Ganglion 506024

Ganglion

© 2013 Saga Torstensson

ISBN e-novell: 978-91-87015-80-9

Mörkersdottir förlag

Ganglion

Sommaren är över. Nu börjar allvaret. Fast sommaren kom knappt ens igång. Och allvaret vägrar infinna sig. Jag sitter mest och chattar med min pojkvän i stället för att göra det jag borde. Det är alltid värst på hösten, tonvis med jobb. Slutet av augusti, början av september, det är då alla kommer in med sina ansökningar. Om de tänkte lite framåt och spred ut sig lite mer skulle det inte bli sådana väntetider. Tony har gått nu. Han rensade ut det sista från rummet i går. Avtackningen i fikarummet, han blev så rörd av allt, tårtan, whiskyn, blommorna. Tacktalet var bara sorgligt att se. Han stod där och stammade och rösten svek. ”Vad ska jag gö-gö-göra nu? Ja-ja-jag kommer nog på något. Man kanske skulle börja samla på ka-ka-kapsyler, det har jag alltid velat…” Fyrtio år. Det är en halv evighet. Fyrtio år hos samma arbetsgivare. Det är inte klokt. Aldrig att det händer mig. Man behöver lite ny frisk luft då och då. Det är väl det de har insett nu. Det är en helt annan arbetsmarknad i dag. Får vi en ersättare? Chefen har pratat med ledningsgruppen. Hoppas att de fattar att vi faktiskt går på knäna varje höst. Det är inte bara något vi säger för att vi gillar att fika hela dagarna. Tony var duktig på kundkontakten. Lugn, säker. Vi behöver någon som är bra på att tas med folk. Jag är glad att jag slipper, för det mesta i alla fall. Jag sitter och gör mina uppföljningar och datorkörningar. Det krävs någon som kan systemet. Jag kan systemet på mina fem. Tio. Tjugo om man räknar tårna. Tonystackarn. Ja. Han har inte haft ett liv. Och nu, efter fyrtio år ska han skaffa sig ett.

”Jo då”, säger Ernst. ”Vi får en ny kille. Han kommer på måndag.” Ernst får alltid reda på allt före alla andra. Jag frågade honom en gång om han ligger med chefen. Det tyckte han var väldigt roligt.

”En ung snubbe, kvalificerad upp till öronen. Tolv kvalitetspoäng”, säger Ernst och för koppen till munnen. Han står ofta så där, lutad mot dörrposten vid mitt arbetsrum, och skvallrar. Man får köra bort honom till slut om man ska få något gjort. ”Tolv?” säger jag. ”Jag ger inte så mycket för det där poängsystemet. Det är säkert ett bra sätt att mäta kompetens. Men det optimala sättet, hallå…” ”Bara för att du hade typ fem”, säger Ernst. ”Du. Släpp en skit. Men gör det inte här.” ”Du gav mig just en god idé.” ”Försvinn.” ”Men visst är det skönt att vi får förstärkning på avdelningen? Så att vi slipper att sluta som nervvrak hela bunten i december…” ”Visst, skitskönt. Försvinn”, säger jag. Jag öppnar ett nytt ärende på skärmen. Mest för att ha något uppe. Så att det ser ut som om jag jobbade. Jag har ingen lust alls. Känner bara för att lyssna på radion och dagdrömma.

Tyckte väl att det var någon jag inte kände igen i fikarummet på morgonen. Chefen presenterar honom på p-mötet. Jonas. Trevlig, avgjort trevlig. Och stilig. Men lite för stora näsborrar för min smak. Han säger några väl valda ord. Kul att vara här, ni verkar vara ett kul gäng, jag är övertygad om att vi kommer att ha ett gott samarbete, bla bla bla. Stiligt klädd, stärkt skjorta och allting, jag kan inte ha det, tycker att det skaver och kliar. Jonas sitter vid vårt bord på eftermiddagsfikat. Vi byter några ord. Trevlig, som sagt. Lätt att ha att göra med. Inte som den där sura fan Olga. Varför var det Tony och inte hon som gick? Tony är en cool gammal snubbe. Han var inte överdrivet pratsam det lilla han sa var rätt kul. Torrt så att det dammade, men kul.

Jonas berättar att han gått vid Olmas. Inte illa. Tactical Trainee-programmet, åttio kompetenspoäng. Hur hamnade du på det här stället? tänker jag men väljer att inte säga det. Vad är det för fel på dig? Vad är det för fel på mig? Varför tycker jag inte att jag kan få något bättre jobb? Kanske är jag bara lat. Man har gjort sina hundår, man är inne. Vad finns det för anledning att anstränga sig, mer än man absolut måste i alla fall? Jonas sitter en bit bort i den stora korridoren. Han har inte fått något eget rum ännu, utan får hoppa mellan Jarls och Ainas. Ainas jobbar femtio procent borta i C-huset. Jag och Jonas pratas vid då och då när jag har vägarna förbi. Vi har hittat ett gemensamt intresse. Han odlar karnas. Vi utbyter tips. Jag går in på toaletten, det luktar illa. Dött, sjukt. Ligger det möjligen ett ruttet torskhuvud i papperskorgen? Varför skulle det göra det? Det ligger ingenting i papperskorgen, förutom använda pappersservetter. Ingenting förutom handtork och gamla snorkråkor. Usch, jag kan inte vara där inne, det luktar för jävla illa. Stöter på Jonas, han står och kör skrivaren frontmatat. Sorterat och allt. Han frågar mig om läget. Jag överväger att bara säga något i farten men väljer att stanna och prata en stund. Lukten… Det är samma lukt som på dass. Inte lika stark kanske, men nog kommer den från honom. Jag går in på toaletten igen och tack och lov är stanken borta. Jag torkar av ringen innan jag sätter mig, det är en gammal vana. Det är något illavarslande rött som lyser igenom påsen i soppåsehållaren. Överst ligger ett par rena pappershanddukar. Jag lyfter försiktigt på dem, rycker till. Hela påsen verkar vara fylld av blod. Mörkt, klibbigt blod. Lite mycket för ett sprucket blodkärl i näsan, va? Någon har spytt, eller fräst ut eller på annat sätt utgjutit en stor mängd blod i denna soppåse. Det är äckligt, men vem det än var så tycker jag synd om den personen. Det är mycket blod. Jag kör järnet i eftermiddag. Försöker få undan lite skit från skrivbordet. Chefen ligger på mig och vill ha än det ena, än det andra. Hon är pressad som fan. Nytt utbrott på gång? Ernst försöker få mig att släppa allt jag har för händer och följa med honom på en kortare promenad. Bara för att han är röksugen. En hälsopromenad, kallar han det. Jag är frestad att följa med, för hjärnan har underskott på syre. Men jag går och tar en ny kopp kaffe.

Jonas sitter svettig och med tom blick i stolen på Ainas arbetsrum. Han svarar inte när jag pratar med honom. ”Mår du bra?” säger jag. Han andas tungt genom de stora näsborrarna. ”Mår du bra?” säger jag. ”Mår du bra? Mår du bra?” ”De kommer”, säger han och orden kommer som en flämtning. ”De kommer när man skriker. Det är då de kommer. De kommer när man skriker. De kommer som spindlar ut ur väggarna.” Jag går fram till honom, ovilligt, tvingar mig själv, tar honom på axeln. ”Hur är det? Mår du bra?” Han ruskar på huvudet. Drar sin skjortärmade underarm över pannan där svetten pärlat sig. Han vänder sig mot mig. Han tittar på mig, rakt in i ögonen. Jag känner för att vända mig om och raskt gå därifrån och låtsas som om inget av det här har hänt. Utan förvarning skiner ansiktet upp. ”Men tjenare Holger!” säger han. ”Hur är det med dig?” ”Bara bra”, säger jag. ”Bara bra. Det suger i kaffetarmen. Ska du med?” ”Jag tror jag ar”, säger Jonas och masserar sin mage. ”Väldigt vad ni dricker kaffe på det här stället.” ”Du vänjer dig snart”, säger jag. ”Fast magen vänjer sig aldrig.” Sa jag något dumt nu? Jag ler ursäktande och skyndar vidare.

Ernst lutar sig mot dörrposten och dricker ur sin kopp.

”Vad tycker du om honom?” ”Den nye killen?” säger jag. ”Hur han är på jobbet vet jag inte. Men de säger att han är bra på att tas med klienterna.” ”Jag menar: Vad tycker du om honom?” ”Jag tycker att hon verkar schysst, hur så?” Ernst flinar. ”Är du medveten om att du sa hon?” ”Han är schysst. Okej?” ”Du är för go’”, säger han. ”Hur länge ska du envisas med den där Petter och ge mig en chans?” ”Du är så straight som en husvagn”, säger jag. ”Fucking posör. Gå och jobba med dig.” ”Tristfan”, säger han och går.

Resten av veckan händer inget intressant. På måndagen går jag i korridoren och där kommer Jonas och det är som om han inte ser mig alls. Han marscherar förbi, stirrande rakt igenom mig. Vad är det för snorkfasoner? Från en som är ny på stället? Jag ignorerar honom de kommande fyra-fem gångerna jag springer på honom. Jag rycker till när han lägger handen på min axel. ”Hur är det med dig, Holger?” Han ler. Näsborrarna vidgas av trevlighet. ”Jo… det är väl bra.” ”Hänt nåt kul på sistone?” säger han. ”På det här stället? Skojar du? Du vet inte vad du gett dig in på”, säger jag.

”Antagligen inte”, säger han och fortsätter le. Jag ger efter och ler tillbaka. ”Du då?” ”Det är lite segt, eller hur?” säger han. ”Man känner sig lite blåst på sommaren.” ”Ja, onekligen”, säger jag. ”Det kommer att bli en tung höst.” ”Tung höst”, säger han. ”Men du trivs här?” säger jag. ”Du mår bra och så?” ”Jag stortrivs”, säger han. ”Jag är skitglad för den här chansen.” ”Arbetsgivarna borde slåss om en sån som dig”, säger jag. ”Snällt av dig att säga så”, säger han. ”Men det är andra tider nu. Det är hårt och kallt där ute.” ”Det kan jag tänka mig”, säger jag, utan att veta vad jag pratar om.

Mitt arbetsrum ligger närmast toaletten. Jag har aldrig haft några problem med det. Aldrig hört något särskilt, inte ens spolningar. Men den här dagen är det ett speciellt ljud som färdas genom väggarna. Jag hör ett dovt, mumlande ljud, en röst. Det irriterar mig ett tag innan jag greppar vad det är. Jag går ut i korridoren, fram till toadörren. Låst. Mumlandet hörs fortfarande och jag känner igen rösten. Jag knackar på dörren. ”Hallå? Är du där inne? Mår du bra?” Det är Jonas röst där inne. Den monotont, mässande, men nog är den hans. Det låter som om han läste ur en tråkig bok. Orden flödar ur honom utan ände, sanslöst, känslolöst. ”Hallå, Jonas? Är du där?” Det pågår länge. Jag kommer till slut inte på något mer att säga eller göra. Så jag

går och tar en fika. När jag en halvtimme senare kommer tillbaka är det tack och lov tyst. Då har emellertid klockan närmat sig arbetsdagens slut. Jag packar ihop och går.

Noras från expen står i dörröppningen. Han ropar igen. Ge dig till tåls, människa, jag ska bara… ”Ja?” ”Har du sett till Jonas?” säger Noras. ”Inte på ett tag. Hur så?” ”Han ska vara här. Ingen har sett honom.” ”Skumt.” ”Han har en klient som väntar på honom. Kan du ta det?” Oh, lovely. ”Jag har fullt upp. De här systemuppdateringarna måste bli klara innan –” ”Hon har avtalat tid.” ”Okej, okej”, säger jag och ångrar mig redan. Varför är det så omöjligt att bara säga nej? Finns det ingen annan som kan göra något på det här stället? Jag reser mig, benet har nästan somnat.

Kvinnan har svårt att dölja sin irritation. Hon har väntat en halvtimme. Jag ursäktar mig och rusar ut. Mappen med kopior på inkomna handlingar, den måste finnas i Jonas rum. Jag rotar runt bland pappren på skrivbordet. Jag noterar sex röda fläckar på golvet. Jag är övertygad om att det är blod, färskt blod. Längst ner i traven ligger några riktigt kladdiga abstrakta blyertsteckningar, på skrynkligt rutat papper.

Liknar fittor i bark eller något. Jag bläddrar igenom hela högen igen och hittar det jag söker. Stress, stress, stress.

Varför tar jag upp detta med Ernst? Enkelt. För att jag är rådlös. Jag vet inte vem jag ska prata med.

”Det bästa och mest rakryggade om man upplever att det finns ett problem är väl att ta snacket mellan fyra ögon”, säger Ernst. ”Jag har försökt”, säger jag. ”Han verkar inte vilja höra på det örat.” ”Då återstår inte så många valmöjligheter. Funkar det inte så funkar det inte”, säger Ernst. ”Kanske har han något slags problem. Han kan ju faktiskt vara sjuk”, säger jag. ”Desto större anledning. Det där du sa om lukten på toa oroar mig verkligen. Man vill inte veta sånt. Jo, det vill man!” ”Han är naturligtvis rädd. Provanställd på sex månader, inga hälsovårdsprivilegier, han behöver pengarna…” ”Vi kan inte ta sådana hänsyn. Vi är skyldiga att underrätta chefen.” ”Jag kan inte. Det är taskigt. Det är inte människans eget fel att man blir sjuk.” ”Om inte du gör det så gör jag det. Plus att jag på eget bevåg ska sprita toasitsen!” Jag funderar en stund men kommer inte fram till något. ”Om inte annat så kan du ju ta ett snack med Evas. Han är medicinskt ansvarig tjänsteman på avdelningen”, säger Ernst. ”God idé. Tack!”

Evas sitter bakom sitt stora skrivbord i mörkt blankpolerat trä. Han sitter rak i ryggen och skruvar på sin penna, som alltid med sin strängt allvarsamma min. Under pennan ligger ett skrynkligt papper med sex mörkblå fläckar. ”Den läcker den fan”, säger Evas. ”Jag hatar bläckfläckar. De går inte bort.” Jag förklarar mitt ärende. Evas lägger ifrån sig pennan, lutar sig tillbaka och placerar handflatorna mot bakhuvudet i en vilande ställning. Jag utelämnar inget.

Han funderar en stund. Inte en min rör han, inte ett ljud ger han ifrån sig på säkert två minuter. ”Jag är medicinskt ansvarig tjänsteman på avdelningen, så jag är inte kvalificerad att ställa en diagnos. Och med så bristfälligt faktaunderlag och utan att själv ha sett patienten i fråga… Ja…” ”Men alltså”, säger jag. ”Vad skulle du göra i en sådan situation?” ”Men”, säger Evas markerat, ”om jag får göra en kvalificerad gissning så skulle jag säga att det mesta talar för att det är en mycket ovanlig och mycket allvarlig sjukdom.” ”Cancer? Aids?” ”Ganglion.” ”Ganglion?” ”Ganglion.” Evas tar upp sin penna igen och fingrar på den. ”Det finns ett fåtal dokumenterade fall. Symptomen är minst sagt komplexa.” ”Blödningar? Katatoni? Sinnesförvirring?” ”Bland mycket annat. Symptombilden kan se mycket olika ut. Länge trodde man att det var flera olika sjukdomar. Läkarvetenskapen har bara vidrört problemet än så länge.” ”Smittar det?” ”Det är en bra fråga”, säger Evas. ”Vi vet inte riktigt hur sjukdomen uppstår eller fortplantar sig eller exakt på vilket sätt den angriper organismen. Vi vet bara att den är oerhört farlig. Och förmodligen dödlig, även om själva sjukdomsförloppet är långt. Långt och plågsamt, tål att tilläggas.” ”Han behöver hjälp.” ”Vi behöver alla hjälp”, säger Evas. Nu blir jag riktigt rädd. Det är en kyla som stiger upp ur buken. Jag känner mig

lite yr och torr i munnen. Medan jag samlar mig fortsätter Evas berätta: ”Ganglion öppnade våra ögon för en ny typ av symptom. Vi har förstås den vanliga floran av sjukdomsuttryck: elefantiasis i vissa kroppsdelar – fot, hand, penis, et cetera. Partiellt perceptionsbortfall – syn, hörsel, till och med smak och känsel. Det fanns en patient som inte kunde se, känna eller smaka vissa grönsaker, som palsternacka. Han påstod emellertid att han kunde höra dem. Fantomprat; ofrivilligt och i vissa fall omedvetet pratande, det kan vara långa tal, recitationer, högläsning ur minnet av böcker man läst. Aversion, svartsjuka, ovänskap, sjuklig affektion. Maskinism; kropp eller delar av kropp strävar efter att efterlikna maskiner eller andra bruksföremål i rummet. Kan vara direkt dödligt då det kan utlösa våldsamma konflikter mellan form och funktion. Utsöndring av dofter, vätskor, fast substans på ett oväntat sätt. Tidsuppfattningen ändras. Håret växer snabbare. Naglarna växer snabbare. Fingrar, könsdelar, tänder… Men så har vi den nyare skolan av symptom som förbryllar vetenskapen. En enkel grundhypotes är att sjukdomsyttringar ska vara belastande och begränsande för individen. Symptomen gör oss uppmärksamma på att något är fel, åtgärder måste vidtas. Men här, i denna väldiga symptomflora kan man finna sådana saker som: ökad rörlighet i lederna. Vighet alltså. Oförklarlig styrka. Lycka, tro, trygg förvissning, allerotisk retning, en känsla av tidlöshet och viktlöshet. Utbrott av närmast övermänsklig tankeskärpa. Om man kunde isolera den aspekten av sjukdomen…” ”Jag är inte så intresserad av ’den aspekten av sjukdomen’. Jag vill bara veta hur jag ska tänka, vad jag ska göra.” ”Det här är något som kan göra oss alla till gudar i vårt eget universum”, säger Evas. ”Som vissa andra sjukdomar då”, säger jag. Ett kvinnoskri skär genom luften. Jag springer ut i korridoren som är full av människor. Alla trängs kring någon som ligger utsträckt på rygg på golvet. Jag ser i folkmassan en grön jacka med reflexband som jag genast associerar till ambulanspersonal. Det hugger till i mig när jag tänker att det är mitt fel. Jag har inte handlat snabbt nog. Min tvekan har kostat Jonas livet. Noras störtar emot mig, likblek i ansiktet, svamlar om syre. Han lägger en hand på mitt bröst, jag borstar bort den och skyndar förbi honom.

Kroppen på golvet skakar kraftigt, folk runtom honom sliter och drar i honom, hans kläder, hans lemmar. En fot sticker fram, den är uppsvälld som en medicinboll. Blodet blaskar ur munnen medan han hostar kraftigt. Han. Jonas. Han är på väg bort. ”Ambulansen står redo där nere”, säger någon i mitt öra, ”men vi kan inte flytta honom just nu.” ”Hela nervsystemet är övertänt!” säger någon annan exalterat. ”Han skjuter ut orgasm efter orgasm i stora vita varklumpar!” Jag klarar inte av mer. Jag mådde pyton redan innan. Jag tränger mig igenom folksamlingen och störtar in på toaletten. Stanken finns där igen. Den ruttna blodstanken. Jag spyr och spyr och spyr som en galning i papperskorgen. Sköljer bort svetten ur pannan, torkar mig med ett par pappershanddukar som jag lägger över geggan i påsen. Jag stirrar en stund på ansiktet i spegeln. Håret står åt alla håll i våta stripar. De blodlösa läpparna rör sig oavbrutet. Jag vill ringa pojkvännen. Men i mitt nuvarande kaotiska tillstånd kan jag inte komma ihåg hans namn. Än mindre numret. Det är en helbisarr känsla. Jag behöver bearbeta mina känslor kring detta. Jag behöver någon som jag kan prata med, kan lita på. Finns du alls, min älskade vän? Finns det något alls där ute?

De har flyttat kroppen. De har torkat golvet. De har spritat toaletterna. Ledningen intygar att det inte finns några risker för oss andra. Vi har blivit lovade en grundlig läkarundersökning. Men det tar tid. Tills vidare är vi hänvisade till krisgruppen som leds av medicinskt ansvarig tjänsteman. Jag är fortfarande rädd. Men det känns lite bättre efter trekvarts halvslummer på min gästsoffa. Jag fryser fast jag har koftan på mig. Ganglion. Mitt nervsystem kan vara angripet nu. Kanske är det bara en tidsfråga innan verkligheten runtom mig förändras, eller suddas ut. Kommer jag att märka skillnaden? Kommer det att göra ont? Jag tänker på blodet i papperskorgen. Jag

tänker på blodet på golvet. Sex droppar färskt blod från en döende man. Hur kunde detta ske? Hur kunde detta ske?

Jag är arg men Ernst är argare. Han har jobbat upp en jäkla massa ånga sedan förra storsamlingen. Han får inte ordet snabbt nog så han tar det: ”Jag vet inte hur det är med er andra, men de här öronen hör bara en massa dumma ursäkter och bortförklaringar. Jag vill ha raka besked!” Platschefen försöker få honom att lugna sig och sitta ner. Ernst ignorerar honom fullständigt. ”För att över huvud taget bli påtänkt för ett jobb på det här stället måste man vara ett hundra procent friskförklarad, alla papper på borden. Så kan någon vettig människa – om det finns någon på det här förbannade bygget – förklara för mig på en treårings nivå: Hur i helvete kunde detta ske?” Chefen signalerar åt vakterna och de tar honom i varsin arm och släpar ut honom under dramatiska förhållanden. Han skriker ut sin frustration med ett långt ”AAAAAAAAAAAAAAAAAAA!” som klipps itu av dörren som smäller igen efter dem. Det blir dödstyst i lokalen. ”Det är livsviktigt att vi bevarar vårt lugn i det här läget”, säger chefen. ”Det kommer att bli en fullständig utredning. Vi kommer att klargöra vem som visste vad och så vidare. Det kan jag å ledningsgruppen lova er alla!” Vad betyder det för min del? Att mitt huvud kommer att rulla? Varför denna plötsliga hänsyn om karriären? Är det viktigt när liv och hälsa kanske står på spel? Jag är en idiot, tänker jag. En fullblodsidiot.

Jag går in till Ernst, han sitter i sin gästsoffa och gråter. Jag håller om honom ett tag utan att säga något.

Snyftningarna tystnar efter ett tag och vi sitter tysta länge, länge, länge, länge. Vi kan hålla om varandra utan att det känns det minsta konstigt. Utan att det känns det minsta erotiskt. Han är en vän. ”Hör du musik?” säger han. Jag lyssnar. ”Nej.” ”Okej.” ”Hör du musik?” säger jag. ”Jag trodde att jag gjorde det, men… Äh, jag vet inte.” ”Mm.” ”Jag blir så jävla arg”, säger Ernst helt lugnt. ”Samtidigt kan jag förstå dem. De kan inte säga som det är. Vi är inte redo för sanningen.” ”Hur kan du säga så?” säger jag. ”Vet du varför jag är så ledsen?” säger han. ”Nej. Ja. Nej.” ”För att det känns som om jag förlorat något. Något viktigt i mitt liv.” ”Jag förstår vad du menar”, säger jag. ”Jag tror att jag förstår.” ”Tanken slog mig efter vårt förra samtal. Tänk om vi missuppfattat allting. Tänk om vi lever i tron att vi vet en massa saker som vi inte kan veta. För det finns inget sätt att veta.” ”Jag hänger nog inte med riktigt”, säger jag. ”Ponera att han visste något som vi inte vet. Han. Jonas. Tänk om det är så.” ”Helt möjligt, han visste nog mycket som vi inte vet”, säger jag och syftar på hans skyhöga kompetenspoäng.

”Jag menar allvar”, säger Ernst. ”Kanske försökte han inte dölja sin sjukdom. Kanske försökte han tvärtom säga oss något. Han visste. Han såg. Han kunde inte säga något högt men…” ”Om det här handlar om ledningsgruppen så tycker jag att du är lite grann paranoid”, säger jag. ”Det visar bara hur lite du fattar”, säger Ernst och ser oroligt på mig. ”Det här handlar inte om ledningen. De är ingenting. De är bara… fernissa. Dekoration. Som tavlan där.” Tavlan är Ernsts favoritmotiv. En stor trädstruktur med bark som vindlar sig på de mest sexuellt fantasieggande vis. ”Han märktes. Han. Jonas. Han utmärkte sig här för att han var ny. Men inte bara för att han var ny”, fortsätter Ernst. ”För att han var sjuk”, säger jag. ”Ja, givetvis. Eller? Tänk om han utmärkte sig, inte för att han var sjuk, utan för att han var frisk…” Okej. Okej. Okej. ”Men det skulle betyda att…” Jag såg ingen anledning att avsluta meningen. ”Varför inte? Det är den enda hållbara förklaringen”, säger Ernst. Jag begrundar vad han sagt under stormötet, och det var sant. Jonas var undersökt från topp till tå. Alla hälsotester som finns på marknaden. Han hade genomgått helvetet. Och det innan intervjuerna, lämplighetstesten, som var ett gatlopp i sig. Han var frisk. Frisk som en nötkärna. ”Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att smittan kom inifrån”, säger Ernst. ”Den är här, den är överallt.” Men vi kan aldrig säkert veta. Eller hur?

Innanför dessa väggar hade det uppstått ett eget, isolerat universum med sina egna regler. Det var en hypotes så god som någon. ”Men vi kan aldrig säkert veta”, säger jag. ”Det finns inget säkert sätt att avgöra om det vi ser är det vi ser, om det vi hör är det vi –” ”Jag fattar poängen”, säger Ernst. ”Och så mycket kan jag väl säga att där har du helt rätt. Förmodligen.” ”Det är rätt skrämmande”, säger jag. ”Det är mycket skrämmande.”, säger Ernst. ”Jag vill inte dö”, säger jag. ”Vi kanske redan är döda”, säger han och jag förstår ingenting. Jag kommer att tänka på Jonas ord. Som jag just då inte tillskrev något verkligt innehåll. De kommer när man skriker. Det är då de kommer. De kommer när man skriker. ”Det kanske finns ett sätt”, säger jag. ”Om man verkligen vill veta. Och det vill man väl. Man vill inte leva i ovisshet. Eller?” Ernst säger ingenting. Hans blick är tom. Och jag öppnar min mun och skriker. Jag skriker allt vad jag orkar. Och de kommer, som spindlar ur väggarna.