lager är kanske inte framtiden. Vad tycker du att jag skall plugga, om jag nu skall det?” Murklan förstod hur han kände det, och gjorde ett försök att lätta upp stämningen: ”Hm, ja, du är lat, social, utåtriktad, slarvig, charmerande, spontan, hyfsat intelligent, har stort omväxlingsbehov, tar utmaningar och har ledaregenskaper. Därför tycker jag att du skall satsa på att bli limnolog.” De skrattade ett befriande skratt efter all anspänning. Marco sade: ”Murklan, du är helt otrolig.” ### Tack för att du läste färdigt Marco, Murklan och Massajerna! Gå gärna in på sidan där du köpte boken och sätt ett betyg.

Marco, Murklan och Massajerna! är inte den enda boken som är skriven i denna serie. På http://www.molnfritt.com/ kan du finna alla böckerna!